Bildklipp från regiongavleborg.se - De fem första kvinnliga riksdagsledamötena 1921: Agda Östlund, Nelly Thüring, Elisabeth Tamm, Bertha Wallin och Kerstin Hesselgren. Konstnär: Sven Ljungberg.

Fogelstad före rösträtten

Det är svårt att prata rösträtt. Man vill så gärna få med alla föreningar och organisationer, pionjärer och förebilder. Antingen blir man så övergripande att man inte säger något alls eller så går man vilse i detaljer. Redogörelsen blir mastig och åhörarna hänger inte med, om de inte har väldigt goda förkunskaper. För att undvika det begränsar jag mig till tre kvinnor, intimt förknippade med varandra.

Ellen Key (1849–1926) var Ellen Key och svår att placera på en ideologisk-politisk skala. Hon var särartsfeminist och hade en del märkliga teorier om “samhällsmoderlighet”. Med Missbrukad kvinnokraft kom Key på kant med stora delar av dåtidens kvinnorörelse. Men hon var också banbrytande pedagog med Barnens århundrade.

Selma Lagerlöf (1858–1940) var klassiskt liberal och deltog i dåvarande Folkpartiets bildande 1934. Det skulle vara intressant att diskutera nuvarande Liberalerna med henne. Hon blev den första svenska Nobelpristagaren och den första kvinnliga i litteratur 1909.

Elin Wägner (1882–1949) är också svår att placera. Hon började som (social)liberal, men radikaliserades. Dels på grund av världskrigen och nazismen. Dels på grund av miljön och rovdriften. Man kan se Wägner som föregångare till Greta Thunberg (återkommer till det i höst). Däremot skulle jag varken beteckna henne som “socialist” eller “vänster”.

Lagerlöf satt i Svenska Akademin 1914–40 som första kvinna. Invalet föregicks av motstånd från sekreteraren Carl David af Wirsén. Akademin drogs med unken kvinnosyn redan då. Efter hans död hörde efterträdaren Erik Axel Karlfeldt (också han litteraturpristagare) av sig. Wägner satt i akademin 1944–49.

Alla tre satt i ett tyvärr alltför okänt litterärt sällskap, Samfundet De Nio (återkommer även till det i höst). Det bildades 1913 enligt Lotten von Kraemers testamente. De Nio kallar sig “den jämställda akademin”. Hälften av ledamöterna och varannan ordförande ska vara kvinna. Man har alltid haft möjlighet att sluta och väljas in igen. I samfundet satt också Karin Boye och Astrid Lindgren.

Ellen Key var Elin Wägners stora förebild, men med tiden avvek hon från henne på olika punkter. Key var individualist. Wägner betonade vikten av kvinnors kollektiva rörelse. Key trodde på kärleken och erotiken för att uppnå jämställdhet. Wägner såg att patriarkatet låg i samhällets struktur. I Väckarklocka sökte hon efter ett forntida matriarkat, som man kan ifrågasätta. Vissa kännare har tolkat det symboliskt.

Lagerlöf var på sätt och vis också en förebild. Karriärmässigt följde Wägner henne med cirka 30 års fördröjning (men så var hon också 24 år yngre). När Lagerlöf dog 1940 fick Wägner i uppdrag att skriva den första biografin i två band. På sistone har det kommit flera nya biografier om Lagerlöf och Wägner. Jag vill sätta världen i rörelse och Den besvärliga Elin Wägner till exempel.

Rösträttskampen

Wägners Pennskaftet brukar kallas “rösträttsrörelsens bibel” och kom 1910. Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (FKPR, senare LKPR) bildades 1903 och var partiöverskridande, men i praktiken liberal. De socialistiska kvinnorna kämpade med (och mot) sina män i arbetarrörelsen. 1911 hölls en internationell kongress i Stockholm. Öppningstalet, som hölls av Lagerlöf på Operan, heter Hem och Stat.

Romanen och talet har flera likheter. Wägner pekar på kombinationen utbildning, arbete, hem och rösträtt. De är inga motsättningar. Kvinnan har flera identiteter och ska inte behöva välja. Hon blandar också in kärlek och sexualitet, vilket utlöste rabalder. Dåtidens debatt präglades av anständighet och moral. Intressant med dagens om “hederskultur”.

Lagerlöf pekar på “det lilla hemmet”, hemmet som kvinnans skapelse och “det stora”, staten som mannens. I första hälften smickrar och fjäskar hon för männen. Det är synd om er, som ensamma ska bära ansvaret. I den andra däremot klandrar hon dem och pekar på problem. Släpp in oss nu, så vi kan hjälpa er. Fiffigt.

Vi firar två 100-årsjubileum, 2019 och 21. 1919 fattades beslutet att införa kvinnlig rösträtt och 1921 hölls första valet. Fem kvinnor kom in i riksdagen, som då hade två kamrar: Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm (liberaler), Nelly Thüring och Agda Östlund (sossar), samt Bertha Wellin. Den sista tillhörde Högern, nu Moderaterna. Även om rösträtten främst var en socialistisk-liberal kamp och motståndet från Högern massivt, fanns det kvinnliga väljare och politiker även där. Det får man inte glömma.

Hur bedrevs rösträttskampen?

Den var lång, svår och kantades av motgångar. Motståndet var hårt, från högern men även inom arbetarrörelsen, från män men även många kvinnor. Man arbetade folkrörelsemässigt med möten, tal och kongresser, upprop, tidningar och tidskrifter. I Storbritannien blev den våldsam med de så kallade Suffragetterna, så blev det inte riktigt här.

Jag tänker på tv-serien om en affär.

Du menar Fröken Frimans krig? Den är baserad på en verklig person, Anna Whitlock och konsumentföreningen Svenska hem där Key, Lagerlöf och Wägner var medlemmar. Seriens kvinnor drar åt olika håll. Emmy (Maria Kulle) vill bara sälja mat, inte rösta. Kinna (Sofia Ledarp) utvecklas i radikal, nästan anarkistisk riktning. Medan Rut (Ulla Skoog) utgör den antifeministiska högern.

Du nämnde samhällsmoderlighet. Vad är det?

Lena Gemzöe beskriver på ett enkelt sätt olika aspekter av likhets- och särartsfeminism, samt Keys och Wägners synsätt (Feminism. Bilda, 2002). Kort kan man säga att idéerna är typiskt Key och inte har åldrats så bra, förutom i viss biologistisk-borglig feminism. Leta hos Ebba och KD. Lagerlöf och Wägner tolkar jag annorlunda. De såg könen som i grunden lika men förstås med vissa, för tiden typiska, begränsningar. Kanske ingen kvinnlig statsminister, men det har vi för övrigt inte haft ännu.

Hur mottogs de första kvinnliga ledamöterna i riksdag och offentlighet?

De var så få, måste känt sig ensamma och utsatta. Männen kunde lätt avfärda dem. Man ska nog se dem som murbräckor. De banade väg och visade att politisk karriär var möjlig för kvinnor. Men det dröjde länge. Var inte förrän Maria-Pia Boëthius och hotet om kvinnoparti, “varannan damernas” på 90-talet, som riksdagen blev hyfsat jämställd.

Tobias Persson

Litteratur:

  • Den besvärliga Elin Wägner, Ulrika Knutson
  • Pennskaftet, Elin Wägner
  • Hem och Stat, Selma Lagerlöf

Tidigare artiklar:

Huvudbild:

Artikeln som föreläsning:

Fogelstad, rösträttskamp och medborgarkunskap

Liknande artiklar