Kriga för Trump? Vad säger riksdagspartierna?

Donald Trump har genom sin general Joseph Dunford vänt sig till ett antal länder om de är beredda att följa USA och Storbritannien i en militär expedition till Hormuz-sundet och Persiska Viken.

I bakgrunden finns planerna inom Trump-administration att få till stånd en militär konfrontation med Iran. Konfrontationslinjen har med särskild frenesi och under lång tid förfäktats av Trump nationella säkerhetsrådgivare John Bolton.

Ett steg på vägen mot önskad konfrontation togs när Trump-regimen i maj 2018 ensidigt drog sig ur kärnenergiavtalet som 2015 tecknades mellan Iran, USA, Ryssland, Storbritannien, Kina Frankrike och Tyskland. USA återinförde ekonomiska sanktioner mot Iran, och hotade också företag och länder som inte rättade sig efter USA:s sanktionsbeslut med bestraffande åtgärder.

Provokation nummer två kom den 4 juli i år då marinsoldater från USA-lierade Storbritannien bordade och beslagtog en iransk tanker i Gibraltar-sundet. Britterna hävdade att tankern fraktade olja med Syrien som mottagare, och att detta stred mot EU:s sanktionsbeslut. Eftersom Iran inte har någon delaktighet i EU:s sanktionsbeslut mot Syrien var den brittiska aktionen ett solklart brott mot folkrätten.

Iran har svarat med att borda några brittiska tankfartyg. Det första, som gick under brittisk flagg, ägs av ett dotterbolag till det svenska rederibolaget Stena.

Den förfrågan som nu gått ut till ett stort antal länder som inte handlar om att genom en samordnad beväpnad övervakningsstyrka se till att Storbritannien inte fortsätter med att i strid mot internationell rätt angripa iranska handelsfartyg i Gibraltar-sundet. Inte heller om att tillse att USA inte skickar in drönare över iranskt territorium. Istället är det USA och Storbritannien som uppmanar till samfälld aktion mot Iran.

I linje med Trumps misstänksamhet mot diplomati och diplomater har USA-regimens budbärare i frågan varit en militär, marinkårsgeneralen Joseph Dunford. Inte alls i linje med tidigare svenska rutiner har första mottagare av USA:s och Storbritanniens påstötning inte varit UD och regeringen. Istället är det militären som i veckor offentligt, med en underton av förtjust förväntan, fått breda ut sig om sin beredskap till deltagande.

Sveriges regering och riksdag har inte fattat något beslut, men de politiska partiernas talespersoner har nu i en intervju (Metro) luftat sina funderingar.

Allan Widman, försvarspolitisk talesman för Liberalerna meddelar “vi är positiva”. På frågan om vilket land som bör leda insatsen svarar Widman att “det skulle bli mindre känsligt med en europeisk ledd insats i det här läget”.

Mikael Oscarsson, försvarspolitisk talesperson för Kristdemokraterna, är väldigt entusiastisk. Han tycker att det är mindre viktig vem som leder insatsen. Det viktiga är att vi står samman med Storbritannien (som i strid med internationell rätt kapade det iranska handelsfartyget vid Gibraltar, vår anm.) och andra länder (Saudiarabien till exempel som lär vara ett säkert kort vad gäller deltagande i insatsen, vår anm.) som vill lotsa handelsfartyg genom det här sundet”. (Med “det här sundet” menar han uppenbarligen inte Gibraltar-sundet.)

Roger Richtoff, försvarspolitisk talesman för Sverigedemokraterna, vill se svensk medverkan i form av “enskild stabspersonal, sjukvårdspersonal, alternativt övervaknings – eller radarutrustning”. Dock “blankt nej att svenska soldater ska ner dit”. Han menar att USA bör leda insatsen.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson för Centerpartiet, tycker att “det är bra att ÖB har klargjort förutsättningarna”. Och att “Sverige ska stå upp för fri sjöfart och vara beredda att delta”. Men hon vill “undvika riskerna för ändamålsglidning”. Hon understryker vikten av “stå upp för internationell rätt”. Och hon vill också säkra kärnenergiavtalet (JCPOA) med Iran (som USA ensidigt och mot internationell rätt skjutit i sank och undvika militär konflikt. Kerstin Lundgren vill se Sverige och EU främja “diplomatiska lösningar”.

Kenneth G Forslund, socialdemokratisk ordförande i riksdagens utrikesutskott, tycker att “det är bra och betryggande att den svenska försvarsmakten har kapacitet och möjlighet till ett eventuellt deltagande i en sådan insats”. Han betonar att Utrikesdepartementet nu “hämtar in så mycket information som möjligt för att försöka få klarhet i alla de frågetecken som finns”. Något svårtolkat meddelar han också att “Sverige ska absolut jobba för avspänning … oavsett om Sverige deltar i någon militär insats eller inte”.

Hans Wallmark, utrikespolitisk talesperson för Moderaterna, säger att “det för närvarande inte finns någon anledning att utesluta något.” Han uttalar viss skepticism gentemot Trump-regimen, och vill helst se en EU-ledd insats. “USA kan ha även andra syften, riktade direkt mot Iran”, resonerar Wallmark.

Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesman för Vänsterpartiet, säger att man inom partiet är “skeptiska till deltagande då Sverige riskerar att dras in i en konflikt mellan västländer och Iran”. Han understryker också att “det är viktigt att komma ihåg den starka kopplingen som finns till det kärntekniska avtalet”. Ett svenskt deltagande i en insats tillsammans med USA och Storbritannien kan Svenneling tänka sig bara om “såväl den amerikanska som brittiska insatsen får FN-mandat”.

Janine Alm Ericson, utrikespolitisk talesperson för det i regeringen ingående Miljöpartiet, betonar att något beslut om deltagande i insatsen ännu inte fattats inom regeringen. Just nu handlar det om “diskussioner och analyser”, enligt Alm Ericson. Hon anser att Sverige bör verka för avspänning i området, och att det är diplomati som gäller.

Noterbart är att inget av riksdagspartierna anser det vara viktigt att peka på Storbritanniens brott mot internationell rätt i samband med kapningen den 4 juli av den iranska tankern. Inte heller anser att man ska peka på Trump-regimens arrogans, aggressivitet och nonchalanta attityd gentemot internationell rätt och multilaterala överenskommelse.

Noterbart är också att inget av partierna ifrågasätter det förhållandet att den svenska militärledningen offentligt och i positiva ordalag diskuterar sådant som Sveriges möjlighet att militärt bistå USA och Storbritannien. Denna tendens till öppen politisering av militärledning har länge varit uppenbar i NATO-frågan, liksom när det gällt andra former av militärt samarbete med västländer.

 

Liknande artiklar: