Opinionsbildning och propaganda

Krönika av: Tobias Persson

I folkomröstningen 2003 jobbade jag för S mot EMU i Göteborg. Våra “motståndare”, Ja till Europa, var någon sorts allians mellan näringsliv, högersosseri och andra förespråkare. Det är fortfarande det bästa jag gjort i mitt politiska liv (frånsett att Anna Lindh mördades på slutet). Vi var, trots begränsade resurser, så jäkla pålästa, körde mängder av cirklar (bland andra för FAI, fackligt aktiva invandrare) och informerade på ett faktiskt sakligt och mångfacetterat sätt.

Under tiden stod Ja till Europa i Brunnsparken, delade ut badbollar och bananer och pratade om “om hur mycket enklare resandet skulle bli, när vi inte behövde växla pengar”. Som om det var det saken gällde. Året därpå lyckades vi, till stora delar genom samma strategi, kryssa in Anna Hedh i parlamentet. Ja till Europa i sig är intressant. Det var inte så att vi andra sade nej till Europa, bara till EMU. Ingen vettig person ifrågasätter väl att Sverige ligger i och är en del av Europa?

Att förklä propagandistisk verksamhet i vilseledande namn eller “journalistik”, är en strategi hos näringslivet. Uppdrag Granskning visar hur Arbetsmarknadsnytt förvanskat Hamnarbetarförbundets motiv till konflikten. Vad som inte framgår på sajten är att den drivs av Svenskt näringsliv. Chefredaktören Anna Dalqvist kommenterar: “Vi är ett medie som alla andra, som bevakar nånting som händer i samhället”.

Vid decennieskiftet 1970/80 genomförde näringslivet (då SAF) demonstrationer mot löntagarfonderna, den största av dessa den 4 oktober 1983. Man varnade för “fondsocialism” och att “Sverige skulle bli som Sovjet”. Samma sak nu. Direkt efter att Reepalu överlämnat sin utredning till regeringen drog näringslivets maskineri igång. I en serie “intervjuer” och “krönikor” har jag läst om hur välfärden kommer braka ihop, företagare fly landet eller gå i konkurs om vinstbegränsningarna går igenom.

Men vad är skillnaden mellan opinionsbildning och propaganda? Kan det vara så att opinionsbildning är något bra, utfört av dem vi tycker om och håller med? Medan propaganda är något dåligt, sånt som Nazityskland, Nordkorea och andra diktaturer ägnar sig åt? Vad hindrar Svenskt näringsliv från att avfärda eFolket och den här krönikan som propaganda likt jag gör med deras verksamhet? Tre krav kan vara att man håller sig till fakta, inte förvanskar motståndarens argument och är tydlig med avsändaren.

Vi fasar över religiösa inslag i grund- och gymnasieskolan (som Livets ord i Uppsala), men värnar våra 112 rörelsefolkhögskolor, grundade på våra klassiska folkrörelser (nykterhets-, frikyrko- och arbetarrörelsen), men också miljö-, idrotts- och handikapprörelsen. Låt vara att de inte är vinstdrivna eller vänder sig till barn. Då är mångfalden plötsligt viktig, värd att bevara och ett av syftena med folkbildningen. För det är väl ingen, som skulle kalla folkbildning för propaganda? Eller?

Tobias Persson

Liknande artiklar:
Jag hör ekon från 30-talet. Sverige liknar allt mer Weimarrepubliken. Politiken polariseras och politiker anammar
Jag känner en allt större olust inför det samhälle som växer fram. Egoismen har blivit
Första gången jag hörde termen visselblåsare måste varit runt 2010. Under några år blev Julian
Två av mina kollegor, Mårten Carlson och Henrik Sundh, pratar om folkbildares uppfattning och, som