Även om en del opinionsmätningar tyder på att stödet för Geert Wilders och hans invandrarfientliga PVV – Frihetspartiet – bedarrar har han ändå redan fått det hela dit han vill. Inget parti vill visserligen liera sig med Wilders, men mycket av debatten inför söndagens parlamentsval i Nederländerna har handlat om hans huvudfråga, invandringen. Och de flesta andra partierna har raskt närmat sig Wilders åsikter.
För ett tag sedan talade den liberale premiärministern Mark Rutte om att invandrarna ”får bete sig normalt eller sticka”. Och även de tämligen blida kristdemokraterna talar om ”ett Holland präglat av oro och osäkerhet”.
Det har länge talats om att Wilders parti skulle bli landets största. Nu verkar stödet dock falna något. Även inför EU-valet 2014 mojnade medvinden och Wilders PVV blev bara tredje största parti.
Men valet den 15 mars gäller inte bara Nederländernas 17 miljoner invånare. Det kan också ge en försmak om vad som är att vänta i presidentval och parlamentsval i Frankrike i april-juni. Och en framgång för den EU-fientlige Wilders skulle ge ytterligare bekymmer för det redan rätt molokna EU.
Valet i Nederländerna äger rum i ett läge när landets ekonomi går relativt bra. Arbetslösheten är den lägsta på fem år och tillväxten ligger på 2,3 procent – en bra bit över snittet inom EU.
Men finanskrisen 2008 ledde till stora nedskärningar och försämrad service för medborgarna. Dessutom finns en utbredd trötthet på de kompromisser och de koalitioner som styrt landet i över 100 år. Kom in verzet, res er upp mot eliten, manar Geert Wilders, som seglat upp som det stora namnet just efter finanskrisen. Och helt klart lockar han traditionella vänsterväljare. Enligt sociologen Paul Scheffer lyckas han förena stödet för välfärdsstaten, klassisk vänsterterräng, med högerns traditionella budskap om kulturell protektionism. Att skydda nationen mot den invandring som blivit symbolen för den förhatliga globaliseringen.
Wilders har målat upp bilden av det klassiska holländska paret ”Henk och Ingrid”, som lider under en korrupt politisk elit, ett despotiskt EU och – förstås – muslimska invandrare ”som får allt”. Wilders och hans PVV har ett valmanifest bestående av en enda A4-sida. Där lovar man att stänga moskéer och koranskolor, stoppa försäljning av Koranen och sätta stopp för muslimsk invandring. Men precis som Donald Trump håller han hög fart och har många som följer honom på sociala medier.
”Avskum från Marocko gör våra gator osäkra”, säger Wilders. I december stod han åtalad för rashets, men uppmärksamheten kring det tycktes mest öka hans popularitet.
Förutom kampanjen mot muslimerna vill Wilders att Nederländerna ska lämna EU, stänga gränserna, satsa mer på säkerhet och försvar och mindre på vindkraft och bistånd.
2010-2012 fungerade Wilders som stödhjul för en liberal regering. Därefter har en koalition mellan Mark Ruttes VVD – Folkpartiet för frihet och demokrati – och socialdemokratiska PvdA styrt landet. Men stödet till de traditionellt styrande partierna befinner sig i fritt fall och de båda koalitionspartierna väntas förlora 30 respektive 70 procent av sina platser i parlamentet.
28 partier ställer upp i valet. 14 väntas komma in i parlamentet och åtta av dem få tio eller fler ledamöter. Enligt valsystemet i Nederländerna kan alla partier som får 0,67 procent av rösterna räkna med en plats i parlamentet. Och bland partierna finns allt från förespråkare för djurens rättigheter till ett parti för soffliggarna, Niet Stemmers.
De sista dagarna har det gröna partiet, Groen Links, och dess ledare Jesse Klaver fått en hel del uppmärksamhet. Den 30-årige Klaver har lyckats fyrdubbla stödet för sitt parti på några månader och ses nu som en tänkbar kraft i den koalitionsregering som troligen blir resultatet av valet. Groen Links bildades för 25 år sedan av en blandning av kommunister, pacifister, kristna och radikala liberaler. I motsats till sina motsvarigheter på andra håll i Europa har de gröna i Nederländerna haft en starkare betoning av de sociala frågorna. I olika intervjuer håller nu Klaver dörren öppen för koalitioner åt olika håll efter valet och han betecknar sig som helt pragmatisk när det gäller att hitta lösningar. Då kan det handla om allt från samarbete med socialdemokraterna och det mer vänsterinriktade socialistiska partiet eller en koalition med Mark Rutte och liberalerna.
Utgången av valet följs noga på EU-håll. EU kämpar i motvind. Först kom Brexit och därefter bakslaget för Italiens premiärminister Renzi vid folkomröstningen i december.
Britternas uttåg och Trumps seger i USA har fått bl a Tyskland att tala om att EU måste kliva fram som politisk och militär stormakt. Vid EU-mötet i Versailles för någon vecka sedan pläderade också Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien för ett ”Europa med olika hastighet”. Och i ett dokument publicerat den 1 mars talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker om en europeisk framtid av ökade spänningar och politiska motsätntingar.
Björn Erik Rosin
