Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
*****
Några korta ord på Twitter och mångas fördämningar brast:
Jag hoppas att alla involverade får en givande övning!”
Vreden mot Hanna Gunnarssons lyckönskning till deltagarna i den väldiga militärövningen Aurora med anslutning från 14 stater, inklusive USA, har flödat på nätet. Som Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson har Gunnarsson tagit starkt avstånd från svensk Nato-anslutning men samtidigt också varit för höjda svenska försvarsanslag (villkoret för Nato-anslutning).
Partiets aktuella linje i militärfrågan är kopierad efter den tidigare socialdemokratiska. Om Sverige ska stå utanför militära allianser måste det nationella försvaret vara särskilt starkt och trovärdigt, har det hetat. Ja, under flera årtionden efter andra världskriget handlade det om en militärmakt som, proportionellt sett, var en av de starkaste i världen.
Så kunde svensk socialdemokrati och utrikespolitik samtidigt verka för internationell nedrustning (i stället för ensidig svensk) och kärnvapenbegränsningar. I partiets led återfanns både försvarsvänner och fredskvinnor, både pacifister och militarister, periodvis i seg dragkamp om försvarsbudgetar men bara stundtals i öppen konfrontation, som under striden om svenskt atomvapen på 1950-talet.
Genom S-ledningens kuppartade kovändning uppifrån om Nato har dragkampen i (S), åtminstone tillfälligt, upphört – med möjliga undantaget SSU:s Nato-kritik (S-kvinnors motstånd mot Natoanslutningen tycks ha tystnat). Nato, höjda försvarsanslag och militarisering av flera samhällsfunktioner – inklusive skärpt terror- och spionerilagstiftning, ingår så att säga i samma paket.
Det hela är en del av den globala militariseringen kring Rysslands storkrig mot Ukraina som påverkar hela världspolitiken. Europa rustar för långvarigt krig, nu senast med miljarder ur EU:s budget direkt till vapenindustrin, i Rysslands och USA:s spår.
Frågan som revs upp av Gunnarssons Twitter-hälsning till deltagarna i Aurora är hur långt – och hur länge – den inbyggda spänningen mellan fredsaktivism och Nato-motstånd kan förenas med inriktningen på höjda svenska försvarsanslag. När Zelenskyj i namn av Ukrainas försvar mot rysk imperialism inte bara hoppas på ukrainskt Nato-medlemskap utan även på svenskt, kompliceras ställningen för V:s offentlighet.
Kanske är det därför Nooshi Dadgostar, som klart tagit ställning för Ukraina, numera tycks ligga lågt i Nato-frågan och partiets krav på folkomröstning. Och många fruktade en glidning åt Nato-anpassning hos Gunnarssons twitterhälsning. “Men Aurora är ju en svensk försvarsövning och V är för ett starkt svenskt försvar”, anfördes till hennes försvar.
“Nej, övningen är en del av värdlandsavtalet med Nato som V är emot”, genmälde kritiker upprört.
Tonläget i V-diskussionen på nätet speglar den ökande spänningen mellan fredsaktivisternas Nato-motstånd och anhängarna av det militära försvaret som får allt svårare att stå fria från den pågående Nato-anpassningen. Att anpassningens slutmål förstås är medlemskap illustrerades av den deltagande Nato-generalen Landrums positiva omdöme om Aurora, vilken följdriktigt beskrivs som “Sveriges inträdesbiljett till Nato” (Dagens Nyheter 8 maj).
Måste den spänningen brista? Det beror på. Att partiledningen skulle säga ja till Nato-anslutning när denna läggs på bordet, vore inte bara svårtänkbart utan även förödande, åtminstone gentemot kärnan av aktiva medlemmar. Det räcker med att blicka ut över förstamajdemonstrationer och årskonferenser där Nato-motståndet är radikalt kompakt.
Ja, till och med den solidaritet med Ukraina mot det ryska överfallet som partiet officiellt så starkt fördömer lyser på många håll med sin frånvaro på plakat och banderoller i en slags politisk kramp. Svårigheten att förena motstånd mot all imperialism, både den ryska och amerikanska, när Ukrainas försvar behöver det militära stödet, speglar realpolitikens tvångslägen.
Men om vänstern ska klara av spänningen krävs att den strategiska blicken höjs över tvångsläget, att de långsiktiga antiimperialistiska fredsperspektiven vidmakthålls tillsammans med civilt solidariskt stöd till det ukrainska folket samt att partiets företrädare, trots hukande, inte låter sig dras ned i realpolitisk Nato-kapitulation.
I överblickbart tidsperspektiv är en dragkamp mellan polerna under samma vänstertak ofrånkomlig. När anpassningstrycket ökar på offentligheten behöver fredspolen och Nato-motståndet hållas levande och starkt för att stå emot, men samtidigt utveckla en praktisk självständig solidaritet med det ukrainska folket bortom Nato-insatserna.
Vänsterns politiska motståndare kommer att angripa denna, som de ser det, “inkonsekvens”. Men en sådan existerar bara för dem som skönmålar Nato och den västimperialism som bara under senare decennier kostat så ofattbart många människoliv i Irak och på andra håll.
Istället för att vända kappan efter Nato-vinden krävs en konsekvent fredsvänster mot all imperialism.
LÄS OCKSÅ: Dags för organisering mot NATO och militarismen
