Medborgarlön. Ett populärt diskussionsämne i de kretsar jag tillhör, bland miljövänner (inte nödvändigtvis medlemmar av MP, det finns motståndare där också) och vänsterfolk (hos de som har insett att det finns andra problem än arbetslöshet och låga löner).
Medborgarlön är en utomordentlig idé som skulle lösa en hel del problem, framför allt för oss som vill ha ett jämlikt samhälle.
Studeranden skulle kanske fortfarande extraknäcka för att få lite av livets goda men de skulle inte vara belastade med studieskulder när de lämnade universitet och högskolor utan borde – jag upprepar borde – kunna göra en insats för samhället utan att begära skyhöga löner.
Kulturarbetare skulle kunna utveckla sina talanger utan att under den första, kritiska, perioden försörjas av föräldrar och partners. Vilket skulle öka möjligheten för arbetarungar från utsatta områden att utveckla sina kreativa förmågor på annat sätt än att bli medlemmar av kriminella gäng.
Människor med sjukdomar eller andra problem, skulle klara sig utan att granskas av myndigheter. Försörjningsstöd skulle bli en historisk anekdot.
I denna nya värld skulle mitt återfödda alter ego kunna tänka sig att utföra en hel del arbetsuppgifter utan extra ersättning. Kanske skulle mina drömmar gå i uppfyllelse om jag inte behövt arbeta på fabriksgolv för att försörja mig?
Det är bara en sak jag inte begriper. Vem fan ska göra skitjobben?
Ska sjukhusstäderskorna få en högre lön än läkarna? Och var skulle sophämtarnas löner hamna i förhållande till civilingenjörens?
Själv skulle jag hellre ägna mig åt att konstruera en robot som städade toaletter än att göra det.
Och där tror jag vi har medborgarlönens akilleshäl.
Siv Aksila
