Sida efter sida,
har jag rivit,
ur mitt block.
Några har hamnat,
på väggen,
många,
på golvet.
Väggen gapar med sina tomma hål,
hål som säger att universum är oändligt.
Förr skrämde den mig,
till att nästan gå in i den.
Men det var innan jag upptäckte golvet.
Idag,
ligger jag förnöjsam,
över mina pappersbitar.
Och lyssnar på myrorna,
som vandrar in i mina öron.
Åååhh,
så härligt,
att vara människa
—Linus Bouvin
