Under det senaste halvåret har jag fördjupat mig i skrivandets arkeologi. Det vill säga har gått igenom cirka tusen texter vilka jag skrivit det senaste decenniet. Syftet har varit att hitta ett antal texter som tål att samlas och publiceras på nytt i en antologi med debattinlägg, krönikor, intervjuer, blogginlägg och även inlägg publicerade på Facebook. Vad jag till min glädje kunde notera var att mitt perspektiv inte har förändrats – jag skriver utifrån ett klassperspektiv. Det blev 91 texter till sist och de fick den samlade titeln ”Tangentavtryck – Texter i vår tid”.
Som författare, politiskt engagerad och med en livslång facklig bakgrund får man perspektiv på saker och ting. Då jag alltid utgått ifrån klass kan jag notera att i allt större utsträckning har den marknadsliberala, vad jag skulle vilja beskriva som, ”Montezumas hämnd” inneburit att klass försvunnit ur den politiska vokabulären. För vilka talar om klass idag? Inte de politiska partiernas företrädare i varje fall. Fackföreningsrörelsen berör ämnet i vart fall och illa vore det annars eftersom fackföreningen är en klassorganisation. Men även om de talar om klass, handlar de inte därefter utan det glids in mot en till synes klasslös medelklassörja där konsensus är högsta dygd.
Jag läste att Rossana Dinamarca (V) har Malcolm X som inspiration. Möjligen kan Malcolm X uppfattas som radikal nu efter alla år. Men hans politik och Black Muslims uppfattning var att skapa svarta öar i det amerikanska samhället. Självstyrande svarta samhällen med svart kapitalism, likt ett Liberia på amerikansk mark. Det begränsade och gjorde Malcolm X:s och hans politik i grunden ofarlig. Kanske är det också därför att han har en egen gata uppkallad efter sig i Harlem idag? Black Muslims fick också möta The Black Panthers kritik och en av partiets grundare Bobby Seale menade att; “man kan inte bekämpa rasism med rasism. Det bästa sättet att bekämpa rasism är med solidaritet. Vi bekämpar inte våldsam kapitalism med svart kapitalism. Vi bekämpar kapitalism med socialism.”
Allt handlar om vilket perspektiv man har. Är kapitalismen för all framtid given eller kommer den dagen då kapitalismen inte längre fungerar och framför allt människorna som drabbats av dess konsekvenser inte längre förmås att leva under den ”järnhäl” som Jack London skrev om? En tid då kapitalismen i mänsklighetens namn och i arbetarklassens intresse säger att nu räcker det – vi behöver en ny värld. Så skedde med feodalismen, men från att kapitalismens första frön såddes under 1300-talet till dess genombrott tog det närmare 500 år. Har man denna insikt så blir det också lättare att förstå att klass är något som är i högsta grad relevant men saknas i politiken och samhällsdebatten i dag.
Vi behöver inte vara överens om allt. Varje detalj om hur framtiden blir kan vi lämna därhän just nu – vad politiken behöver idag är att dess centrala tema är klass och klassintresset. Borgerligheten agerar efter sina klassintressen medan arbetarklassen och dem som säger sig företräda arbetarrörelsen idag talar tyst om klass och trånar efter meningslös konsensus. Jag måste därför säga att jag kände mig ganska nöjd över att inte fallit för blindskärens sirener under min tids Odyssé. Klass är fortfarande mitt perspektiv, inget annat. Mina värderingar är i grunden desamma – det är den nyliberala hjärntvätten som har förändrat samhällsklimatet och oss förneka att vi lever i ett klassamhälle. Solidaritet har blivit en bristvara i den marknadsliberala butiken. Men jag hör dem på nytt, dem som Tjechov beskrev som de höjda rösterna i köket – som stör. Tack och lov!
Ingemar E.L. Göransson
