Från att ha varit ett allt mer växande problem under fyra år, har flyktingströmmarna från Mellanöstern eskalerat under år 2015 sista månader. Kriget i Republiken Syrien, har stått allra högst upp på internationella mediers bekvakingslistor, sedan konflikten bröt ut för snart fem år sedan. Kriget har varit förödande och lett till den värsta flyktingkatastofen sedan andra världskriget, som vi alla hört hundatals politiker nämna det senaste året. Även hundratals barn och vuxna har i Medelhavet avslutat sina liv år 2015 i sina försök att fly krigets fasor. Konflikten har allt mer börjat tränga in i västerlänningarnas vardagsliv. Men hur ser bakgrunden till dagens dramatiska situation ut?
Syrien blir en republik
År 1946 började den franska imperialismens glansdagar att blekna. Allt fler började förstå att kolonier tillhörde det förgångna. Syrien hade vartit en fransk koloni sedan 1918. År 1946 lämnade fransmännen landet och Republiken Syrien utropades år 1947. Men någon syrisk etnicitet fanns inte. Som betonats i till exempel Maria Greeks ”Fördjupning Syrien”, publicerad på säkerhetspolitik.se (2014-09-01), består Syriens befolkning av en mängd olika etniska och religiösa grupper, såsom shia- och sunnimuslimer, alawiter och kristna. Kurderna, inom sig religiöst delade, utgör en stor språkligt avgränsad folkgrupp. Under de första självständighetsåren styrdes Syrien av ekonomiskt mäktiga jordägare, tillhörande den sunnimuslimska gruppen (Greek a.a.). År 1958 bildade Syrien och Egypten tillsammans den så kallade Förenade Arabrepubliken. Makten centrerades i hög grad till Kairo, och unionen upphörde efter bara tre år.
I Marxistarkiv-publikationen ”Den Syriska katastrofen” (april 2015) författad av Peter Widén, beskrivs den alawitiska folkgruppen som en fattig och utsatt minoriet i början av Syriens självständighet. De försörjde sig som småbönder och jordproletärer på kustremsan norr om Libanon. Alawiterna talar arabiska och har ett slags shiamuslimsk religionstillhörlighet. De utgör idag cirka 13 procent av Syriens befolkning.
Assad gör entré
Den fristående krönikören, journalisten och författaren Aron Lund beskriver i sin bok ”Syrien brinner”(2014) uppkomsten av det vänsternationalistiska Bathpartiet. Partiet baserade sig i hög grad på unga militärer med bakgrund i den fattiga alawitiska landsbygdsbefolkningen. Partiet grep genom en kupp 1963 makten i Syrien. Men den vänsterinriktade strömningen utmanövrerades ganska snart. 1970 genomförde officeren, försvarsministern och alawiten Hafez al Assad en statskupp.
Assad börjar avsätta topparna inom partiet, och byta ut dem mot släktingar, vänner och andra alawiter. Han lät berika sina närmsta underställda, han knöt tills sig Syriens minoriteter genom att framställa sin regim som en garant mot sunnimuslimsk intolerant dominans. Han lät även bygga upp en personkult kring sig själv, med statyer och sånger tillägnade honom.
Lund beskriver också hur en auktoritär förtryckarregim byggs upp av Assad. Syriens minoriteter knyts upp genom privilegier och förmåner, medan den sunnimuslimska folkgruppen trängs bort från maktpositioner och den stora gruppen fattiga sunnimuslimer blir allt mer utarmad och förtryckt. Likt en mindre version av Sovjetunionen (som för övrigt var en nära allierad till honom) styrs Syrien med hård statlig byråkratisk kontroll. Ekonomin försummas och kriserna, drabbar den sunnimuslimska landsbygdsbefolkningen allra värst. Vid Hafez al Assads död år 2000, är ekonomin körd i botten.
Hans son och efterträdare Bashar al Assad förstår att förändringar behöver genomföras, för att lugna den vulkan som pyr under ytan.
Bashar genomför förändringar
Genom att släppa in utländska företag och privatisera banker, hoppades Assad kunna stärka ekonomin och förbättra levnadsstandarden för folket och på så vis slippa genomföra demokratiska reformer. Men hans nyliberala projekt blev ingen succé. Den lilla eliten knuten till honom själv sög upp det mesta av vinsterna från den offentliga sektorn, och Syriens arbetarklass lämnades till att plocka upp brödsmulorna från förtryckarnas frosseri.
Syrien framstår allt mer som pyrande vulkan.
Något som förändrades i Syrien med Bashar al Assad som president var tillgången till internet. I ”Den syriska katastrofen” skriver Widén om de nya satellitkanalerna och tillgången till sociala medier. Det utnyttjades flitigt av ungdomar som där kunde kritisera regimen. Dessvärre användes inte de nya möjligheterna i enbart demokratiska syften. Via hemsidor på internet kunde salafistiska krafter (bokstavstrogna sunni-islamister) från Saudiarabien och Gulfstaterna nå ut till Syriens fattiga sunnimuslimer. En radikaliseringsvåg går genom Syriens fattiga landsbygd, och det märks hos minoriteterna som i fruktan drar sig närmare regimen.
Vulkanen var på väg att explodera, och år 2011 var situationen i Syrien mycket spänd.
Den Arabiska våren
Mohammed el-Bouazizi var en fattig och frustrerad 26-årig Tunisisk grönsakshandlare. Idag står han inskriven i våra historieböcker. Det var genom Bouazizis självmord som fyra diktatorer föll, tre inbördeskrig blev till och den värsta flyktingkatastrofen sedan 40-talet skapades. Det var vrede och frustration gentemot den tunisiska regimens korruption och förtryck, som den 17 december 2010 fick Mohammed el-Bouazizi att sätta eld på sig själv. Bouazizis självmord utlöser den proteströrelse som ska kallas Den Arabiska våren.
Protesterna sprider sig över stora delar av Mellanöstern på kort tid. Tunisien och Egyptens diktatorer störtas och Libyen slungas in i ett blodigt inbördeskrig. Lund (2014) skriver att till en början var många skeptiska till en revolution i Syrien. Medelklassen var ändå rätt tillfredsställd med regimen och någon opposition existerade knappt.
Men till sist så skulle revolutionen även bulta på Syriens portar.
Revolutionens början
”DIN TUR HAR KOMMIT, DOKTORN! FOLKET KRÄVER REGIMENS FALL!”
Dessa två meningar klottrades av några tonåringar på en mur i Deraa, Syrien i mars 2011.
”Doktorn” syftar på Bashar al Assad, som är utbildad ögonläkare.
Vad som hände med tonåringarna berättas i ”Den Syriska katastrofen”. Det hela slutade tragiskt. Pojkarna greps och utsattes för en brutal behandling. Deras familjer hånades av säkerhetstjänsten. Gripandet leder till en demonstration i Deraa, där två demonstranter sköts ihjäl av regimens säkerhetstjänst.
Vulkanen sprängs.
Syrien fyra år senare
Vad som senare sker tänker jag inte gå in på. Det som skett i Syrien sedan mars 2011 finns dokumenterat i hundratusentals artiklar och flera hundra böcker. Vad jag kan säga är det att detta krig har varit ett av tidernas mest hänsynslösa. Ända sedan första början har kriget saknat all sorts moral. Män har fått sina könsorgan avskurna, gravida kvinnor har blivit skjuta i magen av krypskyttar, människor har blivit halshuggna och familjer har blivit bombade till aska.
Men inte bara Assads blodtörstiga regim har stått för slakten. Ur krigets kokande kittel har en uppsjö av militanta extremist organisationer bildats. Till exempel en grupp vid namn IS (Islamska Staten). För tillfället kontrolleras, i olika grad, mer än halva Syrien av IS.
Och mitt i detta brinnande helvete på jorden finns de civila. I miljoner har de tvingats lämna sina hem och vandra in i grannländerna Jordanien, Libanon, Turkiet. Men flyktinglägren börjar bli fulla och levnadsvilkoren nästintill outhärdliga. Precis som på 1800-talet börjar människor leta sig till en ny kontinent i hopp om ett värdigt liv. Dock så flyr inte dessa människor från missväxt och svält, denna gång flyr de från bomber och granater.
Men någonting nytt kommer till slut att resa sig ur spillrorna, och ingen vet bättre än syrierna själva att allt människan kan bygga vilar på det förgångnas ruiner.
-Aron Lund
Intiativ till fred har tagits, bland annat har den före detta FN-chefen, Koffi Annan agerat som medlare i konflikten. Men hitills har alla intiativ varit förgäves. Och nu verkar världens stormakter ha slagit in på en militär lösning, där man beväpnar en sida och hoppas få inflytande därifrån.
I ”Syrien brinner” skriver Aron Lund att kriget kan pågå i flera år framöver. Jag väljer att avsluta min text med att citera honom.
”Men någonting nytt kommer till slut att resa sig ur spillrorna, och ingen vet bättre än syrierna själva att allt människan kan bygga vilar på det förgångnas ruiner”.
