Håkan Blomqvist, vars svar till DN:s Natan Shachar DN inte tyckte var tillräckligt intressant …

Håkan Blomqvist svarar Natan Shachar om S, SD och antisemitismen

Historikern Håkan Blomqvist skriver här ett svar till Dagens Nyheters Natan Shachar, efter att Dagens Nyheter avslutat det replikskifte som handlat om antisemitism, Socialdemokraterna och SD och som började med Natan Shachars text “Varför pratar ingen om S antisemitiska rötter?”.

Håkan Blomqvists inlägg har tidigare varit publicerat i tidningen Internationalen.

*****

Håkan Blomqvist:

Natan Shachar, S, SD och antisemitismen

Aha, nå då får det väl bli några rader så här i stället, eftersom DN Kultur avslutat replikskiftet. Det handlade om journalisten Natan Shachars angrepp Varför pratar ingen om S antisemitiska rötter?, stort uppslaget på Dagens Nyheters ledarplats 4 oktober. Shachar påstod att Sverigedemokraterna med sin propagandafilm 2018 om Socialdemokraternas antisemitism hade “rotat fram” en “stor och smutsig S-byk” och trots någon felaktighet var det mesta sant och graverande. Till det hela fogade Shachar antijudiska uttryck från August Strindberg och S-pionjären Axel Danielsson kring förra sekelskiftet men också en socialdemokratisk valfilm från 1946 och ett uttalande av Tage Erlander om den svenska rasen på 1950-talet.

Undertecknad tillsammans med historikern Lars M Andersson, expert på antisemitism och judisk historia, replikerade den 5 oktober att Shachar i sin okunnighet förbigått all den forskning som offentligt diskuterat antisemitism i svenska folkliga och arbetarrörelsesammanhang. Denna antisemitism var illa nog men emellertid inte något typiskt för arbetarrörelsen utan gängse i den svenska borgerliga världen, varifrån åtminstone den “vetenskapliga” rasinriktade antisemitismen hämtades. Forskningen har därtill visat att avståndstagande från judehat under 1930-talet var mer markerat i socialdemokratiska sammanhang än i konservativa och kristna. Vi underströk att SD:s smutskastning mot arbetarrörelsen handlade om att relativisera sin bakgrund i 1990-talets rasistiska och antisemitiska miljöer, femtio år efter Auschwitz och rannsakning av Förintelsen.

Shachar slutreplikerade i sin tur den 6 oktober att den socialdemokratiska val­filmen med antijudisk framställning visades 1946 när alla kände till de nazistiska massmorden på judar, att det socialdemokratiska partiet fick tyskarna att 1938 sätta J i judars pass, att Axel Danielsson var en “bildad person” med mera. Blomqvists och Anderssons ambition “att dra in SD i denna sak är ett prov på en stor svensk olycka: oförmågan att diskutera sakfrågor utan ett ängsligt getöga åt SD:s håll”,
menade Shachar.

Man tar sig för pannan inför oredigheten. Shachar brassar på från Dagens Nyheters ledarplats mot “S antisemitiska rötter” som ingen “pratar om” men som SD (och han själv) “rotat fram”. När forskare invänder att detta pratats om länge liksom det bredare antisemitiska sammanhanget och att SD bara söker utnyttja den historien för att urskulda sitt eget rotfäste är det forskarna som “drar in SD” och “trollar bort” antisemitismen i ett “relativistiskt töcken.”

Egentligen borde kanske sådan debatteknik förbigås med tystnad. Men själva saken är för allvarlig för det. Den utestängande svenska flyktingpolitiken på 1930-talet omfattades av i stort sett alla riksdagspartier utom kommunisterna och har diskuterats i omfattande litteratur, bland annat i Klas Åmarks stora forskningssammanställning Att bo granne med ondskan 2011. “Penningjuden” som i den socialdemokratiska valfilmen 1946 framställs i kuplettform är, sorgligt nog, en av de mest långlivade stereotyperna i europeisk kultur som överlevde kriget och Förintelsen långt in i våra dagar. Yael Feiler och Willmar Sauter diskuterar karaktären Shylock och antisemitismen (2006) i Shakespeares Köpmannen i Venedig när den uppfördes på Dramaten i Stockholm 2004 med viss efterföljande debatt. 1946 var stereotypen ännu ganska okontroversiell, trots folkmordet på judar.

Valfilmen bar titeln Per Albin svarar – välkomna till oss och finns på Kungliga Bibliotekets filmarkiv. När den visades 1946 uppmärksammades inte alls stereotypen av “penningjuden”, åtminstone inte i Dagens Nyheter, landets största liberala morgontidning som i allmänhet propagerade för folkpartiets (dåvarande liberalernas) valfilm. Inför valkampanjen intervjuades dock Sven Aspling i socialdemokratiska partistyrelsen, och förklarade:

Vår valfilm blir en nyhet – den är en filmad revy på 40 minuters speltid och innehåller bl.a. en rad politiska sketcher. (DN 7 augusti 1946).

Och det var antagligen just så den bedömdes, eller nonchalerades, av DN.

Tage Erlanders och rätt många tusental andras tal om raser på 1950-talet var tyvärr inget undantag. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 hade fördömt rasförtryck men föreställningar om rasskillnader – som min egen generation fick lära sig i skolan – trängdes undan först genom den koloniala revolutionens och svarta medborgarrättsrörelsernas kamp från 1960-talet och framåt. Det var inte förrän under 1980-talet som världens antropologer utmönstrade ras som meningsfull indelning av människosläktet.

Shachars avslutningsord att alla partiers “skavanker” bör diskuteras oavsett SD, utgör inte bara ett befängt understatement utan illustrerar just den okunnighet vi kritiserade i vårt DN-inlägg. “Skavankerna”, enligt synonymordboken “skönhetsfläckar”, handlade ju länge om samhälleliga överideologier med förödande följder för mänskligheten. Genom politisk och ideologisk kamp kunde dessa föreställningsvärldar med uttalad rasism och antisemitism pressas tillbaka och länge rensas ut i breda politiska sammanhangen.
Är det bara ett slags polemikens ironi att Natan Shachar slår ett slag för propaganda från det parti som just vill vrida den klockan tillbaka?

Liknande artiklar