Halldór Laxness har med viss rätt kallats för Europas sista nationalskald. Hans författarskap engagerade hela den isländska befolkningen. Den mest utförliga biografin över Laxnes har skrivits av Halldór Gudmundssons. Den finns på svenska, översatt av Inge Knutsson (Leopards Förlag, 2008).
Laxness gick sin egen väg genom livet. I skolan trivdes den unge Halldor inte särskilt bra. Han ville helst vara för sig själv och förstås, läsa böcker. Tjugo år gammal sökte sig Halldór Laxnes till ett kloster i Luxemburg där han vistades i ett år. Han anslöt sig till katolicismen. Samtidigt hade han börjat skriva och hade blivit klar över att han skulle bli en författare. Sedan under 1920–talet reste han över till USA. Där träffade han de då redan etablerade författarna Upton Sinclair och Sinclair Lewis som eFOLKET tidigare har skrivit om.
Åren 1927-1929 bodde Laxness i USA, och det var då och där han blev socialist.
Halldór Laxness besökte senare på 1930 talet USA och mötte Upton Sinclair flera gånger. De båda trivdes väldigt bra tillsammans.
Laxness blev under 30 talet inbjuden till Sovjet tillsammans med flera andra författare. Laxness blev mycket imponerad, men under 50-talet blev han kritisk. När Ungern invaderades 1956 av stridsvagnar från Sovjet och de övriga öststaterna tog Halldór Laxness avstånd.
Nobel-priset i litteratur fick han 1955. Bland dem då satt i Svenska Akademin och som hade lagt sin röst för att Halldór Laxness skulle få priset var Harry Martinson, Pär Lagerkvist och Dag Hammarskjöld.
Halldór Laxness litterära produktion var präglat av ett djupt socialt engagemang. Hans i Sverige nog mest kända roman, Salka Valka, gavs ut i svensk översättning (Knut Stubbendorff) 1936.
På Svenskt Översättningslexikon finns uppgifter om övriga verk av Halldór Laxness, som översatts till svenska.
Kjell Andersson
