Karantäntankar – del 4

Jag har i del 1, del 2 och del 3 berört Corona-pandemins start, nyliberalismens roll som fartgivare åt pandemin och de osäkra anställningsformernas roll i pandemin.

I del 4 vill jag helt kort beröra hur våra medvetanden kan komma att påverkas av det vi nu upplever. På gott och ont.

Om vi tar Sverige har vårt land under lång tid varit förskonat från krig och katastrofer. Vi har inga jordbävningar, inga tromber och inte heller några väderkatastrofer. Och tanken på att vi är skyddade från verkliga katastrofer har inte bara gällt Sverige.

Vi kan se hur många människor trots allt mer tydliga vetenskapliga bevis förträngt vad som är på väg om vi inte agerar mot klimatuppvärmningen. Många vill inte (med rätta) att klimatkatastrofen ska komma och klänger fast vid varje möjlighet att det handlar om överdrifter och “alarmism”. Andra, cynikerna, tänker att effekterna mest kommer att drabba andra länder, i första han fattiga. Europa kommer att klara sej hyfsat. Och vi har till och med delar av kapitalistklassen som gnuggar händerna inför möjligheten till sjöfart i ishavet och andra tänkta fördelar.

Men Corona-katastrofen går inte att förtränga. Vi befinner oss i en situation som de flesta inte ens kunde föreställa sej för några månader sedan. Visst har delar av borgerligheten under täckmanteln att de ekonomiska effekterna av karantänpolitiken är värre än själva pandemin i praktiken försökt lansera politiken att de gamlas och riskgruppernas död är en kostnad man får ta.

Men de flesta är naturligtvis förskräckta inför pandemins dramatiska framfart.

Vi kan se att katastrofer av den här digniteten framkallar både det bästa och det sämsta hos människor och mänskligheten.

På individnivå ser vi heroiska insatser (sjukvårdspersonal m.m.) och vi ser uppblomstrande vardagssolidaritet som hjälp med hemköp till riskgruppsgrannar m.m.

Men vi ser också själviskhet. Som när indiska fattiga attackeras när de försöker ta sej till sina ursprungliga hembyar, Som när sjukvårdspersonal (!!!) attackeras (i Mexiko och Frankrike och andra ställen) eftersom de antas med stor sannolikhet vara smittade.

Rasistiska angrepp på etniska grupper som uppfattats vara i högre grad smittade har vi också fått se. Angrepp på kineser i Europa, angrepp på afrikaner i Kina.

På den politiska nivån ser vi också solidaritet så väl som fullständig likgiltighet. I EU fick Italien inget stöd när pandemin slog till. Olika EU-länder vägrade leverera skyddsutrustning till andra EU-medlemmar.

Rika länder har intervenerat när en sändning varit på väg till ett fattigare land och helt enkelt bjudit över i pris och tagit hand om sändningen. (USA, Israel med flera).

Men vi har också sett mäktig solidaritet på den politiska nivån. Jag tänker främst på de kubanska läkarbrigaderna som nu skickats ut till 45 olika länder för att hjälpa till mot pandemin. Kuba hade redan tidigare läkarbrigader i 60 länder. Detta oavsett om ländernas regeringar är vänligt inställda till Kuba eller inte.

USA står för motpolen och har aktivt förhindrat att skyddsutrustning och respiratorer nått Kuba.

Men allt fler börjar tänka på vad som kan göras efter denna Corona-period. Människor ser att man faktiskt kan fatta beslut som inte bara tjänar storbolagens jakt på snabba vinster eller de välbeställdas törst efter lyxkonsumtion.

Vi i den röd-gröna rörelsen har länge fört fram nödvändigheten av industriell omställning. Att bilfabriker ställs om till produktion som värnar klimatet till exempel. Idag kan alla se att det inte är orealistiska drömmar. Bilfabriker ställs om för produktion av respiratorer. I vanliga fall skulle bolagens räknenissar sätta stopp för det eftersom de inte ger samma vinst. Men idag kan vi se en lucka där den kapitalistiska logiken får stå åt sidan inför de uppenbara behoven.

Människor kan också se hur naturen får en respit. Man kan se blå himmel över områden på vår jord där man inte sett den tidigare.

Vi ser att otaliga flygturer kan rensas bort. Möten kan ske på Skype, Zoom och allt vad det heter. Vi i Sverige kommer inte i år att resa som vi gjort. Och många kommer att inse att man inte behöver åka till andra sidan jorden för att bada. De välbeställda behöver inte åka på week-end-turer för att shoppa i New York eller Milano.

Allt fler inser också att företagens outsourcing till andra länder inte bara gjort oss sårbara och skapat arbetslöshet utan också kostat naturen genom mängden av transporter. Och att “Just-in-Time” systemet har blivit ett “Not-in-Time”-system. Som nu kostar liv när lagren varit tomma och beredskapen nedmonterad.

Många är också de som inför det vi nu upplever ställer sej tunga frågor. Vad är det vi strävar efter? Hur är det rimligt att vi lever? Vad är viktigt i livet och vad är viktigt att producera?

Allt oftare hör man röster som säger: “Vi kan inte gå tillbaks till det som var”.

Här finns en grund för att diskutera hur ett hållbart samhälle kan byggas. Hur ett samhälle som värnar om det centrala i livet, som värnar jämlikhet och trygghet.

Men det kommer inte att råda konsensus (=total enighet). I Sverige har till exempelvis de borgerliga ungdomsförbunden och centerledaren Annie Lööf varit mycket tydliga med att det åtgärder som tagits i den nödsituation vi nu befinner oss i ska rullas tillbaka.

Så här skriver ungborgarna:

“Vi är oroliga över de socialistiska tendenser som nu fått vind i seglen. …I samma stund som behovet av offentligt ingripande försvinner, ska också krisåtgärderna göra det Därefter måste arbetet för fri företagsamhet, minskad statlig makt och avreglering fortsätta.”

Och med fasa skriver dom: “Opinionsbildare på vänsterkanten kräver att Sverige förstatligar fungerande apotek.”

Oturligt för dessa borgare är att en ny undersökning visar att mer än 60 procent av folket vill förstatliga apoteken.

Corona-pandemin är inte det sista hotet. Klimatkrisen måste mötas av grundläggande samhällsförändringar. Många forskare pekar på antibiotika-resistenta bakterier som nästa stora hot om vi inte får penicillin-användningen under kontroll. Ett sådant hot är nog mindre abstrakt för en mänsklighet som genomlidit Corona-gisslet.

Kan vi få se en mänsklighet som tar ett språng i medvetandet om faror och möjligheter? Ja, men det kommer inte att gå utan kamp mot de borgerliga krafterna som med näbbar och klor kommer att slåss för sina privatiseringar, sina profiter och sin lyxkonsumtion.

Peter Widén

Liknande artiklar