Krönika: Drakarnas val

Detta år omges Europa av ett sjok parlaments och presidentval. Nyligen har två val hållits på de brittiska öarna. I veckan som kommer går holländarna till val. Den 12 april ska turkarna bestämma åt vilket håll deras, nu mer instabila land, ska gå. Sen dröjer det inte många dagar förrän det är dags för fransmännen att utse en efterträdare till den, inte så värst populäre, President Hollande. Valåret med stort V avslutas i september, då Angela Merkel hoppas på en fjärde mandatperiod som tyskarnas förbundskansler.

I England klarade sig Corbyns labourparti levande, om än något tilltygat, ur de två fyllnadsvalen, där de vann i en valkrets, men förlorade i den andra. Corbyn kan nu placera ytterliggare en symbolisk fjäder i hatten. Den första symboliserar vinsten över kuppmakarna i somras, och den andre som bevis på folkets förtroende. I Nordirland manifesteras missnöjet med den brittiska relationen tydligt av valresultatet. Unionistpartiet har nu partiet Sinn Fein flåsandes i nacken, med endast en mandats marginal. Med tanke på Nordirländarnas inställning till brexit, borde svängrummet kännas ungefär lika trångt åt övriga väderstreck, när unionistpartiet nu ska manövrera sig fram bland sina stärkta antagonister.

I Nederländerna ställer sig många frågan ifall en Europas, Donald Trump ska förlösas. Mannen i fråga är demagogen, Geert Wilders. Wilders har åtskilliga gånger hetsat mot muslimer, och smädat koranen. Han har gått så pass långt att Al Qaida krönt honom till nummer ett på deras dödslista. Medan Donald Trump bara vill stänga dörren för utländska muslimer, vill Wilders totalförbjuda islam. Att stänga ner alla moskéer och bannlysa koranen, är nödvändiga åtgärder för Nederländerna, anser Wilders. Detta är alltså partiledaren för det parti som ett stort antal opinionsmätningar spår bli Nederländernas största parti den 15 mars.

I Frankrike har ytterligare en av den irrationella hets och hathögerns representanter, chans till maktens tron. Marine Le Pen har, under flera månader, legat före sina rivaler i mätningarna. Även om det till synes verkar vara en trend att rösta på burdusa populister, måste det anses vara ren tur för Le Pen att hennes rivaler är nästintill oskadliggjorda. En söndertrasad vänster och en aristokrat som ertappats med skattefiffel ihop med frugan, är vad som bjuds till motstånd åt Le Pen. Det enda verkliga hotet mot Madamé Le Pen verkar vara vänster-avhopparen, Macron. En man som helt tar avstånd från allt som skulle kunna uttalas vänster.

Till sist får vi inte glömma mannen som till viss del håller Europa i ett stryptag. Erdogan vill med en folkomröstning, om presidentens befogenheter, stärka makten om sitt skakiga och delade land. Han har hittills inte skytt några medel att skyffla undan sina opponenter. Att föra landet in i ett inbördeskrig, verkar vara ett scenario inom parentes för denna man. När alla tidigare kritiska röster, antingen befinner sig flera meter under jorden, eller ihopvikta i en fängelsecell, blir mediabevakningen av valet lättkontrollerad för Erdogan. Kanske är det just denna aspekt som leder till en vinst för Erdogan, och ett fullbordat mord på den turkiska demokratin.

Många viktiga val står för dörren. Den dystra verkligheten är dock att det hitintills bara står eldsprutande drakar i strålkastarljuset. Tack och lov har vi ju sagan om Sigurd, som till sist lyckades dräpa draken, enbart med sitt svärd.

Linus Bouvin

Liknande artiklar:
Jag hade först tänkt skriva ett reportage om intersektionell postkolonial feminism runt om i världen
Har suttit här och funderat, nu när vi fått brevfack istället för brevinkast. Särskilt då
Moderaterna, plötsligt är masken borta. Ett Göteborg som filmas från ovan och en berättarröst som
Det var en gång ett litet barn och en skolpolitiker från Eskilstuna. En solig dag