Ibland lyssnar jag på sommarpratarna i P1 som går varje dag klockan 13. Ibland lyssnar jag noga, som när Greta Thunberg var först ut den här sommaren. Jag skrev om det här i eFOLKET 22 juni under rubriken “Sommar i P1 – Först ut Greta Thunberg”.
Där skriver jag också om det något “sneda” urvalet av sommarpratare och att det råder brist på “vanligt folk” som fattigpensionärer, hemlösa, städerskor, vårdbiträden och arbetslösa, och en överrepresentation av nöjesprofiler. I år är det till exempel 5 sommarpratande företagsledare. Antalet fackliga ledare är noll.
I år är det två militärer som pratar. Överbefälhavare Micael Bydén den 27 juni. Och igår, 15 juli, var det dags för Torbjörn Johannesson att ta över mikrofonen 1,5 timme. Johannesson som är yrkesofficer av majors grad och som tjänstgjort i Syrien, Afghanistan och Egypten.
Jag satt i bilen och lyssnade, men bara förstrött med ett halvt öra. Jag vaknade till när han valde att spela “Balladen om den blå baskern” med Anita Lindblom:
“Krig och död i fjärran land,
gråt och svält i ett land i brand.
Men i sken från en handgranat,
i basker blå stod en svensk soldat”
En väldigt tårdrypande text skriven av Lasse Berghagen.
När jag hör den sången kan jag inte komma ifrån ursprunget – “Ballad of the Green Berets”. På svenska “Balladen om de gröna baskrarna”. Alltså en ordagrann översättning av titeln. Bara färgen på baskern som ändrats från grön till blå i den svenska versionen. På tyska blev titeln “Hundert Mann und ein Befehl”.
Den sången användes som ledmotiv i krigsfilmen “De gröna baskrarna” från 1968 med John Wayne i huvudrollen. Filmen hade svensk premiär 1971.
En film som har fått stark kritik för att glorifiera Vietnamkriget och för att vara rasistisk.
“Vad vi sannerligen inte behöver är en film som skildrar Vietnamkriget i termer av cowboys och indianer. Det är grymt och oärligt och ovärdigt alla de tusentals som har dött där”, skriver filmkritikern Roger Ebert.
Jag kan lägga till att under Vietnamkriget dödades cirka 66 000 amerikanska soldater. Antalet vietnameser som dödades, inte minst genom terrorbombningar från B-52-bombplan, lär vara omkring 3 miljoner.
På tal om cowboys och indianer – John Wayne spelade ju många hjälteroller som cowboy där han försvarade de oskyldiga vita nybyggarna mot de lömska och blodtörstiga indianerna.
De gröna baskrarna kom att bli en symbol för en propagandistisk och rasistisk film.
“De gröna baskrarna var en propagandafilm om kriget i Vietnam, delvis regisserad av John Wayne, med honom själv i huvudrollen och sanktionerad av USA:s president (Lyndon B Johnson. Min anmärkning) som t.o.m. lovat att Pentagon skulle ställa upp med hjälp vad gäller statister och material. De gröna baskrarna var alltså en ren propagandafilm för USA:s krig i Vietnam”, skriver Gunnar Bolin om filmen.
“En ung Birgitta Dahl ville väcka åtal mot De gröna baskrarna för hets mot folkgrupp”, skriver Gunnar Bolin också. Något åtal blev det dock inte.
“Gröna baskrarna” hette egentligen U.S Army Special Forces. Ett specialoperationsförband som utbildas för ”okonventionell krigföring”.
För mig som var aktiv i FNL-rörelsen och som drog mitt lilla, lilla strå till stacken för att bygga motstånd mot detta avskyvärda imperialistiska krig, känns det obehagligt att en svensk militär som varit ute på militära operationer i Syrien, Afghanistan och Egypten väljer att spela just den sången som så starkt är förknippad med den lögnaktiga propagandafilmen.
Jag undrar om major Johannesson känner till det fullständiga ursprunget till “Balladen om den blå baskern”?
“Fighting soldiers from the sky
Fearless men who jump and die
Men who means just what they say
The brave men of the Green Beret”
Första versen av Ballad of the Green Berets, skriven av Barry Sadler/Robert Moore.
Lika sliskigt tårdrypande som den svenska versionen.
Rolf Waltersson
