Just nu sitter flertalet riksdagspartiet i förhandlingar om vad som bör och kan göras mot det ökade antalet skjutningar i kriminella gäng. Frågan om något av förslagen löser problemet får vi svar på i framtiden.
Den viktigaste frågan – om hur nyrekryteringen ska stoppas – verkar ha glömts bort.
Som nämndeman vid en tingsrätt ser jag vilka som åtalas och vilken typ av brott de begår. Vi skulle kunna kalla de flesta brotten för bagateller om inte brottet upprepades och upprepades utan att den åtalade berörs av domen.
Varför kör man bil drogpåverkad? När körkortet är indraget? Det tar alldeles för lång tid innan ärendet hamnar i domstolen. Den tilltalade förstår inte konsekvenserna av sitt handlande. Hen inser inte varför det är ett brott. Ytterligare en bidragande orsak är att många inte känner till hur lång tid det tar innan hasch försvinner ur kroppen. Ett mycket bra argument mot legalisering av hasch är att det kan ta upp till två månader efter användningen innan drogen är helt försvunnen.
Varför gå omkring med kniv för att åka fast för vapenbrott gång på gång?
Varför begå ett nytt rånförsök strax efter en dom över ett annat rån? Och så vidare.
För att få enkla svar måste du ställa enkla frågor men detta är ingen enkel fråga.
Det är ingen nyhet att våra fängelser fylls av personer som har diagnosen ADHD – eller som borde utredas för en misstänkt ADHD. Många betraktar ADHD som en sjukdom men det är snarare ett sätt att fungera som människa. Ett amputerat ben gör dig varken sjuk eller mindre smart och det gör inte ADHD heller. Däremot blir du mer benägen att ta risker därför att du har svårt att avgöra konsekvenserna av ditt handlande. En egenart som mänskligheten har haft stor nytta av t ex när vi spred ut oss över jordklotet och som säkert kommer att gynna oss också i framtiden. Men här och nu ställer den oftare till problem.
Skulle du gå med på att ta dig över medelhavet på en gummiflotte? Eller ta dig flera hundra mil utan vare sig pengar, fordon eller vägvisare? För att sedan hamna i ett moment 22-scenario utan framtidsutsikter? Ja, men det är ungdomarna som är det stora problemet och de är oftast födda här, eller hur? ADHD är dessvärre ärftligt.
Oddsen för dessa ungdomar är inte särskilt bra. Föräldrarna vet inte vad som avses med alla de diagnoser som vi svenskar uttalar oss helt självklart om; ADHD, Aspbergers och autism, för att inte tala om dyslexi och dess siffervariant. Föräldrarna känner inte till att barnet kan få hjälp och vad den hjälpen består i. En hjälp som många svenska föräldrar får kämpa hårt för att deras barn ska få. En kamp som i deras fall kompliceras av språksvårigheter och bristande kunskaper om vart man ska vända sig.
Barnen växer ofta upp i nedslitna och dåligt underhållna lägenheter i så kallade “utsatta områden” där brottsligheten är hög och tryggheten låg. Är det en lösning att sprida ut gruppen till andra områden? Missunnar vi dem i så fall det lilla stöd ett kontaktnät bland landsmännen kan ge eller är vi rädda för att hedersförtryck och annat sattyg ska få ett större grepp om individerna om de stannar kvar? Kan inte isoleringen lika gärna få dem att hålla kvar eller återgå till gamla mönster?
Arbetslösheten bland de vuxna är hög trots att förutsättningar finns för att sätta dem i arbete. En rad yrken som inte kräver lång utbildning – t ex som chaufförer och lastmaskinsförare – är i dagsläget bristyrken. Arbetskraften behövs. Sveriges befolkning åldras och kommer att behöva allt mer hjälp framöver. Begränsar vi invandringen så begränsar vi också möjligheten att få välfärdssamhället att fungera.
Våra skolor löser inte heller sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. För att de ska klara av det behövs mer personal och inte enbart lärare. Ju mer komplext samhället blir desto mer betyder kringpersonalen. En handledare. En psykolog. En sköterska. Någon att prata med om sådant som ens föräldrar inte vet särskilt mycket om eller när ungdomen hamnar i konflikt mellan släktens gamla värderingar och det vi kallar svenska värderingar – som varje individs rätt att välja partner och att ingen har rätt att använda våld mot en annan person.
Hur ser verkligheten ut för dessa ungdomar? Visst vill de också ha den dyraste jackan? Märket på bröstet är viktigare än att jackan håller kylan borta. Varför inte sälja lite hasch för att kunna köpa jackan? Eller stjäla den när tillfälle ges? Det uteblivna stödet gör det lättare för en individ som har svårt att förutse konsekvenserna av sitt handlande att hamna i kriminella kretsar. Att vara tuff blir allt viktigare.
Blir det dyrt? Ja. Vem ska betala?
Vi kan inte bygga framtiden på ökade motsättningar och tilltagande ojämlikhet mellan individer och länder. Det måste vi ändra på. Hur? Det får framtiden utvisa. Pengar är i första hand ett arbetsinstrument. Att bli rik är inte ett människovärdigt mål för livet.
Om mänskligheten vill fortsätta att dominera planeten – om den vill att elva miljarder människor ska leva här år 2100 – måste vi ta med klimatförändringarna i beräkningen. Vi måste acceptera att en allt större del av planetens invånare rör på sig. Inte för att de vill utan för att de måste. Ju längre ifrån jämlikhetsmålet vi kommer desto fler blir de.
När riksdagspartierna har diskuterat igenom vem som ska få vilka resurser och vilka lagar som måste ändras, och vad det nu är mera diskussionerna handlar om, borde de sätta sig ner och diskutera hur dessa ungdomar ska få både de diagnoser som krävs och den hjälp de behöver.
Det är nödvändigt för att stoppa nyrekryteringen till gängen.
Siv Aksila
