Idag, den 28 februari, är det 37 år sedan Olof Palme, Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande, sköts till döds i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, i centrala Stockholm.
Sverige har sedan 1986 genomgått en genomgripande omvandling.
I den sista intervjun som Olof Palme gav, samma dag som han mördades, slog han fast att privatiseringar och bolagiseringar var inte den väg som Sverige under socialdemokratiskt styre skulle välja. Palme talade om en offensiv inför 90-talet:
Vi kör igång på nio områden för att på bred front få igång en diskussion om hur vi bryr oss om varandra, offentliga sektorn, arbetet, utbildning, arbetstidens längd, miljö, demokrati i framtiden, freds och solidaritetspolitik och mycket annat.”
När det gällde fredsarbetet drev Olof Palme bland annat förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden, en kärnvapenfri korridor i Europa, en global nedrustning med sikte inställt på avskaffandet av alla kärnvapen och ett stärkandet av FN:s roll:
Kriser som dyker upp måste kunna behandlas snabbare. Vi måste alla politiskt stödja FN:s fredsbevarande operationer. Det är mycket säkrare och effektivare med FN-styrkor än med sådana där multinationella. /…/ Nu när vi börjar få en stor folklig uppslutning i fredsfrågan önskade man också att något liknande kunde startas för att stärka FN.”
Utvecklingen efter 1986 blev helt annorlunda än den Olof Palme såg framför sig och hoppades på. I Sverige sköljde en våg av privatiseringar, den offentliga sektorn trycktes tillbaka, klyftorna ökade, arbetstidsfrågan begravdes. Vad gäller miljö och klimathotet har politiken alls inte svarat upp mot de långtgående krav på omställning som krävs för säkrandet av anständiga levnadsvillkor för kommande generationer. Och FN har alls inte stärkts, utan tvärtom radikalt marginaliserats, samtidigt som “sådana där multinationella” insatser tagit över. Det vill säga bland andra NATO, under Vita Husets och Pentagons ledning.
En självklar och fundamental utgångspunkt för Olof Palme var bevarandet av Sveriges alliansfrihet. Ja, man kan säga att Palmes strävanden 1986, och faktiskt sedan sitt tillträde som statsminister 1969, var att stärka Sveriges neutralitetspolitik och att ge alliansfriheten ett striktare innehåll. Vad NATO och USA anbelangade hade de avskräckande erfarenheterna från västmakternas ageranden i Indokina, Afrika och Latinamerika varit viktiga för Olof Palme; liksom NATO:s och Vita husets uppbackning av de europeiska diktaturerna, Portugal, Grekland och Turkiet.
Frågan om kärnvapennedrustning var en hjärtefråga för Olof Palme. Idag är situationen att den socialdemokratiska partiledningen, med de borgerliga partiernas entusiastiska stöd, vikt sig för påtryckningar från USA, Frankrike och Storbritannien och avvisat en FN-resolution om förbud mot kärnvapen; en resolution som backas upp av en majoritet av FN:s medlemsländer. Drivande bakom partiledningens sorgliga omsvängningen har försvarsministern Peter Hultqvist, tillsammans med militärledningen, varit.
Idag är alliansfriheten begravd och det socialdemokratiska partiets ledning har tillsammans med de borgerliga partierna drivit igenom en ansökan om medlemskap i militäralliansen NATO. Detta har åstadkommits, vad gäller det socialdemokratiska partiet, under kuppartade former. Mot NATO-medlemskap uttalade sig partiets ungdomsförbund, kvinnoförbund och studentförbund. Likaså partiets sidoorganisation för troende (Tro och Solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen) och Olof Palmes Internationella Center. Det arroganta sättet på vilket sidoorganisationerna kördes över är oöverträffat i partiets historia.
Ansökandet om formellt medlemskap i NATO har förberetts genom en under många år pågående anpassningsprocess, dirigerad av Hultqvist, i symbios med militärledningen. Särskilda överenskommelser om militärt samarbete har slutits inte bara med USA, utan också med Storbritannien och Frankrike. Överenskommelserna med de senare (JEF och E12) handlar om svenskt deltagande i insatser med kort varsel, och var som helst på jorden. Tillsammans med “Värdlandsavtalet” och upprepade övningar under NATO-ledning har den svenska krigsmakten grundligt integrerats i den USA-ledda militäralliansen. US-amerikanska bombplan över Sverige och övande marinkårssoldater har blivit rutin.
Vi kan konstatera att Sveriges alliansfrihet sedan flera år tillbaka varit fullständigt undergrävd. Det eventuella och formella NATO-medlemskapet kommer endast att bekräfta en vasallstatus gentemot Pentagon som länge varit ett faktum.
Betydelsefulla omkastningar har på global nivå ägt rum sedan 1986. Tre kapitalistiska stormakter dominerar nu världen militärt och ekonomiskt: Kina, Ryssland och USA. Den senare är (fortfarande) den överlägset mäktigaste. Denna position vilar på dollarns ställning som internationellt betalningsmedel, kärnvapen och, inte minst, genom greppet över NATO.
Inom makteliten i USA ser man tveklöst Kina som den strategiskt viktigaste konkurrenten. Mot den bakgrunden finns en strävan att förpassa Ryssland till ett tillstånd av underordning. Ett politiskt och militärt försvagat och fragmentiserat Ryssland skall enligt planen helst ställas i ett beroendeförhållande till Västkapitalismen, och ekonomiskt spela rollen av främst råvaruleverantör och investeringsfält för det USA-dominerade imperialistiska blocket.
Kinas ambition när det gäller Ryssland är förmodligen av samma slag. Att hindra den kapitalistiska konkurrenten Kina från att förverkliga sina ambitioner är en mäktig drivkraft bakom USA:s agerande idag. Vid horisonten kan hotet om ett kärnvapenkrig skönjas.
Den antisocialistiska, auktoritära och reaktionära Putinregimens angrepp på Ukraina är dels ett svar på USA:s och NATO:s inringning, dels regimens försök att i armkrok med den ultrakonservativa rysk-ortodoxa kyrkan konsolidera sin ställning inrikespolitiskt, genom unken storrysk nationalistisk propagandaoffensiv.
Den ryska borgerliga regimen har inte förmått att vinna breda befolkningslager för sin aggressiva militarism, men krigsmotståndet har praktiskt hämmats på grund av förföljelser och hårt förtryck. Folkrörelser existerar inte. Det ryska folket är splittrat i atomer. I stället för kraftfulla organiserade protester har som exempel hundratusentals valt den individualistiska utvägen, och flytt utomlands inför risken att mobiliseras. Men detta eländiga tillstånd kan komma att förändras, och förhoppningsvis kan det gå ganska snabbt. Omvärldens bidrag skulle kunna bestå i att avvisa den russo-fobi som odlas och propageras av de ukrainska högerkrafterna, och som nu ekar också i västliga medier och parlament. En russo-fobi som grymt drabbat och skrämt den rysktalande civilbefolkningen.
Från den Ukrainska makteliten NATO, Vita Huset och de europeiska huvudstäderna, även Stockholm, basuneras nu slagordet “Ukraina ska vinna kriget” ut. Samtidigt säger man att kriget förmodligen kommer att bli långvarigt. Militära NATO-frälsta så kallade experter – som dagligen lägger ut texten i svenska medier – talar om en stundande “köttkvarn”. Samtidigt understryker de att det är viktigt att den Ukrainska regimen backas upp med en ständig och stigande ström av vapen. Det är viktigt att ge kanonmaten klappar på axeln och uppmuntrande käcka tillrop. Cynismen gränsar till psykopati.
För USA och NATO är situationen idealisk. Risken att drabbas av en omedelbar inhemsk proteststorm har nedbringats genom att egna soldater inte skickas till fronten. En massiv propaganda, uppburen av de dominerande medierna, som går ut på att NATO representerar det alltigenom “goda”, har bäddat för att kritiker av den egna militarismen rutinmässigt kan stämplas som “Putin-medlöpare”. Det militärindustriella komplexet göds med ett svindlande antal miljarder. Militären i NATO-länderna kan göra sig breda. Den militaristiska mentaliteten breder ut sig.
De som står för den militaristiska propagandan är de som inte riskerar att när som helst stupa på en lerig åker med tarmarna hängande utanför kroppen. Nej, de som står för den militaristiska propagandan och nu förbereder “köttkvarnen” utdragna kannibaliska malande är de i komfortabel trygghet verkande beslutsfattarna i Moskva, Washington, London, Stockholm och Kiev.
Hur skulle Olof Palme ha agerat?
Vi kan naturligtvis inte med säkerhet veta hur Olof Palme, om han levt idag, exakt skulle ha agerat för att få ett stopp på blodbadet i Ukraina. Men vi kan i alla fall räkna med att hans utgångspunkt hade varit att handla för att gagna de vanliga människorna, och inte de militaristiska makteliterna.
För det första skulle ett Sverige med Olof Palme som statsminister inte uppgivit alliansfriheten och ansökt om NATO-medlemskap.
Utifrån Sveriges alliansfria ställning skulle Olof Palme vänt sig till folken och försökt att skapa ett tryck på eliterna för omedelbart upprättande av vapenvila. Som grund för en fredsuppgörelse är det mycket tänkbart att han skulle ha föreslagit att Ryssland omedelbart lämnar alla ockuperade och annekterade områden, inklusive Krim. Vidare att till de annekterade områden som Ryssland lämnat skulle sändas FN-trupper, och att en FN-ledd administration i dessa områden genomför folkomröstningar om vilken stat befolkningarna vill tillhöra.
Att statsgränser skall dras utifrån etnicitet, eller språk- och religionstillhörigheter, är visserligen ett elände (blandning borde ses som något positivt, och som skapande av kulturella band mellan stater), men det är ju möjligt att den rysktalande befolkningen i sydöstra Ukraina skulle frukta massakrer, lynchningar och etnisk resningar om deras områden hamnade under ukrainskt styre.
Omedelbar vapenvila, förhandlingar och en sådan “Palme-inspirerad” FN-insats som vi ovan skisserat skulle spara hundratusentals liv, enorma lidanden och gränslös sorg.
Men militaristerna bryr sig inte. “Kriget ska vinnas!” och “mera vapen” skallar ropen. Också i Stockholm. Och inte bara den svenska borgerliga regeringen utan också det parti som Olof Palme en gång ledde sjunger nu militarismens lov.
Osökt går tanken till en intervju med Ronald Reagans biträdande utrikesminister Richard Burt. Intervjuare var den svenske journalisten och författaren Lars Borgnäs. Burt uttryckte tillfredsställelse över de förändringar som inleddes efter Olof Palmes död:
Sverige utan Palme blev ett mer normalt land. Regeringarna i Sverige efter Palme sökte inte längre uppnå grundläggande förändringar i världen. Efter Palme fanns det inte längre någon svensk global politik.”
Ja, idag är Sverige i Washingtons och Pentagon ögon säkert till och med en av de “mest normala staterna” i Europa; en ambitiös vasall som uppmärksamt lystrar till husbondens röst.
För oss, vänstern och fredsrörelsen, gäller det att med oändlig energi och målmedvetenhet verka för att Sverige på nytt blir en “onormal” stat. Ja, inte bara Sverige. På internationalistisk och internationell grund måste vi genom skapandet av.breda folkliga rörelser kämpa för en anständig värld. Militarismens dödsänglar måste tvingas till reträtt och slutgiltigt besegras.
