Frankrike vaknade upp efter första omgången av presidentvalet till ett rätt annorlunda politiskt landskap. Valet den 23 april blev ett svidande bakslag för de två partier som i många väljares ögon styrt landet närmast en evighet. För första gången har den klassiska högern – numera Les Républicains – ingen representant i den avgörande valomgången. Och socialisterna blev lika utplånade som partikamraterna i Nederländerna i valet där i mars, eller som grekiska Pasok för några år sedan.
De båda vinnarna i första omgången är två som valt att hålla sig undan de traditionella partierna. Center-högermannen, eller socialliberalen, Emmanuel Macron, som nu får ses som storfavorit att bli Frankrikes näste president, en man med rötterna i bankvärlden och som aldrig varit vald till något politiskt uppdrag. För ett år sedan var hans rörelse En Marche – På väg – knappt bildad.
Det andra spektakulära genombrottet stod vänsterns Jean-Luc Mélenchon för. Med 19 procent nådde han inte ända fram, men frågan är om hans framgång kan få fransk vänster att resa sig ur askan. Parlamentsvalet i juni blir en första utmaning.
Slutduellen den 7 maj kommer att stå mellan Emmanuel Macron och Front Nationals Marine Le Pen. Det går inte att komma ifrån att extremhögern nu är väl etablerad i fransk politik. Med 7,65 miljoner röster den 23 april ökade Front national med 800 000 jämfört med regionalvalen 2015, som då betraktades som ett remarkabelt steg framåt för partiet.
Hon överträffade klart sitt eget resultat i presidentvalet 2012 och även pappa Jean-Marie Le Pens siffror 2002 och 2007. När Jean-Marie Le Pen 2002 tog sig till den avgörande omgången i presidentvalet blev det en chock för många i Frankrike. Och det möttes av en våg av protester och demonstrationer. Nu var det mer eller mindre väntat att Marine Le Pen skulle vara en av de två i avgörandet den 7 maj. Ingen förvånar sig längre och mycket av Front Nationals politik är snart lika ”normalt” som rödvitrutiga dukar på en bistro i Paris.
Kanske är ändå resultatet en besvikelse för Marine Le Pen. Opinionsmätningar tidigare i år talade om att hon rent av kunde få bortåt 30 procent i första omgången och att hon skulle komma ut som etta. Dynamiken kring hennes namn verkar dock ha mattats av och hennes valkampanj har av en del bedömare betecknats som avslagen. Hon är långt ifrån oomstridd i det egna partiet och att hon inte fick flera röster kan få hennes fiender att vakna till liv.
Men aldrig har ett franskt presidentval blivit en sådan örfil för de båda partier som turats om att styra landet. Vid presidentvalen 2007 och 2012 fick socialisterna och högern tillsammans 56-57 procent. I år handlade det om 26 procent.
Och årets val har skakat om den politiska scenen. För inte mycket mer än ett halvår sen såg mycket ut att vara bäddat för en ny envig mellan den sittande presidenten François Hollande och expresidenten Nicolas Sarkozy för högern. Men valkampanjen har blivit rena majbrasan för den ena favoriten efter den andra.
De urusla opinionssiffrorna för president Hollande fick honom att dra sig ur leken. Fransmännen sade blankt nej till Hollandes näringslivsvänliga inriktning. Och ser nu ut att som president få en mer liberal variant av Hollande. Macron har ju både som rådgivare till Hollande och som finansminister varit arkitekten bakom socialistregeringens så förhatliga liberala politik. Något paradoxalt kan det tyckas, men kanske är det svårt att begripa sig på ett land med flera hundra ostsorter, som gamle presidenten Charles de Gaulle en gång uttryckte det.
Slutduellen kommer att stå mellan den socialliberale EU-anhängaren Macron och nationalisten Le Pen. Ett val som på sitt sätt speglar det kluvna Frankrike. Mellan den del som dras uppåt av globaliseringens magnet och den del som hamnat vid sidan av eller under triumfvagnen.
Men det är inte över den 7 maj. En månad senare väntar parlamentsval. Med många obekanta faktorer i och med att Emmanuel Macron inte har något politiskt parti bakom sig. Och att Front National alltid haft det svårt att få in någon i parlamentet eller hitta några allianspartners. Det gör att den klassiska högern vädrar morgonluft och hoppas att parlamentsvalet ska bli en revansch efter smäleken i presidentvalet. Det tilltufsade socialistpartiet kan knappast gå omkring med några sådana förhoppningar i dagsläget.
…
Emmanuel Macron
Ålder: 39 år
Bakgrund: Aldrig politiskt vald, läst filosofi och ekonomi, verksam inom förvaltningen från 2005, från 2008 på investeringsbanken Rotschild.
Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten, heter det ju. Kanske något att begrunda för segraren i första omgången av presidentvalet, Emmanuel Macron. De flesta, inklusive han själv, ser honom som given segrare i avgörandet den 7 maj. Men är det så säkert?
Motståndaren Marine Le Pen kommer att försöka göra avgörandet till en fråga om ”för eller mot globaliseringen”. Och då är resultatet inte helt givet. Några kanske minns folkomröstningen om EU-konstitutionen 2005. Då smalt jasidans 60 procent i opinionsmätningarna ihop till bara 45 procent när det blev allvar av. Macron är något av den vältrimmade elitens man och den är inte alldeles omtyckt i Frankrike.
Visserligen uppmanar de flesta ledande namnen inom högern – som så snopet missade vad som länge sett ut som öppet mål – till en röst på Macron. Men det är inte bergsäkert att deras väljare följer efter. De kan stanna hemma den 7 maj, eller rösta på Marine Le Pen. En opinionsmätning under valkampanjen visade ju att mellan en fjärdedel och en tredjedel av ”traditionella” högerväljare börjar se Le Pen som ett verkligt alternativ.
Men ändå. Emmanuel Macrons framfart saknar motstycke i fransk politisk historia. Politisk nybörjare, aldrig någonsin vald, grundare av en rörelse som funnits i knappt ett år, en bakgrund i bankvärlden i ett land där många misstror bankerna och ser med skepsis på pengar . . . Visserligen har han varit något av mediernas kelgris, men för bara ett halvår sen skulle ingen ha satsat många slantar på honom.
Marine Le Pen
Ålder: 48 år
Bakgrund: Advokat. Medlem av Europaparlamentet sedan 2004, efterträdde pappa Jean-Marie Le Pen som ledare för Front National 2011.
Marine Le Pen kvalificerade sig till andra valomgången med 21,4 procent av rösterna. Hon slog därmed sitt eget rekord från 2012 och överträffar också pappa Jean-Marie (knappt 17 procent när han 2002 tog sig till andra omgången).
Men Marine Le Pen kom ändå bara tvåa den 23 april. Inte helt godkänt för en som utropat Front National till ”Frankrikes första parti”. Det lägger viss sordin på framgången och ger inte den dynamik som partiet hade räknat med att en förstaplats skulle innebära.
När Jean-Marie Le Pen 2011 lämnade partiledarposten var dottern Marine den han utsett till efterträdare. Sedan har det skurit sig mellan de båda. Pappan med bakgrund i de franska kolonialkrigen i Indokina och Algeriet och en fäbless för antisemitiska uttalanden. Dottern som försökt städa upp den sortens provokationer och göra partiet ”rumsrent”.
Har Front National egentligen förändrats under henne? Knappast, säger många bedömare. Men det finns en klar motsättning inom partiet mellan en mer klassisk högerextremism och att Marine Le Pen mer betonat de sociala frågorna och motstånd mot EU och globalisering. Men i slutet av årets valkampanj, när medvinden verkade mojna, var hon åter tillbaka till gamla tongångar med islam som huvudfiende och stopp för all invandring.
Hon fick i alla fall uppleva triumfen att tas emot av Vladimir Putin i Kreml. Däremot fick hon återvända tomhänt från Trump Tower i New York. I fransk politik har hon svårt att hitta någon allianspartner och internt inom Front National finns en hel del som vill göra upp med hennes försök till ”ny giv”.
Björn Erik Rosin
