Margot Wallström tilkännagav igår (12/7) sveket som bottnar i en förnedrande undfallen gentemot NATO, Vita Huset och Pentagon. (Bilden från svt.se och november 2017).

Det gränslösa sveket och den totala förnedringen

Igår (12/7 2019) tillkännagav Sveriges utrikesminister Margot Wallström vid en presskonferens att regeringen kommer att föreslå Riksdagen att besluta att Sverige inte ska ratificera (slutgiltigt ställa sig bakom) konventionen om förbud mot kärnvapen.

Konventionen antogs preliminärt i juli 2017 preliminärt av 121 av FN:s medlemsstater. Sverige var en av de 121 staterna, en majoritet av FN:s medlemmar. Inga kärnvapenstater, och inte heller några av NATO:s medlemmar (förutom Holland, som röstade emot) deltog i framtagandet av konventionen.

Sverige hade varit aktivt i arbetet med konventionens tillkomst. Initiativet kom från organisationen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) och en ledande kraft inom ICAN har varit och är svenskan Beatrice Fihn. 2017 tilldelades ICAN Nobels fredspris.

Beatrice Fihn tillsammans med FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. Bild från fn.se

Beatrice Fihn har nu å ICAN:s vägnar uttryckt stor besvikelse över den svenska regeringens ställningstagande. Hon ger ingenting för den så kallade “utredning” som Wallström och regeringen hänvisar till utan konstaterar att det handlar om undfallenhet inför påtryckningar från framförallt USA och Storbritannien.

Och att det är så vet alla. Redan sommaren 2017, när konventionen preliminärt med svensk medverkan antagits klargjorde USA att det militära samarbetet mellan Sverige och NATO/USA skulle “ta skada” om Sverige ratificerade konventionen.

Detta var naturligtvis en flagrant politisk påtryckning. Men det naturliga för en socialdemokratisk regering borde ju ha varit att rycka på axlarna och svara: “Bra, vår alliansfrihet tillåter hur som helst inte samkörning med Nato och USA.” Situationen var emellertid den att Sverige alls inte var alliansfritt 2017, utan i praktiken en del av NATO. Och särskilt krigsministern Peter Hultqvist hade dessutom, ovanpå integreringen i NATO, sedan flera år strävat efter särskilt nära samarbete med USA:s och Storbritanniens krigsmakter.

Därför blev Hultqvists reaktion på USA:s och Storbritannien fräcka påtryckningar en febril aktivitet med sikte på att omintetgöra en ratificering av FN-konventionen. Inom det socialdemokratiska partiet har ett brett stöd för konventionen funnits, och opinionsundersökningar genomförda 2019 har visat att nästan 90 procent av svenska folket anser att Sverige bör skriva under! I det första skedet föreföll dessutom regeringens utrikesminister Margot Wallström ställa sig positiv till att föreslå ratificering. Samma sak med regeringskollegorna i Miljöpartiet.

Ett illslugt sätt som Hultqvist lanserade var att ge en “expert” med hemvist i det etablissemanget i uppdrag att “utreda” konventionen. Experten Lars-Erik Lundin presenterade nyligen resultatet av sina mödor. Han kom naturligtvis fram till samma ståndpunkt som USA:s, Storbritanniens, Frankrikes och Sveriges militära etablissemang. “Konventionen hade stora brister” – tyckte Lundin.

Inom det Socialdemokratiska partiet har företrädare för Palme-linjen (Maj Britt Theorin, Thage G Peterson, Pierre Schori med flera aktivt kampanjat i medierna för att Sverige ska ansluta sig till konventionen. Bland annat genom ett upprop undertecknat av 75 kända socialdemokrater.

Kvinnoförbundet, Studentförbundet och SSU har ställt sig bakom konventionen. Likaså Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Företrädare för dessa organisationer säger sig nu vara besvikna. Och flera säger att de inte ska ge upp utan fortsätta kämpa för att deras parti ska ställa sig bakom konventionen.

För att förvirra och ta udden av oppositionen har regeringen kastat fram ett förslag om att Sverige ska ansöka om observatörsstatus inom ramen för det fortsatta arbetet med konventionen. Ingen vet vad det kommer att innebära, och några indikationer på att det kommer att innebära något positivt finns ju inte, mot bakgrund av S-toppens kryperi för USA och NATO.

Ett annat argument från Vita Husets språkrör i den svenska regeringen är att det hur som helst inte finns någon majoritet för konventionen i den svenska riksdagen. Detta är förstås sant. L, C, KD, M och SD dansar lydigt och med entusiasm efter kärnvapenmakterna USA och Storbritanniens pipa. Men frågan borde naturligtvis vara om socialdemokraterna utifrån sina egna gräsrötters övertygelse det 90-procentiga stödet inom det svenska folket för konventionen, ska ta strid för den –  eller inte!

Nej, alla krumbukter är ett inget annat än hyckleri, och avsikten är att inför det egna partiets breda lager dölja ett grundläggande faktum: Hultqvist och partiledningen har valt att underordna sig vår tids mest arroganta och våldsbenägna stormakt. Av Olof Palmes utrikespolitiska linje från 70-talet och fram till hans död återstår nu inte sten på sten. Allt är raserat, och i Vita Huset, Pentagon och NATO-högkvarteret jublar man.

Peter Hultqvist, krigsminister och svuren fiende till Olof Palmes fredslinje. Att benämna honom inflytelseagent för Nato, Vita Huset och Pentagon – den främste sedan Carl Bildts dagar – är inte alls någon polemisk överdrift. Foto från oppetarkiv.se.

Regeringens och den svenska krigsmaktens ställningstagande mot konventionen speglar också att Sverige nu i praktiken är en del av en kärnvapenmakt (genom USA:s, Storbritanniens och Frankrikes innehav). Och därför måste kampen mot kärnvapnen nu utgå från folkliga, breda och målmedvetna massmobiliseringar. Inget kommer att hända vid militaristernas förhandlingsbord. Den psykopatiska militarismen måste sopas bort från scenen av en kämpande pacifistisk och internationalistisk folkrörelse. Så ser det realistiska perspektivet ut.  Och i det perspektivet är FN-konventionen en bra plattform och utgångspunkt.

Ledarredaktionen

eFOLKET

FN-konventionen, preliminärt antagen av 121 stater den 7 juli 2017, innebär ett totalförbud mot kärnvapen.

Förbudet gäller såväl utveckling som förvaring, transport, användning och hot om användning av kärnvapen.

De kärnvapenländer som ansluter sig måste upprätta en tidsplan för avvecklingen.

För att konventionen ska träda i kraft måste minst 50 stater ansluta sig. Hittills (juli 2019) har 23 gjort så (ratificerat). I Europa endast Österrike.

Liknande artiklar: