En sedan länge tom lagerhall.

Karantäntankar – del 2

I “Karantäntankar – del 1” skrev jag om pandemiernas ursprung i jakten på vilda djur vars virusbestånd kanske inte är något problem för djuren men när de överförs till människa kan skapa katastrofer, ibland i global skala.

I del 2 tänkte jag ta upp ett fenomen vi nu ser framför oss: Den totala bristen på utrustning och beredskap. Hur kan det ha blivit så?

I Toyotas fabriker i Japan utvecklades för flera decennier sedan en produktionsfilosofi som på svenska fått beteckningen “Mager Produktion”. På engelska “Lean Production”.

Med “mager produktion” kom man att mena en ständig jakt på eliminera “onödiga resurser”. Man skulle rensa fabrikerna från allt som man inte direkt använde. Man skulle sträva efter att minimera mänskliga och materiella resurser för att se hur mycket verksamheten kunde “slimmas”. När man nått smärtgränsen var man för tillfället nöjd. Denna filosofi har övertagits inom industrin i hela världen. Den kallas ibland “management by stress”. Det är ingen tillfällighet att dess utbredning sammanfaller med utbredningen av fenomenet “utbrändhet”. På japanska finns till och med ett ord för död genom arbetsstress: Karoshi.

Det säger sej självt att lager var något som “Mager Produktion” strävar efter att minimera. Ingående så väl som utgående. Lager innebär ju prylar som bara ligger där, som tar upp plats som inte renderar omedelbar vinst. Hyreskostnader och uppvärmningskostnader. Därför är “Just in Time” en given del av Mager Produktion. Istället för att ligga i lager så skulle detaljerna som ska bearbetas och monteras anlända precis när man ska hantera dom i produktionen. Precis i Tid! Just in Time.

Ibland strular det med leveranser, då kan monteringsbanor stå stilla. Men prästerskapet av ekonomer och ingenjörer som utgör Lean Productions supporterskara förklarar att det inte rubbar deras tro på systemets förträfflighet.

Under nyliberalismens framfart så väcktes naturligtvis borgerliga ekonomers och politikers förhoppningar om att också tillämpa mager produktion och “just in time” på den offentliga sektorn. Inom vård och omsorg.

Delar av vården privatiserades helt enkelt. Andra förblev formellt i kommunal eller statlig ägo men tvingades att leka marknad precis som om de var privatiserade. Ekonomiska mål blev styrande. Olika enheter fick beställa och köpa från varandra. Personal skars bort precis som i bilfabrikerna. Hur mycket kan vi pressa hemtjänsten? Kan man genom att “jobba smartare” (ett favorituttryck när det gäller att öka arbetsbördan) få fyra biträden att göra det som sex biträden tidigare gjorde?

Filosofin har när den tillämpas inom offentlig sektor (stat, kommuner, regioner) fått beteckningen New Public Management (NPM).

Och nu kan vi se hur politiken att minimera lagren enligt den nya filosofin resulterat i katastrof.

“År 1993 hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag, när vi genomlever den värsta pandemin på hundra år, har vi under 600. Detta är resultatet av 30 års nyliberala reformer som kan komma att kosta oss många människoliv när intensivvårdskapaciteten inte räcker till”, skriver Victor Pressfeldt, historiker vid universitetet i Lund i en debattartikel.

Att “Just in Time” nu skördar liv i vården kan vi konstatera. Att NPM måste bort framstår som ett måste för varje anständig betraktare av det som nu utspelar sej. Men i den privata industrin, där kanske “mager produktion” fungerar? Ja, för ägare och bolagsledningar genererar systemet profiter. Det omhuldas ju inte av dessa för att dom är dumma. Låt oss ta “Just in Time”. Ja, lagerkostnaderna för det enskilda bolaget pressas ner. Men transporterna ökar naturligtvis enormt. Lagren rullar på vägarna i små portioner för att täcka de behov som den mottagande fabriken just då har. Miljön tar smällen, klimatkrisen accelererar.

När norska företag skickar fisk till Kina för rensning och sedan flyger tillbaks den till Norge för paketering och försäljning så finns det naturligtvis en företagsekonomisk vinst i det. Annars skulle det inte ske. Men naturen och samhället i övrigt får betala. Det som är ekonomiskt lönsamt för ett bolag kan vara en förlust för övriga samhället och naturen. För borgerliga ekonomer och propagandister är måttet på om ett ekonomiskt beslut är riktigt om det generar företagsekonomisk vinst. Vi däremot måste ta in hela bilden. Det spelar ingen roll om det ger vinst för företaget att flyga fisk för att rensas av underbetalda arbetare i Kina och sedan flygas tillbaka. Samhällsekonomiskt och ekologiskt är det oacceptabelt.

Slutsatser att dra? Corona-krisen har blottlagt allvarliga brister i våra samhällen. Det är en uppgift för arbetarrörelse och folkrörelse att konfrontera dessa. “New Public Management” och “Just in Time” måste angripas. Ett hållbart robust system måste byggas för att möta kriser och vardagsbehov. Det kräver att de kapitalintressen som drivit fram de system som nu lett till frånvaro av lager och beredskap politiskt besegras. Vi har ett jobb att utföra.

Peter Widén

Liknande artiklar