Din släkt har förstört hela Göteborgs och Bohusläns befolkning och min familj.
Kvinnorna skall tiga vid sammankomsterna, de har inte lov att tala utan skall underordna sig.
Kvinnan på fotot är min mormor, född 1921 i Lyse utanför Lysekil. Hon uppfostrade mig och var mitt allt: mormor, mamma, pappa, lärare och bästa vän. Hälften av allt jag tänker och gör som folkbildare, socialist och skribent kommer från henne. Trots att hon är den släkting jag känner bäst och vi förde ett 30 år långt samtal är mycket höljt i dunkel (som med de flesta andra förmodligen). De frågor jag har lämnas obesvarade i texten.
Mormor kom till Göteborg som hembiträde i en prästfamilj och andra rika familjer, bland annat en före detta diplomat och författare. Hon var sömmerska och kallskänka, bland annat på Liseberg. Om mormor haft en roll i Vår tid är nu skulle det varit som Ethel, den barska och plikttrogna, men snälla och omtänksamma kokerskan. Jag hade gärna velat diskutera serien med henne. Att “Djurgården” är Annedal i Göteborg hade stört oss båda lika mycket.
Fotot är på många sätt typiskt. Mormor gillade inte att bli fotad (motviljan finns även i stränga versioner av andra religioner). Hon tittar bort och snörper på munnen. Händerna i knät, som i bön? Mormor är ren, kläderna hela och håret i en enkel frisyr. Det var så vi märkte att något var fel runt 2005. Mormor började lukta, kunde öppna dörren halvnaken med udda sockor på fötterna, vilket var otänkbart innan.
Stränghet, skuld och skam är ord som förknippas med schartauanism. Tabu, regler och förbud andra. Man får inte bära smycken eller parfym, inte ha gardiner eller blommor i fönstret. Inte dansa, gå på bio eller arbeta på söndagar. Sådan var inte mormor! Hon var den snällaste, varmaste, mest generösa och omsorgsfulla person jag känt. Vi delade och pratade om allt, gör fortfarande varje dag.
Positivt tolkas det som enkelhet och jämlikhet. Alla människor är lika värda och ingen för mer än någon annan. Negativt tolkas det som jante, du ska inte tro att du är något. Mormor pussade och kramade mig gärna, men bara ensamma. När andra såg på kunde hon skjuta mig ifrån sig. Hon ogillade höga ljud och hyschade om jag skrattade för högt. Vilket jag utsätter min sambo för. Vidare fick man inte förhäva eller bli stor på sig. Betydelsen av det vet jag inte, men återkommer till i nästa text.
Mormor var både traditionell och modern. När jag var på väg in i RFSU runt 2003 pratade vi om Ottar. Hon var dotter till en präst i Stavanger och sjuttonde barnet i en syskonskara av 18. Mormor klandrade sin mor, som födde sex barn i en fattig familj. (Alla överlevde till skillnad från morfars mammas, där sex av elva dog.). Hon såg till att skaffa pessar efter två barn. Vi diskuterade också homosexualitet.
Schartauanism
Två standardverk är Katarina Lewis bok Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet, som fortfarande går att köpa från Bohusläns museum. Och Johanna Schartaus film I Schartauanien, som verkar svårare att få tag i. En trailer finns på Youtube eller försök genom hemsidan. Nedanstående stycken bygger på dem.
Henric Schartau var varken från eller besökte (mig veterligen) någonsin Bohuslän. Han föddes 1757 och verkade i södra Skåne. Genom lärjungar spreds läran längs Västkusten och Halland. Hur den fick så starkt fäste i Bohuslän är värt att fråga sig, men det måste funnits något som tilltalade människorna där.
Schartauanismen är en inom-kyrklig väckelse, det vill säga inom Svenska kyrkan och inte en frikyrka. Tvärtom var schartauanerna rädda för dem, säger en man i filmen. “De beskrevs nästan som förlorade människor.” Frikyrkligheten är stark i Göteborgs norra skärgård, men kanske inte Bohuslän? Schartau predikade också mot föreningar, eftersom de drog intresset från ordet och Gud, samt lockade till kultur och högmod.
Med folkrörelserna kom folkbildningen. Mormor var en bildad, om än inte utbildad person. Lewis uppger att ordet är centralt inom trosformen. “När man lär sig reflektera, teckna sammanhang och associera är man på god väg till bildning.” Jag undrar hur det går ihop med stränghet och strikthet? Folkbildning kräver nyfikenhet och pragmatism, att man prövar teser och når olika resultat. Tabu och förbud får inte stå i vägen.
Schartauanismen är ambivalent till klassamhället. Å ena sidan betonas alla människors lika värde, som tilltalade bönder och arbetare. Å andra vill den inte rubba social hierarki, Guds goda ordning, där alla har sin plats. Skötsamhet och måttfullhet kan utvecklas till elitism i sig, ett fördömande av “utsatta”, som arbetslösa eller missbrukare. Det är en balansgång jag tycker man bör vara aktsam på.
Carl Wilhelmson
Schartauanernas store konstnär heter Carl Wilhelmson, född 1866 i Fiskebäckskil. Märkligt okänd, eftersom han hänger i Stockholm och Göteborg. Tavlan mormor och jag diskuterade mest, Fiskarkvinnor på hemväg från kyrkan, hänger över min säng. En av modellerna ville kalla den “Kaptensfruar…”, men konstnären ansåg att fiskarkvinnor gick mer i enkelhetens tecken. Man ska inte förhäva eller bli stor på sig.
Kvinnorna, särskilt hon i mitten helt iklädd svart, för mina tankar till mullornas Iran eller Afghanistan, samt dagens tramsdebatt om slöjan. Faktum är att bara unga flickor vid den här tiden gick med bara huvuden. Gifta kvinnor bar sjal, huvudduk eller dok. Kärt barn har många namn. I Schartaus film ser man fem-sex svartklädda kvinnor i kyrkan, böja sina dokprydda huvuden i ödmjukhet inför Gud.
Idag förknippar vi kanske högtider med ljusa kläder, särskilt bröllop med vitt. Faktum är att högtidsfärgen var svart. Kvinnor hade oftast en klänning som bars till konfirmation, bröllop och fest. Om det var för att spara pengar eller undvika fläckar vet jag inte? I tre år var jag gift med en romsk kvinna och tänker på hennes svarta kjol. Faktum är att kalé på romanes och mustalainen på finska betyder svart.
Även kvinnornas ansiktsuttryck och kroppsspråk känner jag igen från mormor och min ex-fru. De allvarsamma nedslagna blickarna och händerna knäppta på magen. Kristna kulturer som levde nyss och fortfarande lever kvar. Det är en vacker tavla och intressant i dagens debatt om muslimska kvinnors klädsel.
Henric Schartau dog 1825 (Carl Wilhelmson 1928). 2003 avtäckte dåvarande ärkebiskopen KG Hammar en staty av honom utanför Lunds domkyrka. Planerna på en sådan hade funnits under större delen av 1900-talet. 2010 fick min mormor äntligen somna in efter en längre tids sjukdom i Skepplanda, Ale kommun.
Arvet idag
Är schartauanismen en hederskultur? Det år åtminstone en dogmatisk värld med stark social kontroll av “rätt” och “fel”. Informanterna uppger att trosformen med tiden blev sekt. “Din släkt har förstört hela Bohusläns befolkning” som en medverkande i filmen säger. Mormor hade också en ambivalent hållning. Hon kunde å ena sidan avfärda Bibelns berättelser som “sagor”, å den andra önska att jag skulle bli präst.
Värdekonservatism och politisk radikalism kan trivas. Länge var Lysekil ett av KPMLr (nu Kommunisternas) starkaste fästen med mandat i fullmäktige. Jag tror släktingar varit aktiva i kyrkan och partiet. Beror det på att Bohuslän var ett kustlandskap med fiskare och sjömän, varav några reste till spanska inbördeskriget? Släktingar har berättat om slagen under Andra världskriget, då döda soldater flöt iland och begravdes i Lysekil. Jag upplever en större öppenhet mot omvärlden där, än hos släkten i Västergötland.
Släktingar har också berättat om präster, som gjorde Hitlerhälsning mot tågen med tyska trupper. 1933 beställdes en ny dopfunt till Tanum av kyrkoherde Rickard Helde. Men när männen såg de uthuggna hakkorsen vägrade de bära in den. Sedan var dopfunten bortglömd i 60 år. När Kjell Andersson skulle göra en film 2011, försvann den och är sedan dess borta.
Idag utmärks schartauanerna för sina kvinnoprästmotståndare, vilka hämtar stöd i 1: a Korinthierbrevet 14:34. “Kvinnorna skall tiga vid sammankomsterna, de har inte lov att tala utan skall underordna sig.” 1983 bildades Synoden och 2003 Missionsprovinsen, ett ultrakonservativt samfund som avvisar abort, homosexualitet och evolution.
Dåvarande ärkebiskop KG Hammar, som samma år avtäckt Schartaustatyn, slog fast att Missionsprovinsen bildat en egen kyrka. Jag minns bildandet, eftersom det skedde i min gamla aula på Schillerska, en skola med rakt motsatta ideal. Kvinnoprästmotståndarna fick inte vigas i Sverige, utan fick åka till Estland.
Hur har schartauanismen påverkat min familj? Delar av pappas familj är frälsningssoldater, både internationella och den nu upplösta svenska. Pappa var och mamma är ateister, en generation präglade av sekularisering och 60-talets vänstervåg. Jag har alltid varit en andlig sökare, allt från Svenska kyrkan till Jehovas vittnen. Nu står jag Kväkarna, det så kallade Vännernas samfund, nära.
Mest påverkas synen på den skötsamme arbetaren. Luther på axeln. Arbeta i sitt anletes svett. Gör din plikt, kräv din rätt. Allt det där. För mig står arbetet i centrum. Det är njutningsmedel och självändamål, själva livets mening. Där lurar elitismen och fördömandet mot de som inte får eller har svårt att få ett arbete. Missbrukare, nyanlända, sjukskrivna eller personer med funktionsnedsättning. Mer om det i nästa del.
Av Tobias Persson
Faktagranskning: Fredrik Månsson
Källor:
- Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet av Katarina Lewis
- I Schartauanien av Johanna Schartau
- Carl Wilhelmson, Prins Eugens Waldemarsudde 2009
Serien “Andlighet”