Med vapenmakt tvingades Kina att tillåta opiumimport

Opiumkrigen

Utgivare Historiska Media, i serien Världens dramatiska historia.

I en tunn bok på drygt 150 sidor, skildrar Bertil Lintner den blodiga historien om hur brittisk imperialism med vapenmakt tvingade Kina att importera opium. En historia som förtjänar att återberättas för dagens generation unga människor.

Det brittiska Ostindiska kompaniet var världens i särklass största företag under 1800-talet. Företaget gjorde enorma profiter främst genom att exploatera de kolonier som Storbritannien tack var sin flotta och vapenmakt lade under sig under 1700- och 1800-talet. Indien var juvelen i den brittiska koloniala kronan. Genom utsugningen och krossandet av de indiska självförsörjning samt omställningen jordbruket för export till Europa skapades jättelika profiter. Priset fick indierna betala i fruktansvärda perioder av hungersnöd.

Men mycket vill ha mer. Det rika och självförsörjande Kina var ett lockande byte för britterna. De hade dock inte lyckats få kontroll över Kina. Däremot kunde Ostindiska kompaniet tjäna pengar på att sälja silver som man utvann i Indien till Kina. Bertil Lintner skriver:

“I Kina stötte man däremot på svårigheter- Det fanns mycket i Kina som Storbritannien vill ha. Tedrickning hade blivit populärt i såväl hemlandet som i Indien och de torkade bladen importerades från Kina. Kinesiskt porslin stod högt i kurs liksom siden. Men det var inte mycket kompaniet kunde erbjuda i utbyte för att säkra handelsbalansen. Det fanns ingen större marknad i kina för brittiska och indiska bomullsvaror och textilier.”

Men Indien hade rika tillgångar på silver och det var begärligt i Kina. Under början av 1800-talets skippades därför enorma mängder av silver till Kina från Indien i utbytte mot det varor britterna importerade från Kina. Men efter några årtionde började silvret sina och kompaniet började se sig om efter altnativ. Och ett sådan fanns. Brittiska ostindiska kompaniet hade gott om opium:

“Opiumrökning var en utbreddfarsot i Indien och export förekom till andra brittiska kolonier… Opium var inte helt okänt i Kina men användes i små mängder för medicinskt bruk. Så det var värt ett försökt – och det lyckades,” konstaterar Bertil Lintner.

Men de kinesiska myndigheterna insåg att den ökande importen opium var en fara för landet. När opiumrökningen spred sig från aristokratin till det arbetande folket sjönk den kinesiska varuproduktionen och kriminaliteten ökade. Staten hade förbjudit all import av opium, men statsförvaltningens och kejsarens makt var svag i hamnstaden Guangzhou (tidigare Kanton på svenska) – dit det mesta av all opium från Indien smugglades –  i provinsen Guangdong, långt från huvudstaden Beijing i norra Kina –

De kinesiska myndigheterna försökte först förhandla med britterna om att stoppa opiumhandeln, men när inte det hjälpte beslagtog man och förstördes de brittiska opiumförråden i hamnen – det rörde sig om tonvis med opium. Reaktionen från britterna blev att slå tillbaka för att som man sa: “försvara brittiska intressen”. Med andra ord att Storbritannien och deras Ostindiska kompani skulle ha rätt att exportera narkotika till Kina. De mycket mindre men överlägset utrustade brittiska styrkorna, som 1840 nådde fram till Kinas sydöstra kust i juni 1840, kunde på några månader besegra de kinesiska styrkorna. Britterna uppträde som barbarer och plundrade kinesiska städer och förstörde böcker och målningar.

Det blev ett förnedrande nederlag för den kinesiske kejsaren. Kina tvingades inte bara gå med på att importera opium, utan även att betala ett krigsskadestånd till invasionsmakten. Kina måste även gå med på att ge britterna och andra europeiska nationer fritt tillträde till flera hamnar än Kanton. Ön Hongkong blev dessutom brittiskt territorium.

Viktigast var att Kina hade öppnats för de brittiska “knarkhandlarnas” export av indiskt opium. Kina hade dock inte gått med på att legalisera opiumhandeln inom landet. För detta skulle det krävs ytterligare ett krig 16 år senare. Syfte var dock uppfyllt, exporten av opium till Kina femdubblades från 1820-talet till 1860-talet.

Bertil Lintner ger en snabblektion på knappa 150 i sidor hur den europeiska imperialismen inte skydde några medel och moraliska principer för att förnedra och förslava människor i asiatiska länder för att tillfredsställa sin profithunger.

Vad kan man då lära av dessa krig? Kanske att historien alltid kan ta en helt annan vändning eller att det som skapats med våld är förgängligt.

I år 180 år efter världsmaktens Storbritanniens seger och den sönderfallande kinesiska kejsarmaktens nederlag är läget idag ett helt annat. Nu har Storbritannien blivit av med sina erövringar i världen och landet, som en gång hade världens dominerande industrier, har avindustrialiserats. De enorma koltillgångarna som drog i gång den industriella revolutionen är nu uttömda liksom större delen av nordsjöoljan.

Kina däremot har övertagit rollen som världens verkstad och även som världens ledande innovatör inom stora sektorer. Idag gör Kina profiter på de industrivaror som britterna måste importera. Kina behöver dock inte skicka några kanonbåtar till River Thames för att britterna ska acceptera denna import.

H Foste Hjälte

Liknande artiklar