USA:s och CIA:s utomrättsliga avrättningar ifrågasätts inte

En CIA-drönare dödade i lördags Ayman al Zawahiri, topp-ledare inom terroristorganisationen Al-Quaida. Denne befann sig i Afghanistans huvudstad Kabul.

Huruvida dödandet verkligen skedde genom en drönarattack har ifrågasatts av till exempel den svenske “terrorist-experten” Hans Brun. I en intervju i Sveriges Radio (tisdag 2/8) framförde Brun tanken att den kan ha utförts av CIA på plats, och att den officiella drönarversionen i så fall lanserats för att skydda CIA-agenterna inne i Afghanistan. Det framgick att hur det än förhöll sig så ifrågasatte han inte på något sätt dödandet av Al-Zahawiri.

Hellre död än gripen, förhörd, åtalad och dömd: Ayman al-Zawahiri.

Det var också uppenbart att den intervjuande SR-journalisten inte heller tyckte att CIA-aktionen på något sätt var något som kunde kritiseras.

Dödandet av al-Zahawiri var en direkt parallell till likvideringen av Al-Qaida-ledare Usama bin Ladin i Pakistan den 2 maj 2011. I båda fallen agerade USA:s regering utan att på något sätt rådgöra med, eller ens varsko, regeringen i det land där dödandet utfördes. De otaliga drönarattackerna, med många civila offer, som utfördes under Barack Obamas presidentperiod gav inte heller upphov till ifrågasättanden inom det västliga politiker- och media-etablissemanget. Att USA skulle ha en självklar rätt att på eget bevåg genomföra avlivningar inom andra staters territorier har det funnits ett utbrett och märkligt konsensus kring.

USA:s dödande har aldrig benämnts mord. Istället har man accepterat USA:s egenmäktiga beslut att efter 11 september 2001 definiera bekämpandet av Al Qaida som ett krig. Bekämpandet skulle inte ses som en internationell polisiär aktion. “Kriget mot terrorn” kombinerades med uppfinningen att definiera av motståndarna som “illegala kombattanter”, vilket möjliggjorde att de inte, när de greps, behövde behandlas som krigsfångar. Vilket i sin tur öppnade dörren för tortyren på det folkrättsvidrigt ockuperade basområdet Guantánamo på Kubas sydkust, och i en rad hemliga så kallade “black sites“ i Afrika, Asien och Europa.  De senare handhades av CIA.

USA-regeringen under George W Bush förklarade att “den stat som inte är med oss är med terroristerna”. Det handlade om ett oförblommerat hot mot dem som inte delade USA:s uppfattning om “kriget mot terrorismen”, och som inte applåderade alla USA:s mått och steg. Bush åberopade också NATO-stadgans paragraf 5. USA var attackerat och det var enligt USA-regeringen varje Nato-stats plikt att på alla sätt, vid behov även militärt, sluta upp bakom USA.

När USA i mars 2003 folkrättsvidrigt och med argument som visade sig vara CIA-producerade falsarier, invaderade Irak protesterade dock Frankrike, Ryssland och Tyskland öppet. I Sverige mumlade och vacklade Göran Perssons regering. Liberalernas partiledare Jan Björklund krävde att Sverige skulle sluta upp aktivt i angreppet på USA:s, Storbritanniens och Danmarks sida.

Som ett resultat av angreppet på Irak luftades i medierna under en period viss kritik mot “kriget mot terrorn”. Men för Sveriges del blev det ändå så att svensk militär ställde sig under USA- och NATO-befäl i Afghanistan. Och som vi vet hamnade sedan, med Peter Hultqvist som försvarsminister, närmandet till NATO och serviliteten gentemot USA högt på dagordningen.

I samband med dödandet av Usama bin Ladin 2011 blev det uppenbart att medierna och politikerna i Sverige och på de flesta håll accepterade allt vad USA företog sig. Kränkningen av Pakistan ägnades förstås knappt en enda seriös kommentar. Och att det handlade om “ett krig” och inte en polisiär aktion ansågs uppenbarligen legitimera dödandet.

Om man inte hade valt att svälja USA:s egenmäktigt tillsnickrade version (att det handlade om ett “krig”) hade man tvingats fördöma dödandet som en utomrättslig avrättning. Och det ville man inte.

Men mycket uppseendeväckande är ändå att inga etablerade medier ställde frågan: Varför valde USA att döda Usama bin Ladin?!

Att bin Ladin skulle dödas ingick i aktionsplanen. Något annat var det aldrig fråga om. Efter mordet dumpades, enligt uppgift, hans kropp i havet. Motiveringen var att man inte ville att en grav skulle bli en vallfartsort.

Efter att han dödats beslagtogs hans datorer. Man ville få tillgång till uppgifter om vad han och Al Qaida gjort och hade i görningen.

Den fråga som varje tänkande journalist borde ha ställt sig var naturligtvis: Varför valde man att inte ta med sig bin Ladin till förhör och rättegång i USA?!

Även om man nu såg aktionen mot bin Ladin som en krigshandling hindrade ju inget att man kunde ha tagit honom som krigsfånge (“illegal combattant”), pumpat honom på uppgifter och sedan ställt honom inför rätta i USA.

Kan det ha varit av betydelse att bin Ladin och det som blev Al Qaida en gång på tiden understötts och finansierats av CIA. (under kriget i Afghanistan mot Sovjetunionen)? Kan övervägande ha gjorts kring risken att bin Ladin hade kunnat presentera uppgifter om bakgrunden till terrorattacken den 11 september 2001, uppgifter som USA-regeringen av någon anledning såg som känsliga?

Samma frågor kan naturligtvis ställas vad gäller den nu inträffade avrättningen av Ayman al-Zawahiri.

Under intervjun med “terrorist-experten” Hans Brun diskuterades inte alls dödandet av al-Zawahiri i moraliska termer. Inte heller diskuterades det om det hade varit klokare att fånga in Zawahiri levande. Brun ansåg att al-Qaida inte allvarligt kapacitetsmässigt sårats genom Zawahiris död, men drog märkligt nog ändå inte slutsatsen att USA i så fall endast utfört en tämligen meningslös hämndaktion, och därmed också gått miste om att genom förhör av al-Zawahiri komma åt viktig information.

I samband med att Brun förde på tal att det möjligen kan ha varit så att al-Zawahiri inte dödades av en drönare poängterade han att CIA, och dess föregångare under 50-talets första år, ofta genomfört sina aktioner med personal på plats – efter rigorös “konventionell” spaning och förberedelser i samarbete med lokala agenter. Att CIA aktivt arbetat med mordaktioner avslöjades i samband med kongressförhör under 70-talet. Den så kallade Church-kommittén, uppkallad efter sin ordförande kongressledamoten Frank Church, grävde fram uppgifter om CIA:s användning av droger och tortyr, liksom en mängd mord och mordplaner gällande politiker i andra länder.

Februari 1968. Olof Palme demonstrerar mot USA:s krig i Vietnam. Han vek inte undan för den rasande kritiken från USA:s regering och högerkrafterna i Sverige. CIA svarade med att i samband med personliga möten på hög nivå “informera” den svenska SÄPO-ledningen om att Olof Palme var värvad av sovjetiska KGB. Detta berättade den tidigare chefen för SÄPO:s kontraspionage Olof Frånstedt om i en intervju kort före sin död. Vid tidpunkten för mordet, 1986, befann sig Olof Palme på grund av sitt arbete för nedrustning och avspänning i stark konflikt med Reagan-administrationen i Washington.

Ingemar Krusell, under en period vice spaningsledare i utredningen av mordet på Olof Palme, berättade att han vid ett tillfälle vände sig till Utrikesdepartementen med en förfrågan om hur han kunde få fram uppgifter hur CIA arbetade då de genomförde mord. Som svar fick han en utskällning av spaningsledningen och en irriterad reaktion från departementet. Att överhuvudtaget intressera sig för CIA var uppenbarligen en “no-go-zone”.

Vid tidpunkten för mordet på Olof Palme fanns i Stockholm sedan en tid tillbaka en grupp avlyssningsexperter från CIA. De var inbjudna av svenska SÄPO. I SÄPO:s så kallade Palme-akt fanns uppgifter om att Olof Palme sedan 50-talet varit knuten till sovjetiska KGB. Säpoledningen trodde på dessa uppgifter, som de fått från CIA och brittiska MI-6 i början av 70-talet, vid en tidpunkt då Palme orsakade raseri i Washington genom sin kritik av USA:s krig i Indokina. När mordutredarna 2019 bad SÄPO om att få se Palme-akten fick man till svar att den inte fanns längre. Då mordutredarna frågade om vad som hänt med den fick de till svar att det hade man på SÄPO ingen aning om.

Vi vet inte om CIA på något sätt var inblandat i mordet på Olof Palme. Men motiv, rutiner och kapacitet talar för att det vore naivt att utesluta möjligheten. Att svenska etablerade massmedier inte ens grävt i fallet med den försvunna Palme-akten och CIAs “information” till den devota SÄPO-ledningen om Palmes relation till KGB tyder på att “no-go-zonen” respekterats utan protester.

Så vad kan vi då vänta oss i fråga om kritiska frågor när CIA nu valt att döda, istället för att gripa, förhöra, åtala och döma, en terrorist i Kabul?

Liknande artiklar