Foto: telesurtv.net

Franska arbetare tar strid mot kapitalets regering och medelklassens gullgosse Macron

I tisdags inledde de anställda vid det franska järnvägsbolaget SNCF offensiven mot landets president Emmanuel Macron. Det är en konflikt där mycket står på spel. För båda sidor. Alltsedan motståndsrörelsen under andra världskriget har järnvägsfolket haft en symbolisk roll, ibland en nyckelroll, i franskt samhällsliv.

Lyckas president Macron tvinga de järnvägsanställda och facken på fall ligger vägen öppen för en rad andra delar i hans planer på att “reformera”, eller “modernisera”, Frankrike. Som ytterligare förändringar av pensionssystemet, arbetslöshetsförsäkringar, nedskärningar inom den offentliga sektorn. En del bedömare har till och med talat om att konflikten är av samma dimensioner som när gruvarbetarna och Thatcherregeringen drabbade samman på 1980-talet.

Facken har valt en utnötningstaktik i stället för att utlysa en total strejk. Två dagars strejker – vilket i realiteten innebär nära fyra dagar – och sedan återgång till det normala. Och detta är tänkt att pågå till slutet av juni. De första rapporterna tyder också på att uppslutningen blivit stor bakom stridsåtgärderna.

Helt klart är att presidenten står inför sin första verkligt stora utmaning. Många hade trott att den första utmaningen för Macron skulle komma i höstas när han drev igenom stora förändringar av arbetsmarknadslagstiftningen. När hans föregångare försökt sig på samma initiativ hade det lett till att miljoner gick ut på gatorna i protest. Men Macron lyckades väl med att linda facken runt sitt lillfinger och de förväntade protesterna blev bleka och intetsägande.

Det var därför lätt för Macron att tro att han nu hade grönt ljus för att driva igenom flera av de reformer han talat om under kampanjen inför presidentvalet för ett år sedan. Han lovade då att få ett slut på vad han kallade förlamningen av samhällslivet i Frankrike. Ett land som längre fått nöja sig med en tillväxt på knappt 1 procent om året, där arbetslösheten nått 10 procent – 25 procent bland ungdomar, där budgetunderskottet varit så gott som permanent och där den industriella basen långsamt tynat bort.

Just nu står striden om Macrons förslag om att privatisera det statliga järnvägsbolaget. Och öppna det för internationell konkurrens. Konkret om att minska på anställningstryggheten för de anställda, i synnerhet ska inte nyanställda längre kunna räkna med livslånga anställningar och bra pensionsvillkor.

Det kunde en tid se ut som om fransmännen var redo att ta till sig denne politiske nykomling, “varken vänster eller höger”, och som såg ut att stå för ett mer tilltalande, soligare och ungdomligare, alternativ till yttersta högerns demagogi.

Foto: thestar.com.my

Men nära ett år efter president- och parlamentsvalen i fjol verkar smekmånaden över. Man får heller inte glömma att Macrons seger i fjol inte var så övertygande. I första omgången av presidentvalet röstade 75 procent på någon annan kandidat. I andra omgången röstade 20 miljoner på Macron, 16 miljoner stannade hemma eller röstade blankt eller ogiltigt och 10 miljoner på Marine Le Pen från Front National. I parlamentsvalet fick Macrons nya parti La République en Marche en överväldigande majoritet. Men det efter ett valskolk av sällan skådade proportioner i Västeuropa, med en mycket tilltufsad opposition till vänster och höger och med ett valsystem som gjorde att Macron då de facto bara behövde stöd av 13 procent av valmanskåren för att skaffa sig en betryggande majoritet i parlamentet.

Historien upprepar sig inte, brukar det heta. Men i Frankrike arbetar en del hårt på att just få den att göra det. Många minns strejkerna i november och december 1995 då det startade med att de järnvägsanställda satte ned foten och tvingade dåvarande premiärministern Alain Juppé att retirera med sina planer på att ändra pensions- och socialförsäkringssystemet.

Och sedan har vi den omsusade månaden maj 1968 då Frankrike stod stilla i 27 dagar efter först stora studentprotester som sedan övergick till landsomfattande strejker.

Stycken av båda finns med i dagens protester. I spetsen för offensiven återfinns de 160 000 anställda vid SNCF. Men konflikter pågår också inom andra sektorer. Som på storköpsmarknaden Carrefour, personal på akutmottagningarna på en del sjukhus, sopåkarna i Paris och piloter på Air France.

Samtidigt är flera universitet paralyserade av strejker och ockupationer, där studenterna protesterar mot förslag till ny intagningsprocess. Med ekon från maj 68 har studenterna krävt Macrons avgång.

Nyckelordet både bland dem som protesterar och på regeringshåll heter “sammanstrålning”. Om de olika rörelserna skulle flyta ihop kan regeringen stå inför ett nytt 1968. Eller, mer troligt, ett nytt 1995 (dvs stora strejker men utan revolutionära ambitioner) med möjligheter, eller risk, för spridning till andra sektorer.

Men där är vi inte ännu och fronten mot Macron är inte särskilt solid eller enhetlig. Enligt opinionsmätningarna är landet delat. Nära hälften sympatiserar med järnvägsstrejken (trots de påfrestningar det innebär för många resenärer) och andelen har stigit de två senaste veckorna. Den andra halvan stöder presidentens försök att förändra järnvägsbolaget, och “modernisera” landet. Men ingen kan säga något om hur opinionen ser ut efter två veckors konflikt. Eller efter en månad. Eller efter tre.

Att Macron inte har lyckats övertyga alla fransmän om sin politik är helt klart. En del socialistväljare hoppade på tåget med den “unge och moderne” Macron för ett år sedan. Nu har någon form av baksmälla infunnit sig. Hans ekonomiska politik och skattepolitik, liksom de hårdare reglerna för invandring, liknar alltför mycket klassisk högerpolitik.

Många reagerar också på vad de uppfattar som arrogans från presidenten och de unga teknokrater som omger honom. Och då hjälper det inte att det rapporterats om en del positiva siffror för Frankrikes del den senaste tiden. Som minskad arbetslöshet och att budgetunderskottet för första gången på länge verkar gå att foga ihop med eurozonens krav. Men många fransmän känner det också som att det team presidenten omger sig med är helt frånkopplade den bistra verkligheten.

Olustkänsla, ja. Men det har hittills inte lett till att väljarna verkar redo att överge Macron. I synnerhet som de inte ser något som helst klart politiskt alternativ idag.

Och för närvarande verkar Macron inriktad på att inte kliva tillbaka. “Vi förväntar oss en mycket omfattande social rörelse med svåra konsekvenser för resenärerna. Därför är det så mycket mer angeläget för oss att hålla fast vid den kurs vi anser vara den rätta”, sade en talesperson för regeringen häromdagen.

Björn Erik Rosin

Liknande artiklar:
De tre värsta imperialistiska makterna, USA, Storbritannien och Frankrike har än en gång dragit ut
Bara några dagar före första omgången av det franska parlamentsvalet ser landets nyvalde president Emmanuel
Den nye franske presidenten Emmanuel Macron har nu utsett en regering. Och det är en
Emmanuel Macron vann en överlägsen seger i det franska presidentvalet. Men det är nu svårigheterna