Varken Washington eller Bryssel – För ett rött Europa!

Denna debattartikel har tidigare (13/6) varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.

VÄNSTERN MÅSTE STÅ OBEROENDE

Vart går England efter att Theresa May lämnat scenen? Det mesta pekar på “högerut”. Figurerna som står på tur efter hennes avgång är en dyster samling stockkonservativa. Detta är dock snarare kristecken än någon seger. Tories är idag ett regeringsparti i spillror på grund av en omröstning de själva i sitt högmod drev fram. Trots att vi lever i en tid då den politiska högern håller på att rita om hela samhället och begrava de sista spåren från efterkrigstidens välfärdsstat, så befinner sig samma politiska elit och hela det samhälle de format till sin egen avbild i kris. Och även om det har inneburit en öppning för den än mer vulgära högerpopulismen så är det inget tronskifte vi ser. Krisen går djupare än så.

Detta gör inte Brexit till ett progressivt fenomen. Brexitkampanjen bars fram, inte på systemkritik mot överstatlighet och demokratisk urholkning, utan av fantasisiffror om hur England tömdes på pengar och skulle fyllas av billig utlandsfödd arbetskraft. Rasifierade britter fick utstå verbala och fysiska angrepp på ett sätt som knappast förekommit sedan åttiotalet. I dess fotspår väntar murar genom Irland, ytterligare nedmontering av den gemensamma välfärden och ökat ekonomiskt och politiskt beroende av USA. Det vill säga om Englands styrande alls kommer ifrån förhandlingsbordet.

Den vänster som ändå stödjer Brexit gör det utifrån uppfattningen att den kommer ur en genuin folklig vrede eller utifrån analysen om vilka effekter Brexit antas få – på sikt. För en vänster som söker efter folklighet är det lätt att sympatisera med upproriskheten mot överhetens EU-projekt, men det är en fälla. För elva år sedan skrev Kajsa Ekis Ekman om den tidens feministiska strömningar att “Alla vill vara i minoritet” (DN 7/3-08). Hon såg ett debattlandskap där alla aktörer tycktes tävla i vem som var mest utsatt och maktlös istället för att kämpa gemensamt för makten över utvecklingen. Idag är det den konservativa och populistiska högern som försöker spela svag. Brexit Party lanserade sig som anti-etablissemangspartiet trots att det finansieras av miljardärer och stöds av personer i den mediala eliten. Trump kan vara världens mäktigaste man och ändå leka underdog på Twitter. Högern har börjat låta som en parodi på den ”identitetspolitiska vänstern”. Det kommer förmodligen slå tillbaka på dem själva förr eller senare, men än värre är det om vänstern nu börjar tro att varje populistiskt fenomen automatiskt är folkligt och därigenom progressivt.

En vänster som vill spela någon slags politisk roll kan aldrig surfa på högervågor och den kan heller inte lita på att den befintliga politiska ordningen skall skydda oss från reaktionärerna. Båda vägarna är försök att kompensera för sin egen svaghet genom att hoppas på att en utveckling skall spela en i händerna över tid. EU-motstånd är nödvändigt att driva, men det går bara om det finns rörelser som organiserar kring politiska krav som går stick i stäv med den nyliberala politik som idag är förhärskande.

Idag när hela den politiska ordningen är i gungning och maktens företrädare gång efter annan avslöjas i sin korruption, sin politiska oförmåga och sin kortsynthet, så skall vi inte lura oss att den kunskapen i sig nödvändigtvis leder till någonting positivt. Tvärtom kan kunskap om eländet leda till uppgivenhet eller till och med reaktionära utbrott av missriktad vrede mot samhällets mest utsatta. Nej, gemensamt för nästan alla stora historiska framsteg är att det har funnits breda och djupa folkrörelser som fångat upp vreden och vridit den till konkreta politiska krav för förbättring. Ingen högerpolitik kan erbjuda genvägar framåt. Europas framtid ligger till syvende och sist i vänsterns egen förmåga att bekämpa kapitalets övermakt.

Liknande artiklar: