“Målet är inte samarbete utan underkastelse.”
Den fackliga kampen uppstod en gång i tiden för att upphäva marknadens inflytande över lönebildningen, det vill säga genom att bilda fackföreningar hindra företagsägarna att pressa ner lönerna. Företagen tvingades att förhandla om lönerna.
Starka fackliga organisationer kunde skapa drägliga arbetsvillkor för sina medlemmar och bidrog på så vis till minskade klyftor vilket gjorde att de moderna välfärdsstaterna uppstod. Sverige och den svenska fackföreningsrörelsens framgång för att bygga en välfärdsstat med minskade klassklyftor blev då ett föredöme i världen.
Industriavtalet har i över 20 år varit normbildande för lönesättningen i Sverige. Det har hyllats för att det har bidragit till en “konfliktfri” lönebildning på svensk arbetsmarknad. När LO och fackförbunden försvarar sin lönepolitik, så pekar de på att den under det senaste årtiondet gett förbundens medlemmar reallöneökningar. Men det senaste årets ökade inflation har nu i stort sett raderat ut många års reallöneökningar.
Så länge det kapitalistiska systemet kan leverera ekonomisk tillväxt, så är det möjligt för de fackliga organisationerna att få avtal med löneökningar. Dock är dessa låga jämfört med de profiter som kapitalägarna uppbär och de löner som deras direktörer tilldelas. Nyliberalismen innebär därför att klyftorna ökar. När de fackliga organisationerna accepterar det nyliberala systemets dogmer, så innebär det också att man har accepterat ökade klyftor i samhället. När de fackliga organisationerna blir en del av det nyliberala systemet så sviker de sin ursprungliga uppgift att försvara arbetarnas intresse på arbetsmarknaden.
Sverige är numera det land där nya miljardärer skapas snabbare än i något annat land i världen och där skillnaden mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste växer bland de snabbaste i världen. Cervenka namnger de 570 miljardärer som finns i Sverige. På bara 25 månader har antalet miljardärer ökat med 330. (Ur Girig-Sverige av Andreas Cervenka). Se även:
Den franske journalisten Romaric Godin konstaterar i sin bok La guerre sociale en France*, att:
Nyliberalismen har ingenting emot att förse marknaden med ett regelverk. Men det handlar då om regler som syftar till att få marknaden att fungera på ett korrekt sätt. Vad som till varje pris måste undvikas är sådana regler som skyddar arbetet och som ger detta en möjlighet att definiera priset utanför marknaden, till exempel i form av automatisk uppräkning, fackliga löneförhandlingar eller ett lagstadgat anställnings- och löneskydd. När sådant förekommer förses marknaden nämligen med ett ’inkorrekt’ pris.
Nyliberalismens fiende är arbetstagarnas vägran att underkasta sig marknaden, deras anspråk på att skapa ett värde som utgår från styrkeförhållandet mellan arbete och kapital. Målet med reformerna är att få arbetet att acceptera att det har samma intresse som kapitalet, även om detta intresse de facto bara är kapitalets intresse. Målet är inte samarbete utan underkastelse.
Årets avtalsrörelse visar att i Sverige har fackföreningsrörelsen accepterat det nyliberala konceptet fullt ut. Löneförhandlingarna har inte handlat om att se till att säkra reallönerna för fackets medlemmar. Istället har man gått med på stora reallönesänkningar med förhoppningar om att man i en osäker framtid ska kunna kompensera sig.
Denna förhoppning bygger inte på någon analys av varför priserna ökar och vilka som drabbas hårdast av prisökningarna. Inte heller finns någon analys som förklarar varför den som tjänar mest ska ha störst nominell löneökning och de som tjänar minst ska ha lägst nominell löneökning, vilket alltid blir effekten av procentuell löneökning.
LO-förbunden har accepterat att hålla tillbaka sina krav på hög löneökning med motiveringen att detta leder till ett stabilt penningvärde. Men nu har penningvärdet minskat med över tio procent på ett år, trots låga nominella löneökningar. Priserna på mat och andra varor har ökat mest. Detta beror främst på ökade energipriser.
De som tvingas använda större delen av sin inkomst för inköp av livsmedel och andra basvaror samt boendekostnader behöver kompenseras för hela inflationen för att inte få sänkt levnadsstandard. Höginkomsttagare har inte samma behov. När LO-förbunden har accepterat löneökningar i procent så accepterar man också att klyftorna ökar. På så vis blir facket en del av det nyliberala marknadskonceptet.
Romaric Godin skriver: “Samtidigt som konsumenterna utlovades ett lågt pris (eller snarare lägsta möjliga pris) passar man sig noggrant för att precisera vad som blir konsekvensen av denna goda affär: kravet på nedpressade tillverkningskostnader innebär nedpressade löner…”
H Foste Hjälte
* La guerre sociale en France, av Romaric Godin finns utgiven på svenska med titeln Klasskriget i Frankrike, Den auktoritära demokratins rötter. Bokförlaget Daidalos, 2020
