Världsligt och jordnära alternativ till rymdhysteri: Nattklubben Tropicana.

Evas dagbok från Kuba (86) – Den 20 – 22 juli, 1969

Söndag 20.7 1969

Eva och Marit tog bussen in till hamnen för att bevittna det sovjetiska flottbesöket. Jag stannade hemma och fick hjälp av Pablo med att laga en punktering på mopeden. När Eva och Marit kommit hem åt vi lunch och började lyssna på radion för att följa månfärdens förlopp. Våra kubanska vänner var helt fascinerade över mänsklighetens framsteg. De lyssnade på radion i ett slags trans. Jag var tämligen ointresserad och önska­de nästan att de skulle misslyckas, tycker att hela rymdpro­grammet är vansinne. Men det vågade jag inte säga till dessa upphetsade rymdfantaster.

I stället gick vi svenska tjejer till­sammans med Joel och Ivan på Tropicana, symbolen för det glada livet i Havanna före revolutionen. Det är en enorm natt­klubb i det fria väster om Miramar. Den består av flera fan­tastiskt pråliga scener mellan palmerna, avsedda för paljetterat bensprattel. Det var ett av överklassens favorittillhåll på den gamla goda tiden. Efter revolutionen fortsatte Tropicana och de andra nattklubbarna som tidigare även om strålglansen och överflödet minskade något varje år. Det var först i och med den revolutionära offensiven i mars 1968 som dessa kvarlevor från prostitutionens tid stängdes. Revolutionens första steg var att öppna nattklubbarna, dessa symboler för överklassens privilegierade lyxtillvaro, för alla. Andra steget blev att stänga dem såsom varande härdar för en borgerlig slaskkultur, för att så småningom ersätta dem med ett mer revolutionärt förströel­sesätt, genom att behålla showstilen, musiken, humöret, men ge spektaklet ett nytt innehåll. Det kan nog vara ganska svårt, och på Tropicana hade de knappast lyckats lika bra som på La Rampa i julas. Sångerna om de tio miljonerna ton socker kän­des som påklistrade brasklappar på det gamla bensprattlet. Tyckte vi européer. Våra kubanska kamrater var ganska för­tjusta och nöjda med underhållningen.

Sovjetiskt flottbesök. Foto: Eva Björklund.

Tisdag 22.7 1969

Jag får hjälp av Eva att se vad som händer, min egen iakttagelseförmåga har nästan försvunnit. Hon påpekade att det är väldigt mörkt på gatorna. Det är resultatet av en oljeransoneringskampanj som pågått rätt länge nu. Nästan all elektricitet på Kuba kommer från värmekraftverk som drivs med olja. Oljebehovet och därmed beroendet av Sovjet är alltså ganska stort. För att i någon mån begränsa det försöker man spara elkraft så gott det går och några av de bästa affischerna jag sett här uppmanar just till att spara på elektriciteten. De är oerhört enkla, med lättförståeliga och fyndiga symboler som helt utan ord förklarar ett samband, nämligen mellan olja och elektricitet.

På eftermiddagen besökte vi gamla Havanna, katedralsplatsen, och ett av palatsen där som de håller på att restau­rera för att göra om det till museum över kolonialtiden och den spanska kulturen. I ett hörn på övre våningen bor en gammal dam på 90 år som är född och uppvuxen i huset. Hen­nes far hade varit tjänare åt den spanske ägaren. Någon gång på 40-talet hade palatset gjorts om till nattklubb med stora coca-colaflaskor av papp i hörnen. Hon visade oss bilder på den imperialistiska kulturpenetrationen. Nu håller man på att återskapa byggnadens historia. Den är mycket gammal, från 1600-talet, en stenbyggnad med ett atrium med palmer och springbrunnar i mitten, ståtliga trätrappor och loftgångar. Efter att ha tittat på palatset åkte vi med färjan över till Casa Blanca på andra sidan hamninloppet. Det är en liten gammal by som från havet klättrar uppför berget. Branta åsnestigar vindlar mellan stenhusen uppför sluttningen och väl uppe har man en fin utsikt över hamninloppet och gamla Havanna. Vi slog oss ned på trapporna en stund och tittade på tupparna och grisarna som sprang mellan husen, folk som hängde upp tvätt, killar och tjejer som flörtade utmanande med varandra.

Liknande artiklar: