Ett år har gått sedan min lyckade föreläsningsserie “Kvinnliga pionjärer” på ABF Eskilstuna. Under sju tisdagskvällar kom 20–30 personer för att lyssna på bland andra Birger Schlaug, Julia Ryberg och Lena Lennerhed. Nu fortsätter jag med sju nya delar i eFOLKET, den tredje även som föreläsning på ABF Ludvika.
Första delen handlar om Fogelstad. Historiska fakta har redan beskrivits av Lena Eskilsson i “Drömmen om kamratsamhället”, Ulrika Knutson i “Kvinnor på gränsen till genombrott” och mig här. Därför tar jag mig nu friheten att sväva ut och bli lite personlig. Jag ska också visa varför Fogelstad fortfarande behövs, förmodligen mer än någonsin.
Under en kurs i folkbildning på Tollare folkhögskola satte eFOLKETS medarbetare Kjell oss ner och berättade om Fogelstad. Det ledde mig till Elin Wägner och Emilia Fogelklou, som ledde mig till kväkarna. Wägner grundade tillsammans med Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren skolan. Fogelklou var författare, teolog och en återkommande föreläsare.
100 år av demokrati
I år firas 100-årsjubileet av demokratins införande. 1919 beslutade Sverige, som sista land i Norden, att införa allmän och lika rösträtt. 1921, samma år min mormor föddes, hölls första valet. Året efter tog de fem första kvinnorna plats i riksdagen: Agda Östlund, Nelly Thüring och Bertha Wellin, samt Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren.
Snart ansåg dock gruppen att kvinnorna inte förvaltade den rösträtt de kämpat för. Så föddes tanken på en medborgarskola. Regelbundna kurser hölls från 1925. Viktiga ämnen var samhälls-, kommunal och föreningskunskap, praktiserat i Komtemåtta, ett slags levande rollspel. Men 1954 var pengarna, som främst kom från Elisabeth Tamm, slut. Skolan stängde och gruppen fortsatte på varsitt håll.
Att högerextrema krafter, som vill vrida klockan tillbaka för kvinnors rättigheter, sveper över världen. Att knappt hälften av folket kan tänka sig rösta på SD, samt de allt mer radikaliserade M och KD visar att inga segrar får tas för givna. Demokratin måste erövras varje dag. En anti-abortvåg sveper över de amerikanska sydstaterna och Brasilien, EU-länder som Ungern och Polen. Men även vårt grannland Norge röstade nyligen för skärpningar.
De som behöver Fogelstad mest idag är nyanlända, kortutbildade och illitterata kvinnor, ofta från Afrikas horn och med stora barnaskaror. Kvinnor utan röst, såväl i vår kultur som sin egen. De vi talar OM och TILL, men sällan MED. Sverige är bra på att släppa in människor i landet, men inte i samhället. Dessa kvinnor är dömda till liv i utanförskap och hemmet, långt från studier och arbete.
2009 uppstod skolans medborgarkurser i ny form. En förstudie visade på likheterna mellan utlandsfödda kvinnor idag och svenska på 1920-talet. I kursen jobbade man med motivation och god stämning. Det fördes enskilda dagböcker och en gemensam loggbok. Efteråt gjordes en utvärdering och uppföljning. Det är min dröm att dessa kurser uppstår igen.
Kända deltagare
På Fogelstad har så många kända personer passerat, att det är omöjligt och meningslöst att räkna upp dem. Låt mig nöja mig med två. Moa Martinson föddes 1890 utanför Motala som Helga Maria Swartz och växte upp i Norrköping. 1928 deltog hon i sommarkurserna och skriver om dem i “Jag mötte en diktare”.
Här togs nya skikt av min hjärna i bruk. Det jag läst och lärt på egen hand i torpet (Johannesdal i Sorunda, nu Nynäshamns kommun, min anmärkning) kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om. Mina små talanger, både praktiska och rent litterära, kom till sin rätt. Mina praktiska i skolans kök och trädgård, till och med vårfisket, min beläsenhet i lärosalen. Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns stora luckor i de bildades vetande också, vad gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig.
Diktaren var Harry Martinson från Jämshög i Blekinge. Han blev också en återkommande besökare på Fogelstad. 1929 gifte de sig. I början var äktenskapet lyckligt, men Harry otrogen och 1941 skildes de. Senare forskning spräcker myten om att han lärde henne skriva. I själva verket var det tvärtom. Om Moa och Harry har jag skrivit här och även nästa del handlar om henne.
Viktoria Derkert är SMF-pedagog på Brunnsvik, en kollega och vän. Siri var hennes morfars faster. Hon fotar konst i olika släktingars hem och skickar till mig. Siri föddes 1888 i Stockholm, studerade där och så klart i Paris. Till Fogelstad återkom hon mellan 1943 och 1954. Det påverkade Siri både konstnärligt och politiskt. Hon gjorde flera skisser av bland andra Ada Nilsson och Honorine Hermelin.
För att se Siris kändaste verk ska du märkligt nog åka ner i Stockholms tunnelbana. Där har hon blästrat gruppen, tillsammans med andra freds- och miljöhjältinnor, på Östermalmstorgs station, som invigdes 1965. Men hur många stressade stockholmare med tunga matkassar på väg från jobbet tänker på det?
Framtiden
I vintras meddelades det att rektorsvillan (Lilla Ulfåsa) var till salu. En insamling, likt Barack Obamas till president startade, vänförening och stiftelse bildades. Byggstenar för 200 kronor börjades säljas och säljs fortfarande. Nu är huset säkrat och tänkt att användas som kursgård.
Efter FI:s kollaps (0,46% till riksdagen och 0,77% till EUP. Källa: val.se). Efter de senaste årens Metoo, alla turer i Akademin och på Dramaten, med ett kvinnohat jag inte trodde fanns, behövs något nytt, brett, inkluderande och partipolitiskt obundet. All heder åt arbetarrörelsen, men den blir sekteristisk ibland. Nu finns de som tycker vi pratat klart och vill fortsätta som vanligt. To hell with them!
Ett annat fenomen som Vänstern hanterat dåligt är hedersförtrycket. Vissa företrädares retorik blir generaliserande och obehagligt lik extremhögerns, som Ann-Sofie Hermanssons senaste ledare i GP. Samtidigt förtjänar dessa kvinnor att lyssnas på. Om deras erfarenheter stämmer är det oacceptabelt. I Sverige ska gälla svenska lagar, lika för alla.
Slutligen vill jag tipsa om en skådespelare, Anna-Lena Hemström. I våras såg B och jag hennes föreställning om Fogelstad i Lindesbergs Folkets hus. B förstod det mesta, utan att prata svenska. I höst spelar Hemström “Som ett jävla solsken” om Ester Blenda Nordström efter Fatima Bremmers hyllade biografi. Måndag 30/9 kommer den till Ludvika Folkets hus. Missa inte!
Text och foto:
Tobias Persson
Serien: “Kvinnliga pionjärer”
Fogelstad- Moa Martinson
- Sex i folkhemmet
- Astrid Lindgren 1
- Astrid Lindgren 2
- Virginia Woolf 1
- Virginia Woolf 2
