Palme-utredningen: Mörkläggning från dag ett?

Nätverket

Vi har i en tidigare ledarartikel (eFOLKET kräver: Upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme!!) riktat ljuset mot Palme-utredningens märkliga tystnad och overksamhet vad gäller en hemlig Palme-fientlig organisations aktiviteter under mordkvällen den 28 februari 1986.

Vi ska i denna artikel, del två i en serie på tre, närmare granska tillkomsten och upprätthållandet av det villospår som under utredningens första år lamslog alla ansatser till seriöst polisarbete.

Detta villospår har gått till historien som det så kallade PKK-spåret.

PKK:spårets dominerande ställning under utredningens första år var inte resultatet av seriös spaning. Det var inte heller exklusivt Hans Holmérs skapelse. Som vi visar i denna artikel finns en koppling mellan PKK-spårets tillkomst och ett nätverk som rymmer Palme-fientliga personer inom arbetsgivarorganisationer, högerextremistiska kretsar och den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Liksom inom utredningen och SÄPO. Samtliga beståndsdelarna i nätverket har påvisbara kontaktpunkter med andra inom nätverket.

Av utrymmesskäl har vi komprimerat vår redogörelse av nätverket. Det finns förvisso mer att säga om förehavanden rörande de personer som vi i denna artikel nämner. Det finns också vid sidan av de personer vi nämner minst lika många som, med bakgrund av vad som är känt om dem, kan sägas kvalificera sig till medlemskap i nätverket. Detta känner läsare av seriösa och kritiskt sanningssökande författares böcker – som till exempel de Lars Borgnäs och Gunnar Wall gett ut – redan till.

I del tre kommer vi att presentera fakta som pekar i en mycket bestämd riktning, vad gäller en möjlig mordkomplotts konkreta grunddrag.

Hans Holmér och Ebbe Carlsson kuppade till sig ledningen av utredningen, och lanserade omedelbart det så kallade PKK-spåret.

En vanligt förekommande uppfattning är att Hans Holmérs och Ebbe Carlssons inriktning på PKK växte fram successivt, och som ett resultat av spaningsverksamhet, under våren och försommaren 1986.

Men så förefaller det inte alls ha varit. Ebbe Carlsson, i vars lägenhet Holmér bodde under utredningens första tid, gjorde ett stort nummer av att han i ett informellt telefonsamtal, några dag före mordet, med SÄPO:s chef Sven-Åke Hjälmroth fått beskedet att “kurderna snackar om bröllop, och det betyder att de planerar ett mord”. Hjälmroth hade, enligt Ebbe Carlsson, varit bekymrad. Själv har SÄPO-chefen förnekat att ett sådant samtal med Carlsson överhuvudtaget ägt rum.

Ebbe Carlsson skulle, efter det att PKK-spåret havererat i december 1986, fortsätta att tillsammans med Holmér propagera villospåret inför Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson. De illegala metoderna i deras “privatspaningar” under 1988 kraschlandade så småningom och “Ebbe-Carlsson-affären” blev ett uttryck som införlivats i skrivningen av vårt lands moderna historia.

Men den faktiska “Ebbe-Carlsson-affären” startade redan omedelbart efter mordet. När spaningsledaren Hans Holmér hade sitt första möte med den nytillträdde statsminister Ingvar Carlsson fanns tre personer närvarande. Förutom statsministern och länspolismästaren närvarade Ebbe Carlsson.

Vad hade Ebbe Carlsson där att göra? Svar: Ingenting! Ingvar Carlsson har vid ett senare tillfälle fått frågan varför han accepterade Ebbe Carlssons närvaro vid detta möte. Något bra svar har Ingvar Carlsson inte gett. Men han har vid något tillfälle medgett att han borde uppmanat Ebbe Carlsson att lämna rummet.

Man kan naturligtvis också fråga sig varför Holmér tog med sig Ebbe till mötet. Den frågan har så vitt vi vet aldrig ställts, men den är naturligtvis i allra högsta grad relevant.

1975. Holmér och Ebbe Carlsson redan då ett tandempar.

Förlagsdirektören Ebbe Carlsson hade formellt inget med utredningen eller spaningarna att göra. Och han var inte heller polis, och hade aldrig varit det. Däremot hade han sedan länge en nära relation till den före detta SÄPO-chefen Hans Holmér. I kölvattnet på den så kallade IB-skandalen agerade de tillsammans i samband med en locket-på-utryckningar som handlade om telefonavlyssning och spionage gentemot vänsteraktivister. Det handlade förmodligen delvis om att låta SÄPO ta på sig skulden för spionage som någon fraktion inom IB bedrivit; förmodligen den s-märkta delen under ledning av militären och ämbetsmannen Birger Elmér. Med vilken Holmer som SÄPO-chef hade kontakt. Medan Holmérs föregångare Per Gunnar Vinge haft en antagonistisk relation till den av socialdemokrater dominerade fraktionen av IB.

Ebbe Carlsson var under 70-talets mitt informationssekreterare på justitiedepartementet. Han hade en bakgrund som journalist, och remarkabelt är att han redan 1970 på Sydsvenska Dagbladet för ägaren och chefredaktören Olof Wahlgrens räkning, ägnade sig åt politiskt spioneri på sina arbetskamrater. Detta erkände han så småningom inför journalistklubben, men hävdade att det han sysslat med handlade om “anteckningar för privat bruk”.

Mer än rimligt, med tanke på Ebbe Carlssons karriär, är antagandet att han ända sedan tiden för vänsteruppsvinget under sent sextiotal på något sätt var knuten till den kökkenmödding av ljusskygga nätverk som överlappande varandra sträckte sig från krigsmaktens underrättelseorganisationer och SÄPO till de olika hemliga IB-organisationer och CIA-skapelsen Stay Behind.

Hans Holmér var som SÄPO-chef under 70-talets första hälft självskriven i ledningsgruppen för den svensk sektionen av Stay Behind, då under ledning av Skandia-direktören Alvar Lindencrona. Där ingick också förutom näringslivstoppar representanter för den militära underrättelsetjänsten, överbefälhavaren och ett fåtal invigda regeringsmedlemmar.

Den nytillträdde statsministern. Ifrågasatte aldrig Holmérs kupp. Och inte heller Ebbe Carlssons roll.

I den gemensamma bakgrunden fanns ett skäl till att Ebbe Carlsson gjorde Holmér sällskap vid mötet med statsministern. Men det måste också ha funnits ett mer akut skäl. Rimligen ett gemensamt projekt! Det finns dokumenterat att Ingvar Carlsson efter mordet uttryckt meningen att “det bästa, när det nu är som det är” vore att mordet utförts av en ensam förryckt person. Men Carlsson sa sig förstått att allt tyder på ett planerat och organiserat dåd. Konsekvenserna av ett uppdagande av sanningen bekymrade Ingvar Carlsson.

Holmérs och Ebbe Carlssons gemensamma projekt handlade med stor sannolikhet om att, utifrån den sannolika hypotesen att mordet var organiserat, styra utredningen mot ett “ofarligt” mål.

PKK var en utländsk, utomeuropeisk organisation, som hade vänsterstämpel och som saknade uppbackning av någon stat. PKK var ett “ofarligt”, för att inte säga idealiskt mål. PKK var PK, som man säger nuförtiden.

Innan vi går vidare i granskningen av hur PKK-spåret konstruerades, bör vi stanna upp och begrunda följande:

Kuppgeneralen. Vilket var hans uppdrag? (Bild: ETC)

Det borde uppfattats som märkligt att Ebbe Carlsson var med Hans Holmér vid mötet med den nytillträdde statsministern. Men det borde också setts som märkligt att Hans Holmér själv var där! Han hade under kuppartade former utnyttjat sin ställning i byråkratin – han var länspolismästare i Stockholm – till att ta över hela utredningen. Istället för erfarna mordutredare skulle spaningen efter Olof Palmes mördare ledas av ämbetsman som aldrig tidigare utrett ens en cykelstöld!

Hans Holmér nöjde sig inte med att med auktoritära metoder styra spaningarna. Genom att arrogant ignorera de åklagare som formellt var förundersökningsledare samlade han alla initiativ till sin egen person.

Detta ifrågasattes aldrig av Ingvar Carlsson och regeringen. Och de stora mediernas reportrar lyssnade länge andäktigt till hans svamliga utläggningar under de presskonferenser han kallade samman till. Dagens Nyheter placerade i hemlighet i Ebbe Carlssons och Hans Holmérs bostad en reporter som fick exklusiv information. Resultatet utgavs i bokform, efter Holmérs godkännande av det propagandistiska och självförhärligande innehållet.

Och ingen ställde frågan till Hans Holmér: Vad f-n gör du här?!

Den hjälpsamme nazistiske vapenhandlaren

Några obekväma frågor om varför han kuppat till sig ledningen av spaningarna fick Holmér uppenbarligen aldrig. Dock fick han faktiskt så småningom en fråga om hur han som spaningsledare kunde samarbeta med den nazistiske, skjutvapenfixerade polisen och vapenhandlaren Carl Gustaf Östling. Holmérs svar blev att politiska åsikter saknade betydelse vid uppköp av tjänster.

Östlings engagemang som ledande kraft “Stockholms försvarsskytteförening” – med betydande sannolikhet länkad till Stay Behind – och en serie andra omständigheter gjorde att flera tips om hans möjliga medverkan i mordet på Olof Palme – även från poliskollegor – lämnades till utredningen.

Palme-hataren Carl-Gustaf Östling. Föremål för tips om inblandning i mordet. Anlitades av Holmér och Ebbe Carlsson.

Holmér hade beslutat att alla tips om poliser, högerextremistiska och andra, skulle utredas av SÄPO. Dessutom att detta “utredande” skulle bestå i rudimentär alibikontroll, och inget annat. Enligt den operative chefen på SÄPO P. G. Näss handlade det uttryckligen inte om att undersöka nätverk och kontakter. Några sådana direktiv – om utredning av organisationer, nätverk och kontakter – hade man på SÄPO inte fått av Holmér. Så det brydde man sig inte om, eller ansåg sig inte ha rätt att göra. I Östlings fall bedömdes det som att han svårligen kunde ha sprungit upp för Tunnelgatans trappor, så som mördaren gjorde. Östling var nämligen nyligen blindtarmsopererad. Vilket räckte för att avföra honom från utredningen!

På så sätt undveks seriös utredning av högerextremistiska nätverk. Och Stay Behind var ju dessutom en officiellt icke-existerande organisation. Och icke-existerande företeelser går det ju inte att ställa frågor om. Något som Holmér nog uppskattade, eftersom inte bara Östling utan också han själv med största sannolikhet hade en relation av något slag till denna hemliga underrättelseorganisation.

Den självpåtagna begränsningen som utredningen gjorde – att begränsa sig till rudimentär alibikontroll och att undvika undersökning av möjliga nätverk – var en av de märkliga företeelser som den statliga Granskningskommissionen har kritiserat. Kommissionens mening är att därmed kan inte polisspåret anses ha utretts.

Den Palme-fientlige vapenhandlaren anlitades också av Ebbe Carlsson

Carl Gustaf Östling levererade pansarglas och automatvapen till Holmér och hans famösa livvaktstyrka. En styrka som saknade livvaktsutbildning men vars medlemmar var bekanta med Östling. Det var också nazisten, vapenfanatikern och Palme-hataren Östling som handlade upp den avlyssningsutrustning som beslagtogs av tullen i Helsingborg, vid insmugglingsförsöket en junikväll 1988. Smugglare var, tillsammans med Östling, en av Holmérs tidigare livvakter. Som nu var anställd som assistent åt Ebbe Carlsson. Debaclet ledde till att det som världen nu känner som “Ebbe-Carlsson-affären” briserade.

Holmérs och Ebbes leverantör, den Palme-fientlige vapenhandlaren och nazisten Carl-Gustaf Östling. Här tillsammans med kompanjonen Ingvar Grundborg. Ansiktena maskerade.

Carl-Gustaf lämnade anställningen vid polisen några månader efter mordet på Olof Palme. Han tog då anställning som säkerhetschef på Televerket Radio. Den anställningen övertog han efter sin kompanjon i det gemensamma vapenhandelsföretaget, majoren, högerextremisten och medlemmen i Stockholms försvarsskytteförening  Ingvar Grundborg. Anställningen var säkerhetsklassad, men uppenbarligen såg SÄPO inga problem i att de två högerextremisterna  innehade den.

I den föregående artikeln om Stay Behind framgick att anställda vid Televerket var en grupp som rekryterades till den hemliga underrättelseorganisationen. En från Stay Behind avhoppad medlem berättar också att övervakning av Palme förekom, och att man hade kapacitet att genomföra telefonavlyssning. Den så kallade “Barbro-gruppen” inom Stay Behind i Stockholm, som var ute “på uppdrag” under mordkvällen stod under ledning av radioexperten Barbro Sagnell, med bakgrund i Försvarets Radioanstalt (FRA).

Efter den misslyckade smugglingen för Ebbe Carlssons räkning gjordes en husrannsakan hos Östling. Massor av vapen och ammunition påträffades. Innehaven olagliga i fler fall. Bland den påträffade ammunitionen fanns just den sort som användes mot Olof Palme; Magnum 357, metal piercing. Kulan har egenskapen att kunna tränga igenom plåt och så kallade skottsäkra skyddsvästar.

Östling och Grundborgs kontor låg vid tidpunkten för mordet på David Bagares Gata, och i mördarens flyktväg. En taxichaufför har anmält till Palme-utredningen att han plockade upp Östling och en annan man, i 30-årsåldern, cirka 4-5 minuter efter mordet. Tipset ledde inte till något förhör. Inte heller ledde ett annat tips, från en polisman, till att förhör hölls.

“Vi är inte intresserade av blonda personer.”

Men åter till tidpunkten omedelbart efter mordet på Sveriges statsminister. Ett stort antal vittnen som dagarna efter mordet hörde av sig till utredningen, har berättat hur de förevisats bilder på endast kurdiska personer eller fått frågor om personer de sett haft “utländskt” utseende. Ett vittne, som beskrev tre framrusande personer på en gata i biografen Grand närhet, uppgav att “den i mitten var lång och blond”. Vittnet, som ringt in till utredningen fick då svaret att “vi är inte intresserade av blonda personer”. Telefonsamtalet avslutades utan att vittnets namn eller telefonnummer noterades!

Holmér påstod sig vara säker på att mordet var organiserat, men lämnade åt sidan den stora mängden av vittnesuppgifter som pekade på att organisationen bakom mordet kunde vara någon annan än kurdisk PKK.

Uppgifter om bevakare av Palme, med eller utan walkie-talkies, ignorerades. Ibland förlöjligades eller beljögs uppgiftslämnarna. Också offentligt. Bland annat i den ovan nämnda intervjuboken (“Jakten på Olof Palmes mördare: de tre första månaderna”) utskriven av den tjänstvilliga DN-journalisten Ann-Marie Åsheden, och i den helt egna desinformations- och propagandaboken “Olof Palme är skjuten”.

Granskningskommissionen: Icke-utredning “ett mönster”.

Den bedrövliga uppföljningen och behandlingen av en serie i högsta grad relevanta observationer av bevakande personer, ofta med walkie-talkie, beskriver den statliga Granskningskommissionen (SOU 199:88) i sitt betänkande med en uppgiven suck som “ett mönster”.

Vad var orsaken till detta “mönster”, detta systematiska uteslutande av “farliga” uppgifter? Den frågan är central. Det är uppenbart att frågan om varför och av vilka Olof Palme mördades intimt hänger samman med frågan: Varför har utredning av mordet varit en icke-utredning?

Var PKK-spåret förberett, så att det låg färdigt när mordet på Olof Palme verkställdes?

PKK-spåret grundlades i augusti 1985, ett halvår före mordet. Då meddelade chefen för SÄPO:s terroristrotel, Alf Karlsson, det svenska folket, via de stora tidningarnas löpsedlar och frontsidor, att det fanns ett, och endast ett, hot mot Olof Palme. Hotet stavades PKK.

Argumenten för att det förelåg ett hot mot Palme från PKK:s sida var knappast övertygande. Vilket inte hindrade de stora medierna att villigt agera som Alf Karlssons megafoner.

Alf Karlsson. Var redan ett halvår före mordet ute med påståenden i medierna om ett hot från PKK mot Palme. Medverkade i Holmérs ledningsgrupp, som sambandsman före SÄPO. Gick över till P.G. Vinges bolag VIP vid årsskiftet 86/87.

Karlssons “analys” gick ut på att PKK hade ett “hämndmotiv”. Bakgrunden var att organisationens ordförande Abdullah Öcalan vägrats inresevisum till Sverige. Dessutom hade den svenska terroristlagen tillämpats mot PKK sympatisörer, vilket innebar att de utan att få veta vad de av SÄPO anklagats för kunde dömas till utvisning. Om de riskerade dödsstraff eller tortyr i hemlandet innebar detta ett hinder mot utvisning, och påföljden blev då så kallad kommunarrest. Detta hade drabbat några av PKK:s sympatisörer i Sverige.

I Uppsala, i juni 1984, mördades med ett pistolskott en avhoppad PKK-medlem, Den i Sverige ej bosatte mördaren greps och dömdes till livstids fängelse. Avhoppare som samarbetade med Säpo och den turkiska underrättelsetjänsten MIT sågs av PKK som säkerhetsrisker. PKK befann sig i krig med den turkiska regeringen och militären. Dock framkom aldrig några bevis på att PKK som organisation låg bakom mordet i Uppsala.

Alf Karlsson och SÄPO ville också att åtta i Sverige bosatta PKK-sympatisörer skulle åtalas, för medhjälp. Någon bevisning tillräcklig för åtal fanns dock inte. Därför drev SÄPO anklagelserna till en förhandling utifrån terroristlagen. Anklagelserna var sekretessbelagda för de åtta kurderna och deras försvarare. Och genom tillämpning av terroristlagen kunde normala beviskrav åsidosättas. De av SÄPO utpekade kurderna dömdes till tidsobestämd kommunarrest. De fick alltså framöver inte lämna hemkommunen, och var skyldiga att regelbundet anmäla sig hos polismyndigheten.

Detta var bakgrunden till Alf Karlssons påstående att PKK hade ett hämndmotiv för ett attentat mot Sveriges statsminister Olof Palme. Efter att ha mördat Olof Palme skulle alltså PKK – enligt Alf Karlssons logik – rimligtvis offentligt gjort någon av följande deklarationer:

Vi har dödat Sveriges statsminister Olof Palme. Det har vi gjort därför att vi är väldigt upprörda över att vi i Sverige blivit stämplade som en terroristorganisation. Vi är likaledes upprörda över att vår ordförande Abdullah Öcalan förvägrats inresevisum till Sverige.

Vi förväntar oss nu att terroriststämplingen av vår organisation ska hävas. Och att vår ordförande Abdullah Öcalan får inresevisum. Om så inte sker kommer vi att gå vidare, och ni får själva räkna ut vem som blir nästa offer.

Meningen med en terroristisk hämndaktion är ju att inför omvärlden ta på sig ansvaret, och att hota med fortsatt terror om inte framförda krav uppfylls.

PKK har inte tagit på sig mordet. Så om PKK mördade Palme måste det i så fall spegla något slags primitivt behov av intern hämndgirig självtillfredsställelse.

I november 1985 sköts ytterligare en ledande PKK-avhoppare, Cetin Güngör till döds. Platsen var denna gång Medborgarhuset på Söder i Stockholm. Den 26 februari, två dagar innan mordet på Olof Palme, dömdes mördaren i Södra Roslags tingsrätt till livstids fängelse.

Alf Karlsson borde naturligtvis, om han själv trodde på att PKK utgjorde ett hot mot den svenske statsministern, och att PKK:s motiv var hämnd, ha verkat för förstärkt skydd av Olof Palme. Men något förstärkt skydd aktualiserades inte. Två dagar efter avkunnandet av domen mot Cetin Güngörs mördare kunde Olof Palme vandra obevakad i februarinatten.

När en av Palmes livvakter, John-Erik Hahne, ringde SÄPO:s ledningscentral en halvtimme efter mordet, för att få information fick han en förströdd kommentar i stil med “statsministern är visst skjuten”. Hahne blev upprörd över attityden, och ringde istället krimjouren för att få ordentlig information. SÄPO fick besked om mordet cirka 23.40. (Mordet skedde 23.21). Det var Expressen som ringde för information. Ytterligare en påringning till SÄPO:s ledningscentral med en förfrågan inkom cirka 23.50. Först då kontaktades Stockholmspolisens ledningscentral. Den beredskapstjänstgörande chefen på SÄPO var denna natt Alf Karlsson. Han kontaktades några minuter efter midnatt.

Vad Karlsson sedan själv hade för sig under mordnatten är höljt i dunkel Till Granskningskommissionen har han påstått att han aldrig satte sin fot på Stockholmspolisens ledningscentral. Av helt annan mening var Stockholms vice länspolismästare Gösta Welander. Han påstod att Alf Karlsson befann sig hela tiden på ledningscentralen, som SÄPO:s förbindelseman. Welanders uppfattning delas av SÄPO-kommissarien Christer Granqvist, som under natten arbetade som radioexpeditör, direkt underställd Alf Karlsson.

Det ser alltså ut som att Alf Karlsson, av någon anledning, far med osanning. Kari och Pertti Poutiainen visar i sin faktaspäckade bok “Inuti labyrinten” (1995) att SÄPO:s chefer generellt har tigit om och nedtonat den roll de spelade på Stockholmspolisens ledningscentral under mordnatten. Och Alf Karlsson var inte ensam om att i efterhand presentera uppenbart osanna påståenden om hur SÄPO agerat på ledningscentralen.

Man kan naturligtvis fråga sig vad som var grunden till det avspända förhållningssättet till sanningen. En annan fråga är hur det kommer sig att den arroganta SÄPO-ledningen inte ställts till svars vad gäller dess tummande på sanningen om mordnattens förlopp.

Dagarna efter mordet gav Alf Karlsson på nytt offentlighet åt uppfattningen att PKK måste vara ett prioriterat spår. Han kom också att som sambandsman för SÄPO ingå i den av Hans Holmér upprättade ledningsgruppen för spaningarna.

Om Alf Karlssons relation till Holmérs ledningsgrupp skrev (1993) den till den militära underrättelsetjänsten knutne datakonsulten Ulf Lingärde i ett PM avsänt till journalisten Olle Stenholm.

Innan historien avslutas måste något nämnas om Holmérs palmerum. Ovannämnde Alf Karlsson satt med i palmerummet, trots att han inte är nämnd i Holmérs bok, och förankrade kurdspåret. Alf Karlsson och jag känner varandra ganska väl och jag pikade honom en gång för att han inte nämndes i boken.

– Jajaja, jag var bara med ett par gånger, sedan måste jag ta itu med omorganisationen av SÄPO …

– Du satt i palmerummet ända fram till sommaren.

– Det minns jag inte.

Två frågor som osökt inställer sig: varför väljer SÄPO-mannen Alf Karlsson tona ner sin medverkan i Holmérs grupp för ledning av spaningarna, och varför väljer spaningsledaren Hans Holmér att i sin bok utesluta uppgiften om Karlssons medverkan?

K-G Bäck. Hans tips delade sitt öde med flera andra. Det försvann på SÄPO.

Stenholm skickade Lingärdes PM vidare till rikskrim, där det fick diarienummer Ai 318-93. I sitt PM hävdar Ulf Lingärde att Palmes mördare står att finna bland militärer, affärsmän, underrättelsefolk och poliser. Ett sydafrikanskt hit-team ska ha anlitats. Ett scenario som tydligt överensstämmer med innehållet i det tips som nådde Civilförsvarsförbundets generalsekreterare och tidigare Aftonbladets London-korrespondent K.G Bäck kort tid efter mordet. Det tipset hade sitt ursprung i den brittiska underrättelsetjänsten.

Lingärde namnger 15 svenska personer som involverade i planeringen av mordet. Nestorn var enligt honom Alf Karlssons förtrogne Per-Gunnar Vinge. Vinge, som sparkades från posten som SÄPO-chef 1970 efter att inför utländska säkerhetstjänster hävdat att Palme var en säkerhetsrisk och ett verktyg för Sovjetunionen, avsade sig aktivt operativt deltagande i mordkomplotten, hävdar Lingärde i sitt PM.

Ulf Lingärde avled i en hjärtattack 2001, 57 år gammal.

Vad gäller situationen dagarna efter mordet kan det vara intressant att citera några i grundläggande avseenden profetiska ord som fälldes i av journalisten Jan Guillou. Följande reflektion framförde han i ett radioprogram som sändes bara en dryg vecka efter Holmérs kuppartade övertagande av spaningsledningen:

Om det är ett svenskt mord kommer säkerhetspolisen om någon månad att täcka över det genom att utvisa ett antal kurder med mystiska hänvisningar till än det ena, än det andra och sprida rykten via Expressen och Svenska Dagbladet om att utvisningen nog hade med mordet att göra.

Med ett “svenskt mord” lär Guillou vi den tidpunkten inte ha syftat på en ensam missbrukares impulsdåd. Tankar av det slaget drabbade Jan Guillou först långt senare.

Alf Karlsson lämnade SÄPO ungefär samtidigt som PKK-spåret kraschade och Holmér fick gå efter förrättat värv, Karlsson sadlade om och anslöt sig till det av Per-Gunnar Vinge nystartade säkerhetsbolaget Vinge Integrated Protection AB (VIP).

Vinge, Palme-hatet och propagandan för PKK-spåret

Efter att i praktiken fått sparken som SÄPO-chef 1970 – efter att i olika sammanhang misstänkliggjort Olof Palme, och beskrivit honom som en säkerhetsrisk – fick Vinge anställning på Industriförbundet. Hans titel blev direktör, och hans funktion säkerhetschef.

Han var uttalat fientlig till den politiska vänstern och hans aversion mot Olof Palme lindrades förmodligen inte efter det att han fått sparken på grund av misstänkliggörandena av den nytillträdde statsministern.

Som direktör på Industriförbundet blev han också en drivande kraft i den målmedvetna offensiv mot vänstern som igångsattes 1971 av informationsdirektören på SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen) Sture Eskilsson. Bokförlaget Timbro startades 1978, och SAF och Industriförbundet började tillsammans en intensiv lobbyverksamhet för att vända vänstervinden och ideologiskt stärka kapitalismen. En sammanslagning av SAF och Sveriges Industriförbund till SN (Svenskt Näringsliv) genomfördes 2001.

En av de unga förmågorna som SAF och Industriförbundet engagerade i en gemensam byrå hette Carl G. Holm. För honom blev Per Gunnar Vinge något av en mentor. Anställningen av Holm ledde till och med till protester från Moderata Ungdomsförbundets Skåne-distrikt, då de ansåg att han var en alltför extremistisk.

Curt-Steffan Giesecke, SAF direktören som 1978 tog över ledningen för Stay Behind’s svenska nätverk.

Alltså: En grupp Palme-fientliga unga män med åsikter långt ut på högerkanten knöts till SAF och Industriförbundet och SAF. 1978 avgick Curt-Steffan Giesecke som verkställande direktör för SAF och övertog istället ledningen, efter Skandia-direktören Alvar Lindencrona, för svenska Stay Behind, en del av den superhemliga av CIA initierade och av NATO internationellt samordnade underrättelseorganisationen.

Samlingen unga vänsterbekämpare knutna till SAF och Industriförbundet kallades internt för “Hemliga byrån” sysslade med både underrättelseverksamhet, registrering av vänstersympatisörer och propaganda. Som ett exempel på propagandadelen kan nämnas att högerextremisten C:G: Holm drog ingång det som fortfarande heter “Ung Företagssamhet”, och som riktar sig till landets gymnasieskolor. Projektet var ett led i Sture Eskilssons strategi att vända ungdomars intresse från solidaritet och jämlikhetsfrågor. “Satsa på dig själv” och “Fri företagsamhet” blev slagorden som skulle bidra till att skapa en framtida egocentrisk och konkurrensbejakande generation.

Vinges skyddsling Holm gav ut Contra – en fanatiskt Palme-fientlig tidskrift.

C.G. Holm blev också redaktör för den högerextrema tidskriften Contra. Ett framträdande inslag i denna tidskrift var det djupa hatet mot Olof Palme. Bekant även utanför läsekretsen blev den av Contra distribuerade nidbilden på Palme, infälld i en måltavla för pilkastning – eller skytte. Ett annat framträdande inslag var stödet till den sydafrikanska apartheidregimen och till den av Sydafrika och USA:s Reagan-administration understödda terrorrörelsen UNITA i Angola.

Olof Palme var västvärldens mest framträdande förespråkare för stöd till kampen mot den sydafrikanska apartheidregimen. Sveriges regering drev på för internationella sanktioner. Och Sverige var den i västvärlden främsta ekonomiska understödjaren av ANC och befrielsekampen. En vecka före sin död talade Olof Palme på Folkriksdagen mot apartheid, som hölls i Stockholms Folkets Hus med flera ledande ANC-representanter. Olof Palme summerade sin ståndpunkt i devisen: “Apartheid kan inte reformeras. Apartheid måste avskaffas!”

På Contra fanns också som “korrespondent” den svenske högerextremisten Bertil Wedin, som även var agent för Sydafrikas säkerhetstjänst. Vi återkommer strax till honom.

Contra och C.G. Holm drev också det så kallade PKK-spåret. Det gjorde också, och på ett särskilt energiskt sätt, en annan av SAF:s och Industriförbundets unga propagandister.

Maoisten som blev skrivdräng åt högern, SÄPO och kapitalet.

Charlie Nordblom var under 70-talet en ledande medlem i maoistisk grupp som kallade sig Sveriges Kommunistiska parti. Partiet är upplöst sedan länge. Och Nordblom uteslöts redan 1980.

Den före detta maoisten fann snart en varm famn hos Svensk Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet. Och hos SÄPO. Genom förlaget Timbro gavs Nordblom möjlighet att utveckla de idéer om Sovjetunionen som det stora hotet som han propagerat redan som ledande medlem i SKP.

1984 utkom boken Industrispionage. Den har beskrivits som en propagandaskrift för SÄPO. Och Per-Gunnar Vinge hade säkert inga invändningar mot hur Nordblom grötmyndigt med låtsad faktagrund utmålade relationen mellan Olof Palme och Sovjetunionen:

“Det finns två teser om KGB:s specialgrupp i Stockholm. Den första tänkbara förklaringen till gruppens existens går ut på att den leder en centralt och mycket högt placerad mullvad i Sverige eller något av våra grannländer. Den andra, mer sannolika tesen går ut på att specialgruppens uppgift är penetrering av den krets politiska rådgivare som omger Olof Palme … Allt talar för tesen det speciella insatskommandot är inriktat på statsminister Olof Palme och den närmaste kretsen av rådgivare runt honom.”

Slående är att vi faktiskt inte behöver gardera oss med sannolikheter, utan vi vet med säkerhet att “Olof Palme och den närmaste kretsen av politiska rådgivare runt honom” var utsatt för fientlig bevakning från en stormaktsanknuten “specialgrupp”. I vår tidigare artikel har vi återgivit ur boken Konspiration Olof Palme författaren Gunnar Walls intervju med en före detta militär och avhoppare från en Palme-hatande Stay-Behind-grupp. En organisation vars högste chef – när Nordblom skrev sin bok – var förre SAF-direktören Curt-Steffan Giesecke. I Sverige, vill säga. På internationell nivå låg ledningen i ett hemligt NATO-utskott.

Charlie Nordblom lutade sig mot Industriförbundet, SAF och SÄPO. Har genom livet fortsatt att verka som storkapitalets hjälpreda. Eller som han själv – i en rejält självuppskattande presentation – kallar sig: “Senior Strategy Consultant”. (Bilden från YouTube)

Nordbloms insinuationer gick naturligtvis i takt med det intensiva hatet mot Palme som var utbrett inom högern, bland militärer, inom SÄPO och det så kallade näringslivet. Hans bok var avsedd att bredda och fördjupa Palme-hatet. När det efter den socialdemokratiska valsegern 1985 stod klart att Sveriges statsminister åtminstone de kommande tre åren skulle heta Olof Palme, betraktades detta inom högern som katastrof. Och i det ögonblicket kan beslutet att likvidera “den centralt placerade mullvaden” ha fattats. Ett halvår senare, den 28 februari, gick i så fall detta beslut i verkställighet.

Efter mordet: Nordblom fortsätter sin drängtjänst. Och nu handlar det om PKK-spåret!

I juli 1986 publiceras en artikelserie i den halvpornografiska veckotidningen Lektyr. Artiklarna publiceras den 14,20 och 28 juli. Artiklarna har författats av Charlie Nordblom. De handlar om “det heta spåret” i spaningen efter Olof Palmes mördare. I den tredje och avslutande artikeln skriver Nordblom i klartext: Det är PKK det handlar om. Och “tänkbara motiv” redovisas.

Med tanke på pressläggningstid måste förberedelserna för artikelserien inletts långt före den 14 juli och långt innan PKK-inriktningen hösten 1986 officiellt basuneras ut av Hans Holmér. Hur kunde Lektyr vara så tidigt ute?

När Arbete-journalisterna och författarna till boken Uppdrag: Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna Håkan Hermansson och Lars Wenander kontaktar Lektyrs redaktion får de svaret, “i förtrolig ton”:

– Charlie har ju goda kontakter i SÄK, men vi var ändå nervösa när vi körde grejen. Nu i september fick ju Charlie helt rätt, med motivbild och allt.

SÄK och SÄPO är samma sak, och redaktören hade nog också kunnat ha sagt Alf Karlsson, namnet på SÄPO:s sambandsman i Hans Holmérs ledningsgrupp.

Också tidskriften Contra var tidigt ute med PKK-spåret. Redan i ett nummer i mars fanns klar antydningar från redaktören och Vinge-skyddslingen C.G. Holm om att det var kurderna och inte den under en period anhållne 33-årige högerextremisten som det skulle handla om.

Holm hade via Per-Gunnar Vinge och Joakim von Braun på Industriförbundet tillgång till information om SÄPO:s inriktning på PKK. Men det var också så att hans tidskrift Contra hade en korrespondent som spelade en framträdande roll som medkonstruktör i villospårsbyggandet.

Bertil Wedin – sydafrikansk agent och desinformatör

Bertil Wedin. Palme-hatare. Agent åt Sydafrika. Snickrade PKK-villospår. Korrespondent åt P.G Vinges skyddsling på tidskriften Contra, C.G Holm. Aldrig förhörd. (Bild: svt.se)

Den svenske officeren och högerextremisten Bertil Wedin värvades till den sydafrikanska säkerhetstjänsten senast någon gång kring 1980. Han har själv till polisen i Storbritannien uppgivit att den som värvade honom var infiltratören, spionen och den professionelle mördaren Criag Williamson. Bland de mord som Craig Williamson erkänt inför sanningskommissionen efter aparthedregimens fall är mordet i Maputo, Moçambique, på den ledande apartheidmotståndaren Ruth First, en av flera ledande inom ANC som Olof Palme kommunicerade med. Williamsons avdelning för mord på regimmotståndare boende utanför Sydafrika kallades “Long Reach”. Också Bertil Wedin har angivits som delaktig i mordet på First.

Craig Williamson har en speciell relation till Sverige. 1977 infiltrerade han en biståndsorganisation med säte i Genève. International University Exchange Fund (IUEF) leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson. Kända svenska socialdemokrater som Pierre Schori, Bernt Carlsson och Mats Hellström var djupt engagerade. Stora summor kanaliserades från fonden till apartheidmotståndet i Sydafrika.

Craig Williamson. Infiltratör, spion och yrkesmördare i apartheidregimens tjänst. Rekryterade Bertil Wedin till sin avdelning inom säkerhetstjänsten. (Bild: sahistory.org za)

Williamson, under täckmantel som förföljd regimkritiker, duperade Eriksson, och blev hans högra hand. Han fick både total insyn i IUEF organisation och projekt. Han lyckades också kanalisera medel till sin verkliga uppdragsgivare: Den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

1979 avslöjades han av en i Storbritannien avhoppad sydafrikansk agent. Williamson återvände till Sydafrika, i triumf, och inom säkerhetstjänsten byggde han upp sin attentatsorganisation för mord utomlands, Long Reach.

Lars-Gunnar Eriksson hämtade sig aldrig, och avled 1990, 48 år gammal, i en hjärtattack.

Craig Williamson besökte under sin tid som infiltratör och spion Stockholm vid ett flertal tillfällen. Inför ledande socialdemokrater, som Pierre Schori, poserade han som beslutsam apartheidmotståndare. Han lär däremot aldrig vid sina besök träffat Olof Palme.

Williamsons rekryteringen av Bertil Wedin ägde förmodligen rum då denne besökte Sydafrika, men det finns källor som menar att svensken redan på 70-talet inlett någon form av tjänstgöring åt apartheidregimen.

Wedin, född 1940 var redan under 60-talen känd som aktivist på högerkanten. Under en period var han medlem i Högerns Ungdomsförbund och samarbetade med en ombudsman i förbundet, den högerextreme Birger Hagård, som senare blev riksdagsman för moderaterna… Han arbetade också som yrkesmilitär på Arméstaben och 1967 på en organisation knuten till Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank: Näringslivets Information (NI), Under 60-talet var han en förgrundsfigur för stödet till USA:s krigföring i Vietnam. Och han var tillsammans med bland andra Birger Hagård aktiv i World Anti Communist League (WACL) som internationellt inkluderade fascistiska och antisemitiska rörelser, och backades upp av militärdiktaturer runt om i världen.

Ruth First, ledande inom ANC och ett av Craig Williamsons offer. Hon mördades med en paketbomb, avsänd till hennes kontor i Maputo. “Long Reach” slog till mot apartheidmotståndare bosatta utanför Sydafrika. Ruth First var en bland flera ANC-ledare med vilka Palme hade personlig kontakt.

1982, samma år som mordet på Ruth First ägde rum, figurerade Wedin som misstänkt för inbrott och attentat mot ANC:s och PAC:s kontor i London. Han åtalades även i en rättegång, för ett av inbrotten. En borgenssumma betalades av den sydafrikanska säkerhetstjänsten, med sonen till dess högsta chef som bulvan.

Wedin frikändes i brist på bevis. Efter rättsprocessen gjorde han under en presskonferens i London 1984 följande anmärkningsvärda uttalande:

“Jag arbetar emot Olof Palme och den svenska regeringen. Det sker i samarbete med underrättelsetjänsten i de skandinaviska länderna. Jag ser det som en viktig uppgift att arbeta mot Olof Palme. SÄPO och svensk militär står i motsatsförhållande till sin egen regering.”

Det är möjligt att detta uttalande står för ett av de förmodligen sällsynta tillfällen då han i offentliga sammanhang rakt igenom varit helt sanningsenlig.

1985 for Wedin tillsammans med en annan sydafrikansk agent till Cypern. Den svenske korrespondenten för tidskriften Contra bosatte sig tillsammans med sin hustru på den turkisk delen av ön. Tre dagar i veckan medverkade Bertil Wedin i ett turkcypriotiskt radioprogram. Angrepp på regeringen Palme var ett väsentligt inslag i Wedins bidrag. Hans levnadsvanor och boende var av det slaget att inkomster från de korta radioprogrammen knappast kan ha varit tillräckliga för att täcka kostnaderna.

Efter mordet på Palme igångsatte Bertil Wedin en aktivitet som gick ut på att till medier prångla ut “sanningen”. Han försökte också vända sig till det svensk utrikesdepartementet med sin historia om mordkommandot. Ett mordkommando organiserat av PKK. Också efter att Hans Holmér tvingats lämna spaningsledningen fortsätter Wedin, och nu blir hans fantasifulla historier något som passar Ebbe Carlssons och Holmérs inofficiella kurdjakt som hand i handske. Liksom de passar utmärkt den turkiska säkerhetstjänsten och regeringen. Och förstås: Olof Palmes verkliga mördare.

Den turkiska tidningen Hürriyets redaktör Ali Youla påstår i september 1987 att han betalat 40 000 tyska mark för uppgifter om mordet. Youla har tidigare arbetat som anställd på Sveriges Radio i Stockholm, med sändningar på turkiska. Han tvingades sluta där därför att radiolyssnarna var upprörda över hans sympatier för den då rådande militärdiktaturen.

Hans Holmér meddelar att han känner igen de fem kurderna som Hürriyet publicerar foton på.

Att det är Bertil Wedin som varit i farten framgår av informationen från redaktören. Han påstår att källan gett honom namnen på fem kurder och nämnt en sjätte oidentifierad person som ska vara svensk. Redan den 29 april 1986 hade Wedin hört av sig till svenska utrikesdepartement med en historia om en mordkomplott bestående av sex eller sju kurder.

Hürriyets redaktör säger vidare att hans källa står nära SÄPO, men tillhör inte SÄPO.

Wedin är bosatt på Cypern och har turkcypriotiskt pass. Youla beskriver det som att hans källa är “varken svensk eller icke-svensk”.

Bertil Wedin är också misstänkt för delaktighet i ett bombattentat mot ANC:s kontor i Stockholm, den 8 september 1986.

Och när ett antal före detta sydafrikanska säkerhetsagenter efter apartheidregims upplösning började berätta om den egna organisations och den sydafrikanska regeringens medverkan i mordet på Olof Palme nämndes Bertil Wedin, tillsammans med Craig Williamson, av flera av dem.

Bertil Wedin har aldrig så vitt vi vet förhörts av Palme-utredningen. Med undantag för ett enligt Wedin själv avspänt telefonsamtal om ett framtida förhör som aldrig blev av.

Det har från en del håll framhållits att mordet på Palme inte skulle kunna vara resultatet av en konspiration, för då skulle någon eller några – inblandade eller med kännedom – förr eller senare ha läckt om denna konspiration. Vi tror inte alls att det alltid måste vara så, men faktum är ju också att människor har läckt. Och den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad dessa läckande före detta säkerhetsagenter i Sydafrika skulle ha för motiv, om det nu skulle vara så att den egna säkerhetstjänsten inte alls var inblandad!

Om sannolikheter

Med mycket stor sannolikhet finns det några personer som inte nämns i denna artikel eller i vår förra (om Stay Behind), som var delaktiga i mordet på Olof Palme.

Och med hundraprocentig sannolikhet finns det, förstås personer som nämns som alls inte var delaktiga på något sätt.

Men hur hög ska vi skatta sannolikheten att ingen av alla dem som nämns har något som helst med mordet på Olof Palme att göra?

Nästa artikel

Vår förhoppning är att inom en snar framtid kunna publicera artikel nummer tre i vår serie. I den ska vi presentera fakta som hittills varit okända.

Ledarredaktionen
eFOLKET


Vi har också fått önskemål om att åskådligt i ett schema beskriva de samband och kopplingar som vi i våra artiklar tagit upp.

Härmed tillmötesgår vi detta önskemål. I schemat är ett antal av rutorna gula. Den markeringen står för att personen i rutan aktivt infört, i någon form, villospåret PKK.

  1. NATO – Huvudman till “Stay Behind”.
  2. FRA (Försvarets radioanstalt).
  3. SSI – Sveriges militära underrättelsetjänst.
  4. IB – Ljusskygg underrättelsetjänst.
  5. Stay Behind – topphemlig underrättelseorganisation skapad av CIA.
  6. C.G Östling – Högerextremistisk vapenhandlare med bakgrund inom Norrmalms-polisen.
  7. Ebbe Carlsson – Underrättelseman knuten till Socialdemokratiska partiet. Drev PKK-spåret.
  8. Hans Holmér – Före detta SÄPO-chef, ledde Palmeutredningen det första året. Drev PKK-spåret.
  9. Bertil Wedin – Svensk militär och högerextremist. Agent åt den Sydafrikanska säkerhetstjänsten. Korrespondetn på C.G Holms tidskrift Contra. Drev PKK-spåret.
  10. C.G Holm – Högerextremist, knuten till Industriförbundet (P.G Vinges “skyddsling”) och redaktör för tidskriften Contra. Drev PKK-spåret.
  11. Craig Williamson – Sydafrikansk infiltratör, spion och yrkesmördare. Värvade Bertil Wedin.
  12. Curt-Steffan Giesecke – Före detta direktör i Svenska Arbertsgivareföreningen (SAF). Chef för “Stay Behind” från 1978.
  13. P.G Vinge – SÄPO-chef fram till 1970 då han misstänkliggjorde Olof Palme för att vara en säkerhetsrisk. Blev därefter direktör och säkerhetschef inom Industriförbundet.
  14. Charlie Nordblom – Misstänkliggjorde Olof Palme i böcker utgivna av Timbro (SAF och Industriförbundet). Och drev PKK-spåret i veckotidningen Lektyr.
  15. Alf Karlsson – Chef för SÄPO:s terroristrotel. Anslöt sig årsskiftet 1986-87 till det av P.G Vinge bildade säkerhetsbolaget DIP. Skapade och drev PKK-spåret.
Liknande artiklar:
Vi har i eFOLKET i två ledarartiklar (om Stay Behind och om villospåret som pekade
Tidningen Filters utpekande av den så kallade Skandia-mannen som Olof Palmes mördare har rönt stor
I VECKAN KOM TIDSKRIFTEN Filter ut med ett nytt nummer som utlovade att avslöja den
Tidningen Filter pekar ut Skandiamannen som Palmes mördare Författaren och experten på Palme-utredningen Gunnar Wall