“Vilse i andrummet” – Sara Karlsson presenterar rapporten om den tillfälliga asyllagen

Migrationspolitiska S-föreningen förklarade redan inför Almedalsveckan sommaren 2017 att man skulle genomföra en utvärdering av den “tillfälliga” asyllag som riksdagen antog den 21 juni 2016 och skulle gälla i tre år.

Utvärderingen publicerades i april i år i form av en rapport, Vilse i Andrummet vars författare är Sara Karlsson. Hon presenterade själv rapporten på ABF:s möte i Eskilstuna torsdagen 17 maj. Andrummet står för att avsikten var att Sverige skulle skaffa sig ett andrum under de år då flyktingströmmen upplevdes som påfrestande för det svenska samhället. Men att regeringen har gått vilse eftersom effekten snarare motverkar en del av de syften man sa sig ha med den tillfälliga lagen.

Denna tillfälliga lag ersatte inte den fortfarande gällande utlänningslagen utan var konstruerad så att den skulle ligga “ovanpå” utlänningslagen och upphöra att gälla efter tre år, det vill säga den 20 juli 2019.

Rapporten “Vilse i Andrummet” utger sig inte för att vara en heltäckande utvärdering av den “tillfälliga” asyllagen, utan tar framför allt upp de brister som finns i lagen och vilka negativa konsekvenser den fått inte bara för flyktingar utan också därför att den delvis motverkat sitt ursprungliga syfte. Sara Karlsson betonade att en komplett utvärdering av lagen bör genomföras.

Här följer en sammanfattning av hennes presentation:

“Den tillfälliga lagen talar egentligen bara om när den ordinarie utlänningslagen inte ska gälla och vad som i stället ska gälla då. Så har man jobbat för att ta bort de saker i den ordinarie utlänningslagen som går utöver EU:s miniminivå.

Tillfälliga uppehållstillstånd[1] har blivit huvudregeln. Sedan 1984 har vi haft permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Det är alltså ingenting som man hittat på de allra senaste åren, eller av regeringen Reinfeldt. Vi har haft det väldigt länge i Sverige, tack vare att man ansåg att det var smartare och borgade för bättre integration.

Man införde kraftiga begränsningar av rätten till återförening. Och i den tillfälliga lagen har man helt tagit bort rätten till familjeåterförening för alternativet skyddsbehövande[2], alltså majoriteten av flyktingar. Det är bara de som klassas som flyktingar[2] som har rätt till återförening. Men även för dem har man gjort inskränkningar, att man måste kunna försörja personer – med familjeanknytning – som man tar hit.

Förut har man haft ett försörjningskrav som det har funnits många undantag ifrån. Men då gällde att man måste kunna försörja sig själv, men nu gäller istället att man måste kunna försörja sig själv och dem som man tar hit samt att man har tillräckligt stor bostad. Det säger sig självt att för en småbarnsfamilj kan detta krav var väldigt svårt att klara av.

Det finns ett fönster på tre månader innan kravet på försörjningsstöd träder in. Men för väldigt många där familjen splittrats under flykten, kan det vara väldigt svårt att få tag i anhöriga. Röda Korset som sköter mycket av efterforskningsarbetet av försvunna familjemedlemmar har väldigt långa väntetider. Väldigt många klara därför inte av att lämna in sin ansökan om familjeåterföreningen inom denna tid på tre månader.

Många jurister säger att det är nästan omöjligt att tillämpa asyllagen eftersom det finns parallella lagstiftningar som ska gälla och som också ändras under tiden. Och det finns ingen praxis. Det finns en rad undantag från de här reglerna som gör det svårare att tillämpa.

De alternativ skyddsbehövande som sökt asyl senaste den 24 november 2015 har samma rätt till familjeåterförening som flyktingar. Men de som har kommit senare har inte det.

Vad ska man utvärdera? Vi har funderat över detta: Vilka effekter bör man titta på. Vi gör inget anspråk på att ha gjort en heltäckande värdering av den tillfälliga asyllagen. Vi är en S-förening och ingen akademisk institution. Det har dessutom gått för kort tid för att göra en heltäckande utvärdering.

Men vi anser att man bör titta på antalet asylsökande till Sverige och övriga EU-länder. Syftet vara ju att kraftigt minska antalet asylsökande till Sverige och att pressa andra EU-länder att ta ett större ansvar. Det var ju två delar i förslaget alltså inte bara att minska antalet asylsökande till Sverige, utan det skulle ju ske genom att andra EU-länder tog i större ansvar.

Regeringen sa själv också att de här tre år skulle också användas till att bygga ut det svenska flyktingmottagandet. Det borde man också titta på. Har man utökat kapaciteten? Vad kan man säga om det.

Man bör också titta på tillämpningen eftersom alla juridiska instanser – domstolar och juridiska fakulteter – sa att det här är farligt för rättssäkerheten.

Om man tittar på tillämpningen, så kan man konstatera att alla juridiska instanser har varit kritiska. Det gäller främst de så kallade ventilerna, det vill säga när lagen skulle kunna strida mot ett konventionsåtagande[3].

Orsaken är att man har konstruerat lagen på det sättet: ‘Ni ska bedöma om det här strider mot ett konventionsåtagande’, då frångår man det som brukar vara det normalt sett i lagstiftningsgången. Och det är den att lagstiftarna gör en bedömning, och förhåller sig till hur och om lagen uppfyller Sveriges konventionsåtaganden. Så i regelverket är det då inbyggt i lagen vad som är i enlighet med internationell rätt uppdraget.

Nu ger man istället Migrationsverket uppdraget att direkt både tolka Sveriges konventionsåtaganden och tillämpa dem. Och det är en ordning som man inte brukar ha och det är en ordning som jurister har varnat för.

Vi har även tittat på om asyllagen. Vad har det fått för effekter på antalet och andel asylsökande? Vi har då sett ett kraftigt minskat antal asylsökande till Sverige. Det kulminerade i november 2015. Sedan har det minskat väldigt kraftigt. Och den svenska andelen har gått från 12,3 procent till 3,6 procent från 2014 till 2017.

Men antalet asylsökande till EU har överhuvudtaget minskat oerhört kraftigt och väldigt många asylsökande koncentreras nu till länder som Grekland och Italien, där man blir instängda i läger och inte kan ta sig vidare helt enkelt. Sveriges och Tysklands andel har sjunkit. Trots den kraftiga totala minskningen av antalet asylsökande till EU så har antalet asylsökande i Grekland och Italien ökat. Vad som har hänt är alltså att människor fastnar i Grekland och Italien.

Man får sedan länge inte utvisa människor till Grekland, och inte barn till Italien. Detta på grund av omständigheterna i lägren i dessa länder, och för att rättssäkerheten i asylprocessen är för dålig. Och så var det redan innan 2015.

Har denna minskning att göra med den tillfälliga svenska lagstiftningen? Migrationsverkets analys visar vad det är som påverkar minskningen av asylsökande. Och den visar att det har väldigt lite att göra med de svenska åtgärderna. Den svenska lagen trädde i juli 2016.

Men det går att argumentera för att det var när den svenska regeringen aviserade att den tänkte göra förändringarna, i november 2015, som man påverkade utvecklingen. Att det var det då man fick den ‘signalpolitiska effekt’ som man önskade.

Men det är ju svårt att se att denna effekt påverkade människor, att de i stället sökte sig till andra länder, som Danmark eller andra EU-länder, att övriga EU-länder då tog ett större ansvar.

Istället var i så fall den signalpolitiska verkan till andra länder den motsatta: Stäng gränsen! Det var ju den dominoeffekt som många hade varnat för, inklusive den svenska Migrationsministern. ‘Stänger vi gränsen så kommer andra länder att göra det ända ner till Syrien’. Och det var just vad som hände och det sista var ju avtalet med Turkiet. Inget tyder på att den svenska regeringens beslut fick andra länder att ta sitt ansvar.

Vad gäller tillämpningen kan man säga att det blev lite som man befarade. Det blev en spretig tillämpning. Den humanitära tillståndsgrunden är kraftigt inskränkt. Det har visats sig att det är mycket svårare att få uppehållstillstånd genom särskilt eller synnerligt skäl.”

[1] Tillfälliga uppehållstillstånd är på tre år för dem som har flyktingstatus, men bara tretton månader för alternativ skyddsbehövande.

[2] EU och Sveriges flyktingpolitik grundas i FN:s flyktingkonvention som tillkom efter andra världskriget. Enligt flyktingkonventionen är en flykting en person som flytt sitt land och inte kan återvända på grund av “välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning.” I svensk rätt har därtill lagts till även kön och sexuell läggning/identitet.

Inom EU finns en dessutom ytterligare en skyddsstatus: Alternativ skyddsbehövande, som är en person som riskerar att straffas med döden, eller som riskerar tortyr, annan förnedrande och omänsklig behandling eller bestraffning eller som civil person riskerar att skadas till följd av en väpnad konflikt.

Till vilken grupp en person som har flytt till Sverige eller ett annat land ska klassas är dock relativ godtyckligt och varierar från land till land. Sverige skiljer ut sig som ett av de länder som har få flyktingar som klassa som flyktingar. I vårt land klassades till exempel endast 5 procent av dem som flytt från Syrien som flyktingar, medan motsvarande siffra för Österrike var 95 procent.

Av de som kom till Sverige 2015 klassificerades 39 procent som flyktingar och 56 procent som alternativt skyddsbehövande, 2016 klassificerades endast en fjärdedel, 25 procent som flyktingar medan 70 procent betraktades som alternativt skyddsbehövande.

Tidigare spelade det inte så stor roll hur man klassade människor som flytt till Sverige, men nu har det fått en oerhörd betydelse, eftersom reglerna i den tillfälliga asyllagen innebär att de som klassa som alternativt skyddsbehövande inte längre har rätt till familjeåterförening.

[3] Sverige har förbundet sig att rätta sig efter internationella konventioner, som till exempel FN:s stadgan och Europakonventioner. Dessa konventionsåtaganden innebär att våra lagar måste anpassa sig till detta, så att de inte bryter mot internationell rätt.

 

H. Foste Hjälte

Liknande artiklar:
Veteraner inom Socialdemokratin, flera före detta riksdagsledamöter som Bengt Silfverstrand, Bosse Bernhardsson och Anita Schersten
Den sista riksdagsdebatten innan valet har hållits. Detta var en av dom sista uppgifterna som
Socialdemokraterna vill slopa den så kallade straffrabatten för unga. Straffrabatt innebär att brottslingar under 21
Riksdagsledamoten Sara Karlssons avhopp i protest mot partiledningens kuppartade beslut i flyktingfrågan, stark intern kritik