Mohammad Mosaddegh. Demokraten som störtades när USA 1953 upprättade en diktatur i Iran.

Kampen om Irans olja och fossilgas – En historisk bakgrund till USA:s aggression

Redan drygt två år innan andra världskriget var slut hade USA börjat förbereda sig på hur landets skulle kunna kontrollera energiförsörjningen i världen efter kriget.

Under kriget hade USA försett de allierade styrkorna med 90 procent av deras drivmedel, en stor del av oljan kom hade dock hämtats från Venezuela, där de USA-amerikanska bolagen var verksamma.

Mexiko hade till USA:s missnöje nationaliserat sina oljetillgångar redan före andra världskriget. USA:s regering var beslutsamt om att förhindra sådana tilltag av andra oljerika länder.

Eftersom den olja som US-amerikanska bolag pumpa upp i Venezuela var livsnödvändig för att kunna vinna kriget i Europa så tvingades USA gå med på att hälften av vinsten vid oljebrunnar skulle tillfalla Venezuela och hälften oljebolagen, åtminstone i teorin. Men den absolut största vinsten efter oljeraffineringen och transporten till kunderna gick ändå till de US-amerikanska oljebolagen.

USA:s regering förstod att de egna oljekällorna i längden inte skulle räcka till landets behov. Därför beslöt man att försöka få kontroll över oljetillgångar i andra delar av världen. USA:s president Franklin D Roosevelt förklarade redan drygt två år före krigsslutet i februari 1943: ” Jag förklara härmed att förvaret av Saudiarabien är vitalt för att försvara Förenta staterna.”

USA hade därmed utsträckt sitt herravälde till Västasien, vilket skulle komma att lägga grunden för USA världsherraväldet under de kommande sju decennierna efter andra världskriget.

Efter krigsslutet ägnade sig USA och landets största oljebolag åt att utmanövrerade de forna kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike från oljetillgångarna i Västasien och då framför allt i Saudiarabien, där världen största oljefält Gawar finns. Trots att USA:s oljebolag utvann mest olja i världen ägde dessa bolag endast en tiondel av världens oljetillgångar under andra världskriget. Fem år efter kriget ägde de hälften av världens oljetillgångar. Detta var USA:s främsta krigsbyte.

På så vis blev inte, bara Tyskland, Italien och Japan krigets förlorar, utan även kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien hade degraderats till vasaller till den ledande imperialistmakten, USA.

Efter att Venezuela i slutet av 1947 för första gången fick en demokratisk vald regeringen så blev USA:s eftergift att 50 procent av vinsten skulle gå till oljelandet. Men kampen om oljepengarna hårdnade och pågick under hela 1950-talet utan att Venezuela lyckades få större del av vinsterna. Venezuela förblev USA:s oljepump, ända till Hugo Chávez kom till makten i Venezuela 1999.

Att dela vinsten 50/50 vid oljebrunnar blev sedan en norm i hela världen där imperialistiska bolaget från USA, Storbritannien och Frankrike etablerade sig i oljerika länder.

Dock inte överallt. I Iran inleddes en kamp mellan nationella krafter och imperialismen redan i slutet av 1940-talet och kulminerade med att en statskupp initierade av USA och Storbritannien 1953, vars verkningar fortfarande påverkar världens politik än idag.

Winston Churchill hade 1943 lovat att Iran skulle återfå sin suveränitet efter kriget slut, efter det att de brittiska och sovjetiska trupper besegrat de tyska trupper som fanns i Iran. Men de iranska nationalister krävde också att oljeinkomsterna skulle hamna i landet.

Det brittiska bolaget Anglo-Iranian Oil Company gjorde nämligen från andra världskrigets slut till 1950 en vinst på 250 miljoner pund, varav Iran fick mindre än 20 procent i royalties. Bolagets största aktieägare, det brittiska kungahuset, tjänade mer på den iranska oljan än landet Iran. Men bolagets ledning hade ingen vilja att gå med på att ge Iran större andel av oljepengarna.

Mohammad Mosaddegh, som utbildats till  jurist vid Sorbonne Universitet i Paris, var vid denna tid den ledande politikern i Iran och huvudmotståndare till regenten, Shahen Mohammad Reza Pahlavi. Mosaddegh hade länge krävt att Iran skulle nationalisera det brittiska bolaget.

Först 1950 var bolaget villigt att ge efter och dela vinsterna med Iran men då var det försent. Mossadegh hade då redan stöd av det parlamentet, som 30 mars 1951 fattade beslut att nationalisera Anglo-Iranian Oil Company. Shahen vägrade dock skriva under beslutet.

Mosaddeghs utsågs den 28 april till den förste parlamentsvalde regeringschefen i Persien/Iran samtidigt som stora demonstrationer för förslaget om att nationalisera Irans oljetillgångar pågick i Tehran och andra städer Iran.

Fyra dagar senare föll Shahen till föga och skrev under lagen som nationaliserade oljetillgångarna och förbjöd Anglo-Iranian Oil Companys verksamhet i Iran. De britter som fanns kvar vid det brittiska oljeraffinaderiet Abadan i Iran fick en vecka på sig att lämna landet.

Den brittiska regeringen var missnöjd liksom de brittiska oljeföretagen, men inte USA. Mossadegh reste till Washington, där företrädare för Trumans regeringen diskuterade med honom om man kunde genomföra en kompromiss som löste motsättningarna mellan Iran och Storbritannien. Det tydliga mönstra var att USA av egenintresse ville bryta de gamla kolonialmakternas kontroll av råvarutillgångar,

Men när USA:s nyvalde president Ike Eisenhower utsåg John Foster Dulles till utrikesminister och hans yngre bror Allen Dulles till Cia-chef ändrades inställning till Iran. Nu handlade det inte längre om att utmanövrera britterna utan om motarbeta Sovjetunionens möjligheter samarbeta med Iran för att utveckla landets oljeutvinning.

Nationalisten Mosaddegh blev nu i Washingtons ögon kommunist. Efter en lång tid av förberedelser lyckades CIA genomföra en statskupp i Teheran, Mosaddegh arresterades av de militärer som stöddes av USA 20 augusti 1953 och Shahen som hade flytt till Europa återvände några dagar senare och installerades som ny envåldshärskare av USA. Kuppen i Teheran kom sedan att bli en förebild för USA avsatte populära inhemska ledare runt om i världen och ersatte dem med USA:s handgångna marionetter.

Främst USA-amerikanska bolag fick nya oljerättigheter i landet, men med begränsningen att dela intäkterna vid oljekällorna 50 /50 precis som i övriga oljeländer. Det som hade varit Irans ursprungliga krav.

En ny milstolpe hade tagits i kampen om oljan. Det var nu USA som bestämde när det var dags att ingripa mot nationalistiska regeringar i oljeländerna – andra imperialistiska stater kan delta med det är USA som bestämmer när man ska ingripa. Och det är USA som bestämmer hur bytet ska fördelas.

Demokraten Mosaddegh störtades i en kupp organiserad av CIA. Han dömdes till döden men uppenbarligen vågade inte den USA-installerade diktaturen avrätta honom. Straffet omvandlades till livstid. Avrättad efter svår tortyr blev däremot Mosaddeghs. utrikesminister Hossein Fatemi.

Iran tvingades sedan leva under den av USA installerade Shahen Mohammad Reza Pahlavi korrupta och despotiska styre i 24 åren, tills han 1979 störtades av det reaktionära muslimska prästerskapet som sedan dess styrt Iran.

Iran är idag en nyckelnation när det gäller de fossila bränslereserverna i världen, med en tiondel av världens oljereserver och en sjättedel av världens fossilgasreserv.

USA är idag inte beroende av olja från Iran, men landets råvarutillgångar är ett hot mot den USA-Saudiska kontrollen över den fossila energimarknaden.

H Foste Hjälte

Artikeln är ett utdrag ur en kommande bok om Energi och ekonomi och klimat. En av de främsta källorna till artikeln är The Plot to Attack Iran, How the CIA and the Deep State Have Conspired to Vilify Iran av Dan Kovalik

Liknande artiklar: