I början av 1900-talet började koltillgångarna sina i två av Europas ledande nationer, Storbritannien och Tyskland med följd av att priserna också ökade. Samtidigt ökade efterfrågan på flytande bränsle till bensin- och dieselmotorer. Kolet var dock fortfarande det viktigaste bränslet framför allt för uppvärmning av hus och för elproduktion och även för järnvägstransporter.
De brittiska gruvarbetarna, som tack vare sin betydelse för industrisamhället, hade haft en stark ställning, blev arbetslösa när kolbrytningen minskade. Många av dem hamnade inom några år i ett ännu farligare liv än i de trånga och ohälsosamma gruvgångarna i England och Wales, nämligen i skyttegravarna på andra sidan kanalen, där de antingen slutade sina dagar eller varifrån de i oerhört många fall kom hem invalidiserade; fysiskt och mentalt
Britterna hade redan på 1800-talet försökt få igång oljeutvinningen i Burma, men detta blev en ganska kort framgångsperiod innan källorna sinade. År 1901 lyckades dock en brittisk investerar, Willam Knox D’Arcy få rätt att utvinna i olja i Persien, i ett jättelikt område, dubbelt så stort som Texas. Detta kom bli att britternas trumfkort gentemot tyskarna. Nu fick även britterna tillgång till de rika oljekällorna i Västasien, varifrån tidigare endast Ryssland exporterat olja.
De tyska makthavarna både inom industrin och politiken började inse att det flytande fossila bränslet, olja, vara på väg att få stor betydelse – inte minst vid väpnade konflikter. Men Tyskland hade ingen egen tillgång till oljekällor.
Stormakterna i Europa började törsta efter olja, men i Europa fanns på den tiden inga kända oljekällor. För Tyskland, som låg långt efter Storbritannien och även efter Frankrike när det gäller att skaffa sig kolonier, blev det livsviktigt att skaffa sig tillgång till olja från andra länder utanför Europa. I Europa hade man nämligen inte på den tiden funnit några större oljereserver.
Redan 1901 fann utsända tyska oljeletare dock olja i Mesopotamien (nuvarande Irak). Storbritannien var en stor och starkare sjöfartsnation än Tyskland och behärskade haven. Tyskarna beslöt därför att den olja som man kunde få fram i Mesopotamien skulle fraktas landvägen genom nuvarande Turkiet och Östeuropa till Tyskland. År 1903 anslöt sig Tyskland därför till ett stort projekt, nämligen järnvägsbygget från Bagdad via Istanbul till Berlin, men bygget utvecklades långsamt. När kriget bröt 1914 ut var fortfarande inte de sista tio milen klara.
Tyskland sökte efter oljetillgångar även från andra håll bland annat från Nordafrika. När den tyska kanonbåten Panther 1911 blockerade hamnen i Agadir i Marocko ökade Storbritannien de militära rustningarna. Då hade Storbritannien redan oljedrivna mindre skepp och ubåtar men beslöt då att även slagskeppen skulle drivas med olja istället för kol. En intensiv militär rustning satte igång – mot det första motoriserade kriget. Det första krig som drevs av olja och som också kom att handla om kontrollen över världens oljekällor.
De stora kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike hade en fördel, tack vare sina kolonier, där det fanns gott om oljetillgångar. Den snabbt växande tyska industrin, hade dock ett försprång när det gällde tillverkningen av oljedrivna motorer, eftersom såväl bensinmotorn som dieselmotorn hade uppfunnits och utvecklats där, bensinmotorn av Nicolaus Otto och dieselmotorn av Rudolf Diesel. Det var dieselmotorer som drev de moderna krigsfartygen och de tunga transport- och krigsfordon medan det framväxande flyget drevs av bensin- eller fotogenmotorer.
Rudolf Diesel var vid 55 års ålder 1913 fortfarande aktiv med att förbättra den motor han hade fått patent på 21 år tidigare. Bränsleeffektivare och mer högpresterande motorer skulle kunna bli ett viktigt vapen i ett kommande krig. Det pågick därför ett stort utvecklingsarbete för att förbättra tekniken på bägge sidor om Engelska Kanalen.
Den franskfödde tysken, Rudolf Diesel, var ingen nationalist och han ville att hans motor skulle bidra till en fredlig utveckling. På inbjudande från Storbritannien reste han den 12 september 1913 med ett tyskt ångfartyg till England. Men han kom aldrig fram. Han hade bett om att bli väckt kvart över klockan sex nästa dag. Men när betjäningen på båten på morgonen kom in i hans hytt fanns Rudolf Diesel inte där – och ingen annanstans heller på skeppet.
Han måste ha hamnat i havet – men frågan är hur kom han dit. Blev han helt enkelt det första offret för ett kallt krig mellan Tyskland och Storbritannien? Mindre än elva månader senare, den 4 augusti 1914, bröt kriget mellan Tyskland och Storbritannien ut. Ett krig som kom att handla om kontroll över olja och där hans uppfinning, dieselmotorn, skulle driva de dödsbringande fartygen och stridsfordonen på bägge sidorna om fronten.
H Foste Hjälte
