Bild från Rekryteringsmässan, Elite Stadshotellet i Eskilstuna, tisdag 13/2

Krönika: Varför vi jobbar

Jag är uppväxt med idealet om “den skötsamme arbetaren”. Eller “med Luther på axeln”, som man också säger. Man vaknar, klär på sig och går till jobbet. Att man är sjuk eller saknar jobb finns inte. Pappa, som jobbade på SCA i Göteborg, hade 1-2 sjukdagar på 40 år. Tills han blev arbetslös, när företaget flyttade till Mariestad. Mamma jobbade på Försäkringskassan i 30 år och hatade varje dag. Så visst, myntet har två sidor.

Problemet är varken bristen på arbete eller arbetskraft, utan snedfördelningen. För många jobbar för mycket, medan för många inte jobbar alls. Teknisk utveckling och rationalisering har gjort att vi producerar fler varor och tjänster snabbade och till ett högre värde än förr. Vi har råd att jobba mindre, men fördela det jämnare. Vänsterpartiet har länge krävt arbetstidsförkortning och upprepade kravet på sin senaste kongress. Tyvärr lär frågan drunkna i all lag och ordning, strängare straff och fler poliser.

Under tiden på SMF (studiemotiverande folkhögskolekurs) har jag mött en ny slags kritik, som jag aldrig mött förut och som jag haft svårt att hantera. Om hur psykisk ohälsa ökar bland ungdomar och unga vuxna. Hur allt fler hoppar av grund- eller gymnasieskolan och blir “hemmasittare”. Hur skolor och myndigheter, handledare och handläggare misslyckas med att fånga upp dessa grupper. Eller placerar dem i meningslösa åtgärder, som varken ungdomarna eller de själva tror på.

Sociologen Roland Paulsen forskar på arbetssamhället och individers förhållande till lönearbete. I boken “Vi bara lyder” visar han hur Arbetsförmedlingen gått från förmedling av arbeten till kontroll av arbetslösa. Mycket fokus ligger på fas 3, där allt hopp är ute och deltagarna placeras i “vuxendagis”. Handläggarna utvecklar strategier för aktivering av arbetslösa, men också för att själva orka med sina egna arbeten.

Som svar på det har rörelsen för basinkomst växt de senaste åren. Försök görs i Finland, och diskuteras i Eskilstuna. Tanken är att alla befintliga bidrag ska ersättas av en generell medborgarlön, lika för alla och utan krav på motprestation. För låg att leva på, men som ändå ger en grundtrygghet. Kritiker menar det kostar staten för mycket pengar, samt att kravlös lön gör människor passiva och lata.

Jag är inte forskare, men tror vi måste börja ställa andra frågor än de under min uppväxt. Måste alla jobba? Och jobba lika mycket? Finns det andra sätt försörja sig? Kan de som vill jobba jobba, medan resten berikar samhället på andra sätt? Jag har inga svar. Men stressen, hetsen och utslagningen ökar i samhället. Allt fler mår allt sämre, så något måste vara fel. De enda vinnarna är arbetsgivarna, som får hur mycket gratis arbete som helst. Av människor som varken vågar eller orkar protestera.

Tobias Persson

Liknande artiklar: