NATO-landet Turkiet invaderar de kurdiska områdena i Syrien

Peter Widén redogör i denna analys Turkiets intervention i Syrienkriget

Efter att ha beskjutit den syriska Afrinprovinsen med artilleri rullar nu turkiska tanks in i denna norra del av Syrien. Målet är att kossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna) som är den militära samarbetsorganisation vilken innehåller förutom YPG också arabiska demokratiska grupper.

Det kurdiska partiet PYD har nära band med det i Turkiet verksamma kurdiska partiet PKK. I svenska massmedia upprepas hela tiden att PKK och PYD betraktas av Turkiet som terrorister. Ja PKK presenteras ofta som ”av omvärlden terroriststämplat”. Denna ”omvärld” är framförallt USA, men Sverige och andra stater har svansat efter i denna ”terroriststämpling”. Det handlar alltså inte om någon objektiv vetenskapligt bedömning. Det handlar om att ”terrorist” är en lämplig beteckning att ta till när mäktiga stater ska bekämpa motståndare. Det antifascistiska motståndet i Europa under andra världskriget var ”terroriststämplat” av Tyskland. ANC var terroriststämplat av den sydafrikanska apartheidregimen.

Har då inte PKK begått handlingar som måste fördömas. Jo, förvisso. PKK har i den väpnade kampen vid olika tillfällen använt metoder som varit värda att fördöma. Bland annat har PKK till och med använt våld mot andra vänstergrupper. PKK var tidigare att betrakta som ett närmast stalinistiskt parti. Vi skriver ”tidigare” eftersom PKK idag tagit avstånd från mycket av sin historia och har idag en ideologi som närmast går ut på att upprätta en federation med lokalt självstyre. PKK:s ledare Öcalan som befinner sej i turkiskt fängelse har varit initiativtagare till denna revidering. I norra Syrien har därför PYD utropat ”Rojava” som ett sådant demokratiskt styrt samhälle. En uppmärksammad del i detta uppbygge har varit kampen för att att förbättra kvinnornas situation. Mest känt är väl de förband av enbart kvinnor som finns i YPG och som spelat en stor roll i kampen mot I.S.

PKK-styrkor var också avgörande i kampen för att rädda yasiderna från ”Islamska Statens” (I.S.) folkmord på denna grupp i Irak. Något som PKK knappt fick ett tack för. Inte bara den irakiska regimen utan även de dominerande kurdiska partierna i Irak intar en närmast fientlig hållning till PKK/PYD. En av orsakerna är naturligtvis att PKK och PYD är vänsterorienterade medans de kurdiska partierna KDP och PUK i Irak är stabilt borgerliga och representerar jordägare och förmögna.

Grunden för konflikten mellan Turkiet och PKK är den turkiska statens systematiska diskriminering av kurderna och statens förnekande av elementära demokratiska rättigheter för kurderna i Turkiet. Och när det gäller våldshandlingar så är det den turkiska militären som stått för huvuddelen.

Under flera år rådde en de fakto vapenvila i Turkiet. Det var Erdoganregimen som bröt den för ett par år sedan. Det som hade hänt var att ett nytt parti, HDP, nått stora framgångar i val i Turkiet. HDP har sin bakgrund i den kurdiska miljön men öppnade sej för alla demokratiska krafter. Partiet utvecklades till ett parti för alla arbetare och förtryckta i Turkiet. HDP reste frågan om kvinnors rättigheter och t.o.m. HBTQ rättigheter. För att kunna stämpla HDP som en fara för Turkiet startade regimen nya attacker på kurder i PKK:s fästen i sydöstra Turkiet. Efter den misslyckade militärkuppen tog Erdogan tillfället i akt att slå ner på just HDP som inte hade något med kuppförsöket att göra. HDP-medlemmar fängslades.

När Erdogan nu beordrar sin armé in i Syrien handlar det just om ett fortsatt förtryck gentemot det kurdiska folket och ett förtryck mot all opposition i Turkiet. Regimen har förklarat att alla protester i Turkiet mot krigshandlingarna ska slås ner med järnhand.

PYD:s väpnade gren YPG och SDF är huvudkrafterna i kampen för att krossa I.S. i Syrien. I denna kamp samarbetar YPG med USA. Hur kan detta komma sej? Svaret är att USA just nu prioriterar kampen mot I.S. Och den US-amerikanska regeringen har funnit att YPG och SDF är de krafter som fungerar och som på ett effektivt sätt bekämpar I.S. Någon politisk sympati har inte USA för de syriska kurderna. Märk väl att USA fortfarande ”terroriststämplar” PYD:S systerparti PKK i Turkiet. USA:S intresse är att dra nytta av kurderna i kampen mot I.S. Att försvara kurderna mot det turkiska angreppet är något helt annat. Ryssland som också deltagit i ansträngningarna att få bort allas fiende I.S. har inte heller visat något intresse av att riskera sina förbättrade relationer till den turkiska regimen. Kurderna riskerar nu att stå ensamma. Dessutom understöds den turkiska invasionen av styrkor ur den ”Fria Syriska Armén”, FSA.

Vad är då FSA? När den syriska Assadregimen svarade på de folkliga protesterna med brutalt våld våren och sommaren 2011 ledde det till deserteringar från den Syriska armén. Två befälhavare deserterade och ledde sina styrkor över den turkiska gränsen där de fick en bas och utropade den ”Fria Syriska Armén”. Inne i Syrien bildades väpnade milisgrupper som kallade sej enheter av FSA. Några rekryterades genom deserteringar men huvuddelen bestod av lokala miliser rekryterade lokalt. De som trott att de första deserteringarna skulle följas av ett sammanbrott för den syriska armén fick tänka om. De självutnämnda FSA-ledarna inne i Turkiet hade ingen kontroll över vad ”FSA” gjorde inne i Syrien. Det handlade allt mer om autonoma miliser som dessutom, om de fick stöd från Saudiarabien eller Qatar, utan större problem kunde kasta sin ”FSA”-beteckning och istället anmana Jihadismen.

FSA skulle på papperet vara den syriska exiloppositionens (Det Syriska Nationella Rådets, senare Syriska Nationella Koalitionens) väpnade gren. Men i verkligheten hade de civila exilpolitikerna lika lite kontroll på vad som hände inne i Syrien som FSA-officerarna i Turkiet. Det man hade gemensamt med de civila ledarna var att man byggde sin strategi på att USA och väst skulle intervenera. Detta var förutsättningen för att kunna vinna kriget. Den US-amerikanska Obama-regeringen såg inte en invasion som en möjlig framgångsväg (brända som de var av misslyckandena i Afghanistan och Irak och rädda för islamisternas allt större makt i de syriska oppositionsmiliserna).

Dessutom växte al Qaidas syriska grupp sej allt starkare. En orsak var korruptionen och ineffektiviteten bland många FSA grupper. Många milisledare liknade allt mer krigsherrar som roffade åt sej och al Qaida gruppen framstod som mer okorrumperad och effektiv. (Al Qaidagruppen skulle så småningom att splittras och ur den splittringen uppstod Islamska Statens syriska gren).

Det som nu skett är alltså att delar av FSA skiftat sina förhoppningar från USA till den turkiska regimen. YPG och SDF tvingas nu till försvara sej. Inget talar för att de kommer att få hjälp från USA.

Peter W

Liknande artiklar: