Riksdagens plenisal.

Moderaternas svängning från “Öppna era hjärtan” till “Stoppa all invandring”

Det är nog en och annan som förvånat höjer på ögonbrynen inför Moderaternas snabba uppslutning vid Sverigedemokraternas sida. Ulf Kristoffersson, Maria Malmer Stenergard och Elisabeth Svantesson verkar rent lyriska när de beskriver hur SD gått före och visat på invandringens hemska konsekvenser. Det är inte länge sedan som Ulf Kristersson satt i Hedi Frieds kök och lovade att “aldrig, aldrig” samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu verkar alla hämningar kastas överbord.

Detsamma gäller ju Kristdemokraterna och till och med till viss del liberalerna.

Men i den här texten tänker jag koncentrera mej på Moderaterna. Och studerar man partiets historia så framstår dagens förflyttning inte som så märklig.

När det nuvarande partisystemet formerades i slutet av 1800-talet trädde det parti som idag heter Moderaterna fram som ett konservativt parti. (Partiet har bytt namn ett antal gånger. I seklets början var namnet Allmänna Valmansförbundet, när undertecknad var barn och tonåring hette det Högerpartiet).

Partiet var från början ett konservativt och nationalistiskt parti. Det stod längst till höger bland riksdagspartierna och man kan säga att det representerade penningpåsen, svärdet, kronan och altaret. Dess sociala bas var alltså kapitalet, adeln, officerskåren monarkin och den kyrkliga hierarkin.

När det gäller den sistnämnda så är det ju så att kyrkan genomgått stora förändringar och speglar väl idag samhället i stort med alla dess olika sociala grupper. Inom kyrkan finns ju idag ett starkt block progressiva krafter. Men när det gäller de övriga så kan man nog säga att det som idag heter Moderaterna fortfarande har samma social bas. Det är till avgörande del storkapitalets parti, Liksom de stora jordägarnas och den kvarvarande adelns. Partiet är fortfarande rojalismens representant. Till detta kommer också högre tjänstemän, aktiespekulanter och allmänt besuttna.

Innan den allmänna och lika rösträtten (före 1921 alltså) hade detta rikemansparti varit dominerande. När allas röster blev lika värda var den tiden förbi. Inom borgerligheten framträdde det som senare kom att kallas Folkpartiet (dagens Liberalerna) och Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) som representerade medelklass, småbrukare och delar av kapitalägarna. Det dominerande partiet kom det Socialdemokratiska Arbetarpartiet att bli. Och till vänster skapades kommunistpartiet, nuvarande Vänsterpartiet.

Högerpartiet motsatte sej varenda progressiv reform. Från den allmänna och lika rösträtten och dödsstraffets avskaffande till barnbidrag och semester för arbetare, sjukförsäkring, fri skolmat och ATP. Det finns knappt någon samhällsförbättring som Högerpartiet inte motsatt sig.

Partiet har alltid haft spänningar inom sej. Vilken sida skulle dominera i politiken. Vurmen för ohämmad kapitalism (penningpåsen) drog partiet i riktning mot ständiga krav på skattesänkningar och motstånd mot statliga regleringar och alla sociala förbättringar för löntagare och fattiga. Nationalismen och socialkonservatismen (svärdet) drog partiet i riktning mot stabiliserande eftergifter och höga militärutgifter. Denna inneboende spänning ledde till att partiet när det slutligen bytte namn till Moderata Samlingspartiet också började beteckna sej självt som “liberal-konservativt.”

När den nyliberala offensiven satte in över hela världen under 1980-talet innebar det att Moderaterna kunde erövra rollen som största parti inom det borgerliga blocket. Att rösta moderat blev en vana inte som tidigare bara för de allra rikaste och allra mest auktoritära (högre tjänstemän officerare etc) utan för stora grupper småföretagare och välavlönade tjänstemän.

Fredrik Reinfeldt tillträdde som partiledare 2003. Han insåg att även om partiet breddat sin bas räckte det inte till för att stabilt och långsiktigt vinna val. Han sneglade på Storbritannien och USA. Där talade man allt mer om “två tredjedelssamhällen”. För att garantera valsegrar räckte det inte med en bas av väljare på 50 procent av befolkningen. Men kunde man etablera ett stöd i två tredjedelar av den så hade man en stabil bas och kunde strunta i den fattigaste tredjedelen. Republikanerna ansträngde sej inte för att vinna afro-amerikanerna till exempel. Inga reformer för dem behövde presenteras. Man koncentrerade sej på de välbeställda och på den vita delen av befolkningen. På det sättet får man ett samhälle där en tredjedel av befolkningen ställs utanför.

Moderaterna förstod att det naturligtvis inte räcker med att ha överklassens stöd. Man måste också ha en stor del av medelklassen med sej, men inte ens då har man en tillräcklig garanti. Man måste göra nya inbrytningar i en del av arbetarklassen, i socialdemokratins traditionella väljarbas. Som CDU i Tyskland och Kristdemokraterna i Italien hade lyckats med.

Därav Reinfeldts och Anders Borgs utspel “Nya Moderaterna” och “Det nya Arbetarpartiet”. Men observera att man ingalunda siktade på att vinna alla arbetare. Det var de bäst avlönade inom LO-kollektivet man sikta på att vinna. Och sanningen är att det redan innan Reinfeldt/Borgs nydaning fanns LO-medlemmar som röstade moderat. Bättre avlönade som tänkte mer på fastighetsskatt än på sociala skyddsnät. Dessa kunde vinnas med jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag. De fattigare delarna av arbetarklassen, speciellt de med sjukdomar och arbetslöshet, fick känna på kraftiga försämringar. Det “Nya Arbetarpartiet” var för dem som ARBETADE inte för dem som drabbats av arbetslöshet och långtidssjukdom.

Under 8 år rullade denna politik på. Mera privatiseringar. Friskolor och vårdcentraler såldes ut, ofta skandalöst billigt. Dessutom var de efter en tid oftast uppköpta av multinationella koncerner. De första privata ägarna hade gjort sej en rejäl hacka och internationella koncerner som tog över kunde föra ut skattemedel till skatteparadis.

Reinfeldt/Borg förde en politik som gynnade penningpåsen mer än svärdet. De var representanter för en extrem nyliberal marknadspolitik. Som ungdomsförbundare hade de utmärkt sej som ytterst radikala nyliberaler. I en bok om Reinfeldt skrev 1993 med titeln “Det sovande folket” skrev han: Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.

Kort sagt inga social skyddsnät utöver att ingen ska svälta ihjäl.

Anders Borg kan på ett foto från ett moderat ungdomsmöte ses i talarstolen med en banderoll i bakgrunden. Texten på banderollen lyder: “Skatt är värre än knark”.

Deras tendens att se penningpåsen, kapitalets profitmöjligheter, som viktigare än svärdet (krigsmakt m.m) ledde Reinfeldt till att i en inflammerad debatt beteckna “försvaret som ett särintresse bland många andra” och att “det inte finns något militärt hot mot Sverige idag”. Detta föll inte i god jord i den mer konservativa traditionsbundna delen av partiet. Försvarsministern Mikael Odenberg avgick efter en dispyt med Anders Borg.

Vi kan alltså se att det visst fanns en stor del av Moderata partiet som med misstänksamhet såg på Reinfeldts politik. De ogillade hans militära nedrustning. De ogillade att kallas “Arbetarparti”. De ogillade Reinfeldt/Borgs flirt med delar av de historiska socialdemokratiska politiken. Det faktum att Reinfeldt/Borg inte ville röra LAS och andra arbetsmarknadslagar var inte populärt i det konservativa lägret. Reinfeldts tanke med att låta dessa lagar vara hade naturligtvis sin grund i att han inte ville ha konflikt med den del av arbetarklassen han nu försökte få att rösta på partiet.

Det knorrades men partiet accepterade förändringarna. Varför? För att Reinfeldts manöver lyckades. Man tog tillsammans med övriga allianspartier regeringsmakten. Äntligen såg det ut som att moderaterna kunde bli ett maktparti som blockerade socialdemokraternas planer. Och även om många moderater hade önskat sej slopad LAS så fick man ett pärlband av privatiseringar (till exempel den katastrofala utförsäljningen av det statliga apoteket), man fick skattesänkningar av stora mått man fick kraftiga försämringar av tryggheten för de sämst ställda. Mycket efterlängtat godis för högermänniskor. Så länge Reinfeldt kunde “leverera” så accepterades han. Men vi ser att grunden för den svängning som vi nu ser redan fanns.

Reinfeldt förlorade valet 2014. Sverigedemokraterna hade nu blivit en seriös konkurrent. Reinfeldt hade upprätthållit en nolltolerans mot dem. Varför? Antagligen för att han verkligen tyckte illa om deras rasism. Partiet hade tolererat Reinfeldts attityd men när han nu försvann började den avståndstagande politiken gentemot SD att vittra. Valet 2018 såg vi ännu större framgångar för SD. Och vi såg nu hur delar av partiet öppet gick emot den tidigare förda politiken gentemot SD. Speciellt i Skåne höjdes röster för förändring och i vissa kommuner upprättades samarbete mellan M och SD.

“Penningpåsen” är naturligtvis fortfarande central men “svärdet” har blivit allt mer viktigt. Myten om att Sverige hotas av Ryssland (och nu till och med också av Kina) omhuldas (Här har Moderaterna en gemensam politik med socialdemokraterna genom deras krigsminister Peter Hultqvist). Brott och straff accentueras hårt. Och när det gäller migrationen har en skandalös kapitulering inför Sverigedemokraternas politik ägt rum. Reinfeldt ses idag närmast som en förrädare genom sin nedrustning och framförallt p.g.a. sitt “Öppna era Hjärtan”. Hans politik i migrationsfrågan har ersatts med en unken nationalism och demonisering av flyktingar. Sverigedemokraterna hyllas som föregångare.

Jag har i denna text försökt att förklara Moderaternas svängning från “Öppna era hjärtan” till “Stoppa all invandring” inte är ett brott med moderaternas principer och traditioner. Moderaternas politik vilar på flera ben och givet läget lutar man hårdare på ett av dem, i andra lägen på ett annat. Nationalism och även främlingsfientlighet tillhör traditionen inom svensk höger, nu dammas dessa förhållningssätt av. Samma sak sker inom Kristdemokraterna.

Vi ser nu ett nationalistiskt, invandringsfobiskt konservativt block formeras. SD, M och KD är givna delar. Lite mer sensationellt är att Sabunis liberaler nu också vill ingå. Får detta block regeringsmakten kommer en tid av attacker på fackliga och demokratiska landvinningar att inledas.

Men alternativet kan inte vara en regering där det nyliberala centerpartiet kan styra och ställa. Vad som krävs är en mobilisering av arbetare, hyresgäster och diskriminerade av alla sorter. Stoppandet av marknadshyror visar att ett motstånd är möjligt. Men det kommer att krävas en verklig mobilisering av gräsrötterna. Demokratiska socialister har stora uppgifter framför sej.

Peter Widén

Vi behöver stöd från dig!

Vi vill kunna fortsätta och bygga ut vår oberoende och granskande journalistik. Vi tar inte in annonser eller har presstöd. Vårt arbete sker på ideell grund, men vi har kostnader för lokalhyra och teknisk utrustning. Därför behöver vi stöd från våra läsare… Läs mer

Swisha valfritt belopp till: 123-4673182

—eFOLKET:s redaktion

Liknande artiklar