Barnhemsbarn arbetar i sotarlag i Stockholm omkring 1890. Minst fyra-fem av dem på bilden är unga pojkar. Fotograf. Helene Edlund.

12 timmars arbetsdag och tarflig föda

När jag var i den gamla maskinhallen i Stadsmuséet i Eskilstuna fick jag syn på ett papper som låg på en av maskinbänkarna. Det visade hur ett arbetskontrakt kunde ser ut år 1887.

I detta kontrakt står bland annat följande:

“…under berörd tid på min Werkstad förfärdiga diverse sorters verkstadsarbeten emot åtnjutande af lofvad ersättning riksmynt för varje dagsarbete på 12 timmar, tarflig föda, säng och sängrum, linnetvätt. För hvarje frimåndag i trötthetstecken skall avdrag ske med halva veckolönen…”

12 timmar arbete. På den tiden arbetade man 6 dagar i veckan. Det blev 72 timmars arbetsvecka, att jämföra med dagens 40 timmar.

Jag reagerar också på formuleringen “tarflig föda”. Min första tanke var synonymer till “tarvlig”, som vi stavar idag. Tarvlig är samma som lumpen, nedrig, usel, taskig. Var man så burdus att man menade “usel föda”?

Riktigt så illa var det inte. När jag läser Svenska Akademiens Ordbok är beskrivningen av “tarflig” under 1800-talet ungefär:
“enkel, anspråkslös, vanlig, medelmåttig, ordinär”.

Exempel i Svenska Akademins Ordlista från 1819:
“I ett tarfligt hus här i Staden kunna 2 a 3 wälartade Barn få inackorderas”.

Exempel från 1843:
“Sy tarfligare sömnader”.

Exempel från 1879:
“Rummet var litet och tarfligt möbleradt”.

Där ser man. Man ska inte dra förhastade slutsatser. Det som först såg ut som “usel mat” visade sig vara “enkel och anspråkslös mat”, vilket inte är riktigt lika uselt.

Däremot kan det tyckas vara uselt att dra av halva veckolönen om man uteblir från arbetet en måndag “av trötthetstecken”.

“Trötthetstecken” kan syfta på bakfylla för på den tiden var spritmissbruket ett stort problem, inte minst bland arbetare. Fackföreningsrörelsen, som växte fram under andra hälften av 1800-talet, och nykterhetsrörelsen gick ofta sida vid sida.

Det här arbetskontraktet från 27 oktober 1887 är något som tydligt visar att det inte var någon dans på rosor att vara arbetare på den tiden. Långa arbetsdagar, slitsamma arbeten i dammiga och bullriga miljöer, usla löner.

Därutöver bodde man i kalla, trånga, fuktiga och dragiga bostäder med råttor och annan ohyra. Dåliga möjligheter att hålla sig ren. Dass ute på gården där snön yrde in genom spjälorna. Barnarbete. Lunginflammation.

Allt var inte bättre förr.

PS. Barnarbete. I den första förordning som reglerar sotningen i Sverige, utgiven av Rådkammaren i Stockholm 1733. Paragraf 9:

“Skorstensfäijare eller sotare åligger att skaffa sig sådana poikar som äro wiga och skickeliga at klifwa upp i skorstenarna…

–Källa: Populär Historia. Rubrik: “Barnhemsbarn fick arbeta som sotare”.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: