En sådan seger till och jag är förlorad
påstås den antike kungen Pyrrhus av Epiros och Makedonien ha utropad efter segern vid slaget vid Asculum mot romarna år 279 före Kristus. Pyrrhus hade segrat, men segern visade sig vara dyrköpt. Fredagens överenskommelse kan mycket väl vara en sådan för socialdemokraterna. Löfven lyckades sänka Alliansen och spräcka den. Men också att isolera SD längst ut på högerkanten. Högerpopulismen får därmed inget inflytande på regeringspolitiken under den innevarande mandatperioden. Kristersson och Busch-Thor hamnar ute i öknen tillsammans med SD. Så långt allt väl, skulle man kunna säga. Men jag tror det är ett farligt synsätt för fredagens seger för Löfven kan mycket väl utvecklas till en seger som likt Pyrrhus seger vid Asculum till ett nederlag.
Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe skrev redan för mer tio år sedan följande tänkvärda notering om nyliberalismens påverkan på socialdemokratin i Europa:
– Om man studerar den demokratiska politiken i alla länder där högerpopulismen har vunnit insteg upptäcker man vissa slående likheter. Uppsvinget har överallt ägt rum i situationer där skillnaderna mellan de traditionella partierna har blivit mycket mindre jämfört med tidigare. /…/ Men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll.
(Chantal Mouffe Om det politiska
Tankekraft 2008 sid 68-69).
Det vi sett i svensk politik under de senaste 20 åren har just varit en samling kring mitten. Detta blir än mer tydligt med den överenskommelse som nu ligger på bordet. En katalog av nyliberal politik som bygger på Thatcher och Ayn Rands teser. Med andra ord: socialdemokraterna skall under mandatperioden bli ombud för nyliberalerna i C och L. De tvenne kommer inte att ta stryk i detta, men socialdemokratin i Sverige gör samma misstag som redan skett över hela Europa. Den svenska vänsterns nestor och ansedde professorn Göran Therborn skrev igår på Facebook:
– Socialdemokratins medspelande i en fortsatt nyliberal fördjupning av klassamhället är samma väg mot undergången som de grekiska, italienska, franska, holländska, tyska, danska och norska socialdemokratierna trampat upp.
Samme Therborn som skrev den utmärkta klassanalysen som den fackliga tankesmedjan Katalys publicerade förra året.
Om vi skärskådar de viktigaste, ur facklig och arbetarsynpunkt, av de 73 punkterna som ska bli regeringspolitik finner vi att de alla är ett direkt hot mot arbetarrörelsens och löntagarnas rättigheter. Det är en politik för ökade klyftor och en ytterligare maktförskjutning till kapitalet och arbetsköparhögern. Det är katalog av beslut som skall bli politik som C och L fått igenom. I många stycken går det väsentligt längre än vad Reinfeldt kunde drömma om. Det är ett återupprättande av det samhälle som Arbetarrörelsens efterkrigsprogram drog upp riktlinjerna för att skicka till historiens skräphög. För bäste läsare vad är om inte annat; kraftigt sänkta skatter för de rikaste, försämrad arbetsrätt, nystartsjobb utan kollektivavtal, kraftigt utökade skattesubventioner till tjänstejobb åt överklassen, högre hyror för vanliga människor och fritt fram att utplundra välfärdssektorn.
Låt oss se vad förändringar av LAS innebär: LAS, som den ser ut idag, har lika många hål som en schweizerost. En inte obetydlig del av arbetarklassen och löntagarna omfattas inte av den. De som Guy Standing kallar prekariatet står utanför. Det är de som sitter och väntar vid mobilen, de som jobbar på springvick och saknar organisation och i praktiken fackliga rättigheter. Den här delen av kollektivet kommer att öka med de här förslagen och deras rättigheter minska än mer. Detta i en tid då arbetsrätten behöver stärkas och skärpas för att möta de förändringar som skett sedan LAS antogs i riksdagen. Det som är uppseendeväckande är att regeringen gör om det som skedde med strejkrätten. Man ställer facken inför en situation där de själva får välja om de ska ordna snaran själva eller om regeringen skall bistå med den. LO:s tidning Arbetet skrev på fredagen:
– Enligt utkastet till den överenskommelse som S, MP, C och L har gjort man gjort en lång skrivelse om arbetsrätten, en fråga som tidigare S och C har problem att komma överens om.
I överenskommelsen står att Las ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna
.
En utredning ska tillsättas, som utöver turordningsreglerna, också ska lägga förslag om lägre kostnader vid uppsägningar för företagen, särskilt mindre företag, samtidigt som rättssäkerhet och skydd mot godtycke upprätthålls
.
Men arbetsmarknadens parter får samtidigt en chans att reformera arbetsrätten som ger ökad flexibilitet. Om de når en överenskommelse kring detta blir det även regeringens förslag. Annars är det utredningsförslaget som gäller.
Utredningen tillsätts i april 2019 och förändringarna i Las ska genomföras 2021.
Denna form av utpressning borde uppröra facken då den inkräktar på deras grundläggande rättigheter. En som reagerade var TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom:
– Om det stämmer att man gjort upp om att försöka hota parterna till en uppgörelse är det mycket allvarligt. Att ändra turordningsreglerna löser inte något viktigt problem på den svenska arbetsmarknaden men öppnar upp för godtycke och underminerar viktiga kollektivavtal om trygghet för den som blir av med jobbet.
Det talas om att alternativet till den föreliggande kompromissen är ännu sämre. Alltså samma tanke, samma retorik som kring debatten om strejkrätten – det kunde vara värre, alltså väljer vi det minst dåliga. Tyvärr finns inget omedelbart alternativ – det är inte frågan om ett mindre dåligt alternativ eller ett ännu sämre (läs Kristerssons M+Kd med stöd av SD). Visst, det blir en politik nu som kommer vara några grader mindre kall än en m/kd – regerings. Men vad blir kvar av socialdemokratin som ideologi och idé? Hur kommer reaktionen bli när hyresgäster upptäcker att hyrorna far iväg? När LAS innebär att godtycket återvänder på arbetsplatserna? När de rikaste får billigt tjänstefolk och blir ett skattefrälse? När de mest utsatta på arbetsmarknaden regelmässigt inte får ta del av kollektivavtalen?
Vi måste se den långsiktiga effekten av överenskommelsen och det missnöje den kommer att väcka. Det blir inte centern eller liberalerna som kommer att straffas utan socialdemokraterna. De två förstnämnda ingår inte i regeringen utan kan hela tiden distansera sig samtidigt som man har nageln i ögat på den S+Mp-regeringen med hotet om att fälla den. Vinnaren blir istället SD. De kommer att skörda rikligt, om inte arbetarrörelsen tar strid. Och då inte för det minst dåliga
, utan för grundläggande verklig jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
Det går att formulera en annan politik, men då måste vi ha ett långsiktigt mål. Jag har beskrivit detta som en utopi, vi når inte ända fram men en bra bit. Palme sa att politik är att vilja. Det är vad dagens överenskommelse saknar ur ett demokratiskt socialistiskt perspektiv. Om fredagens dokument och dess 73 punkter blir politik så är det än Pyrrhus-seger i dess rätta bemärkelse. Socialdemokratin kommer att straffas i valet 2022 och antingen återuppstår alliansen då varken C eller L kommer att ingå i Löfvens regering är detta möjligt. Det andra alternativet är än värre. Det brun-blå blocket kommer att ha inom räckhåll regeringsmakten då SD kommer att belönas med det missnöje som den mittenpolitik som Löfvens regeringen tvingas föra. Något alternativ till den till vänster som verkligen har en “utopi” för samhällsutvecklingen. Det vi då kommer att få oss till livs blir än värre än vi vill veta.
Göran Therborn skrev som avslutning på sitt Facebooksinlägg igår:
–Kan något göras i denna folkhemmets sena skymningstimma? Vänsterpartiets riksdagsgrupp har en unik möjlighet att göra historia. Att försvara löntagarna och hyresgästerna genom att rösta nej till Löfvens kapitulation. Tyvärr räcker nog inte det egna modet till det. Krav och stöd behöver komma in från fackföreningar, hyresgästföreningar, organiserade vänstersocialdemokrater, partilösa anhängare av jämlikhet och mänskliga rättigheter för alla, och från V-avdelningar.
Olof Palme uttalade i sitt tal på SSU:s kongress den 12 maj 1964 de ord som blivit bevingade. Palme beskrev vad politik var med följande ord. Politik – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändring därför att förändring ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner
. Det är det som saknas i socialdemokratin idag. Det har också lett till det eländes dokument som presenterades igår. Här finns inga drömmar, inga visioner – endast ett tröstlöst förvaltande och taktiskt spel om makten för maktens egen skull. Det är inte socialdemokratisk politik som jag känner den som Löfven skall regera på under innevarande mandatperiod. Det är någon annans vilja – det är nyliberalernas våta dröm om ett annat Sverige där jämlikhet, rättvisa och solidaritet stavas pengar.
Kan bara instämma med Therborns tunga ord. Det måste bli slut med de eviga reträtternas politik. Arbetarrörelsen har att återvinna sin övertygelse om att solidaritet, rättvisa och jämlikhet är politik som har framtiden för sig. Om inte ser den blek ut.
Ingemar E. L. Göransson, 12 januari 2019