Socialdemokratin har varit demokratins ryggrad

Socialdemokraterna har varit –  och är –  ryggraden i den svenska demokratin. De borgerliga, främst högern, har aldrig varit 100 procent pålitliga, enligt min mening. De har genom historien visat ett överseende gentemot olika högerextrema rörelser och strömningar, både inom och utanför sitt parti.

Socialdemokraterna har gett den svenska demokratin stabilitet vilket haft stor betydelse historiskt sett. Den kris som nu socialdemokraterna genomlider har därför ytterligare en dimension – skulle partiet falla ihop försvagar det också demokratin i Sverige. Jag tror det är ett viktigt perspektiv som vi inte kan bortse ifrån.

Socialdemokraternas kris har sin grund i den nyliberala revolten som inleddes i början på 80-talet. Vi minns den så kallade novemberrevolutionen när bankregleringarna togs bort och en våg av spekulationsekonomi inleddes. Den ledde till den djupa krisen 1991 med följande krishantering där nyliberala “reformer” skulle lösa problemen.

Här tas också de första och fortsatta stegen till en avveckling av välfärdsstaten. Det har skapat ett missnöje och besvikelse över att välfärdsstaten upphört att leverera det medborgarna förväntat sig. Socialdemokraterna har som parti inte tagit det berättigade missnöjet på allvar, samtidigt som partiet successivt följt en Blairistisk politik som i UK ledde till Milibands och det då marknadsliberala Labours genomklappning för några år sedan.

Vi ser liknande tendenser hos den svenska socialdemokratin. Riktning mitten, övertro på storstadsmedelklassen och en politik där löntagarintresset har övergivits i allt högre grad. Tålamodet med den successivt förändrade riktningen av politiken har internt och i arbetarrörelsen varit av en ängels magnitud. Däremot från medborgarna inte belönats då socialdemokraternas valsiffror sedan 1980-talets sakta men säkert sjunkit till en nivå jämförbar med partiets valresultat före demokratins införande.

Nu vi ser hur kritiken växer även internt, och riksdagsledamöter hoppar av, liksom ett stort antal förtroendevalda funderar på om de ska tacka för sig. Lojaliteten gentemot partiledningen håller inte längre och när opinionssiffrorna ligger på en historiskt låg nivå blir krisen allt allvarligare.

Så när Löfven uttalar sig i Aftonbladet (19 maj) på ett, i varje fall för mig, med en oförklarlig optimism känns det inte särskilt trovärdigt eller ens sannolikt. Erfarenheterna talar ett annat, på ett mindre soligt sätt.

“ – Enligt min bedömning kommer vi allt mer att få prata välfärdsfrågor, och då har vi mycket, mycket starka kort,” säger Löfven trosvisst. Det är möjligt att han inte har något annat val och att uttalandet är mest för internt bruk. Men så länge trianguleringspolitiken råder, istället för att en tydlig och framtidssyftande “utopi” som får vara det bärande i partiets strategi, blir Löfvens ord mest en besvärjelse i ett trängt läge.

För det första är erfarenheten att socialdemokraterna tappar i opinionen i slutskedet av tidigare valrörelser. Men också att under den pågående nyliberala eran har partiet förlorat nära nog 50% av sin valmanskår. Alltså, erfarenheterna och verkligheten talar emot Löfvens optimism. Det är i sig nog så illavarslande, för en ytterligare försvagad socialdemokrati är också en försvagad demokrati. Detta förutom att arbetarrörelsen tappar kraft och möjlighet att påverka politiken, vilket drabbar inte minst fackföreningsrörelsen.

Det finns som jag ser det sannolikt endast två handlingsvägar; fortsätta som förut och möta samma öde som exempelvis Pasok i Grekland – ett sammanbrott och försvinnande. En utveckling som skulle lämna arbetarrörelsen i ett situation liknande den före år 1900, dvs. ingen realistisk möjlighet till politisk påverkan. Men också en kraftig försvagning av demokratin då det skulle ge maktmonopol till högerkrafterna och därmed också kraftigt ökat inflytande till semi-fascisterna i SD.

Det andra alternativet är en intern uppgörelse med den New Labourinspirerade politiken och skapandet av en framtidsriktad “utopi” liknande den som formulerades i efterkrigsprogrammet med en levande reformism som tar det berättigade missnöjet på allvar. Det vill säga. En händelsekedja påminnande om den i UK. Men är facken beredda på att ta den striden och finns det kritiker som kan axla den striden internt i socialdemokratin idag?

Faktum är att vänsterkrafterna i svensk politik aldrig har varit så desorganiserade och demobiliserade som just nu. Vänsterkrafterna i Storbritannien var bättre organiserade och långt mer mobiliserade och kunde därför bli grunden till Momentum. Facken hade också kvar kollektivanslutningen samtidigt som legalismen inom fackföreningsrörelsen var väsentligt svagare än här Sverige. Man kan säga att minnet av Thatcher kom att bli till en kraft som blev en tillgång när Miliband fick gå och sedermera Corbyn blev vald till partiordförande.

Valet borde inte vara svårt. Men om det kommer att ske är just nu svårt att se. Medvetenheten om hur allvarlig situationen är för svensk socialdemokrati, arbetarrörelsen och i dess förlängning demokratins stabilitet är fortfarande svag. Stora delar av socialdemokratin är i ett skede av förnekelse. Fortfarande råder en missriktad lojalitet gentemot partiets ledning som sannolikt innebär en svidande valförlust och gör att en regering (M) + (SD) blir möjlig. En i sanning skrämmande möjlighet, med växande sannolikhet.

Liknande artiklar: