Färdigläst. Nu har jag äntligen lyckats ta mig igenom Darren McGarveys rosade och omskrivna Fattigsafari. Det känns som om jag vill skriva ner några rader om den.
Just nu förefaller mig det som om Darren är lite ambivalent. Det vill säga kluven – för er som inte gillar när jag vräker mig med ord som ni måste slå upp i Svenska Akademiens Ordlista.
För mig är han en tidigare icke-bekant storhet, en rappare, med ursprung i en dysfunktionell Glasgow-familj. Han växte upp med en alkoholiserad mor – fick själv problem med både alkohol och droger – i ett utsatt område.
McGarvey är som bäst när han berättar om människorna och situationen i detta Glasgow. Hur de tänker. Varför de tänker och agerar som de gör. Han lyckas beskriva motsättningen mellan de fattiga Glasgowborna och de grupper av liberaler som tror sig veta vad som är bäst för dem utan att fråga vad de tycker själva.
Han kritiserar förståsigpåare och han kritiserar vänstern och betonar att de fattiga måste ta ansvar för sin egen fattigdom om de ska ta sig ur den. Där har han en poäng. Varken bidrag eller revolution kan någonsin få alkoholisten att sluta supa, det kan bara alkoholisten själv.
Men var hör han egentligen hemma själv? Han har klättrat upp från träsket men tycks röra sig bland just de grupper som han kritiserar för att de inte kan omsätta sin välvilja i praktiken. Det tycks mig som om han använder deras språk.
Jag upphör förmodligen aldrig att reta mig på lata översättare. Som den här. Varför inte översätta hypervigilans med det svenska ordet överspändhet? Varför inte försöka hitta svenska översättningar till ord som intersektionalitet? När ett sök på Google ger ett förtydligande på flera meningar? Ord som affirmativ, regeneration, narrativ, prokrastinering och gentrifiera utesluter den del av mänskligheten som Darren McGarvey talar om. Fanns det verkligen inga lämpligare uttryck? Jag lyckades långt ifrån alltid tolka texten.
Siv Aksila
