Vi måste ta strid mot dödandet, profitjakten och det militaristiska propagandakriget

I en gästkrönika införd i liberala Eskilstuna-Kuriren 23 december kommenterar skribenten Pontus Almquist den svenska regeringens NATO-medlemskapsförhandlingar med regimen i Ankara.

Almquist ger i sin krönika uttryck för oro för att den svenska regeringen ska gå sina turkiska kollegor för mycket till mötes. Han skriver bland annat:

I grund och botten är Nato en gemenskap för fria demokratier. Det vore därför djupt motsägelsefullt om vi skulle kompromissa med de grundläggande institutionerna, som just gör oss till en fri demokrati för att bli en del av Nato-gemenskapen.”

Det är inte svårt att hålla med Almquist på en punkt: Det finns här uppenbart en motsägelse mellan retorik och praktik. Dessutom är det naturligtvis en motsägelse i att, som den svenska regeringen förvisso gjort, acceptera NATO-regimen Turkiets bombningar, markangrepp och annekteringar i det kurdiska självstyrets områden i norra Syrien. Samtidigt som man motiverar nödvändigheten av svenskt NATO-medlemskap med Rysslands bombningar, markangrepp och annekteringar i Ukraina.

Men på en annan punkt är det svårt att hålla med Pontus Almquist. Hans påstående att “i grund och botten är Nato en gemenskap för fria demokratier” speglar i bästa fall obildning. NATO har aldrig haft försvaret av demokrati som syfte, utom i den propagandaversion som bland annat förekommer på liberala ledarsidor.

NATO, som bildades 1949, har alltid stått under ledning av Vita Huset och Pentagon, med Storbritannien som främsta assisterande dirigent. Medgrundare 1949 var bland andra den fascistiska kolonialistiska Salazar-regimen i Portugal. Mellan 1967 och 1974 var Grekland en militärdiktatur. Överstarnas styre inte bara accepterades av NATO. Det var till och med så att CIA och den hemliga NATO-strukturen Stay Behind spelade en roll i själva kuppen 1967.

Vad gäller Turkiet har landets medlemskap aldrig ifrågasatts av NATO. Oavsett om landet styrts av militärdiktaturer eller halvdemokratier. Turkiska regimers brutala undertryckande av landets arbetarrörelse och terroristiska förtryck av den stora kurdiska minoriteten har aldrig besvärat NATO-ledningen.

Vad gäller NATO:s dominerande medlemmar, kärnvapenmakterna USA. Storbritannien och Frankrike, talar deras cv från och med NATO-grundandet 1949 sitt tydliga språk.

Belysande exempel vad gäller Frankrike var det grymma kolonialistiska kriget i Indokina (1946-1954) och det likaledes med stor grymhet förda kolonialkriget i Algeriet (1954-1962). Fortfarande bevakar Frankrike sina “intressen” i framförallt Afrika, vilket har lett till återkommande väpnade insatser. Drivkraften är främst råvaror och marknader.

NATO-medlemmen Storbritannien bedrev ett kolonialkrig i Kenya 1950-1956 och i det som nu heter Malaysia mellan 1948 och 1960. Liksom Frankrike har Storbritannien intervenerat militärt vid flera andra tillfällen. Ett exempel är interventionen i före detta Belgiska Kongo under 60-talets första hälft, och insatsen på USA:s sida i det mot folkrätten stridande angreppet på Irak 2003.

USA’s cv vad gäller brutala ingrepp är förstås omfattande. De brukar, om de överhuvudtaget nämns, av liberala ledarskribenter beskrivas som “misstag” av liberala ledarskribenter och krönikörer. Något mönster vill man för guds skull inte se.

Men mönstret finns där. I Indokina gick USA tidigt in som understödjare av den franska kolonialmakten, och när man 1975 drog sig ur efter ett exempellöst terroristiskt bombkrig och otaliga massakrer hade flera miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier fått sätta livet till. Offren för det 2003 inledda Irak-kriget blev hundratusentals.

Att talet om att USA-regeringarnas syften skulle ha varit “försvar av demokrati” dementeras med eftertryck också av fakta vad gäller Vita Husets, CIA:s och Pentagons interventioner i Latinamerika. 1954 störtades den social-liberale presidenten Jacobo Árbenz i en kupp genomförd av CIA (Allen Dulles), USA:s utrikesdepartement (John Foster Dulles) och guatemalanska högermilitärer. Bakgrunden var Àrbentz planer på en jordreform, som skulle beröra USA-bolaget United Fruit, i vilket USA:s utrikesminister John Foster Dulles var engagerad. Kuppen följdes omedelbart av massavrättningar och dödsoffren för undertryckandet av folkligt motstånd fram till 1990 uppgår till omkring 200 000.

1964 samverkade USA med den brasilianska högern i en kupp som resulterade i en långvarig militärdiktatur. Året efter kuppen i Brasilien skickade USA:s president 20 000 marinsoldater för att förhindra att socialdemokraten Juan Bosch och en folklig demokratisk rörelse skulle få regeringsmakten. I Chile gjorde CIA stora ansträngningar för att förhindra valet av socialisten Salvador Allende till president 1970. Man misslyckades, men 1973 lyckades CIA och högermilitärerna. Kuppen blev blodig, och följdes av massavrättningar.

1976 genomfördes en militärkupp i Argentina. Diktaturerna i Argentina, Chile och Brasilien initierade “Operation Kondor” vars centrala punkt var fysisk utrotning av vänsterkrafter i hela Latinamerika. Även Olof Palme hamnade på dödslistan, efter beslut av den chilenska militärdiktaturen.

Tiotusentals medlemmar av den latinamerikanska politiska vänstern och fackföreningsrörelsen mördades under Operation Kondor. USA-militär deltog med råd och dåd, och utbildade “förhörsledare” i olika tortyrmetoder. Hela operationen, ursprungligen igångsatt av de chilenska militärerna, fick grönt ljus från Washington. Som sedan 1960 framhärdat med sin blockadpolitik mot Kuba, och med intriger mot latinamerikanska rörelser och regeringar som uppfattats som hot mot USA:s hegemoni och den latinamerikanska överklassens intressen.

Exemplen kan mångfaldigas. Och ingen tvekan behöver råda om att NATO:s syfte speglar intressena hos dess ledande medlemmar och dessa kärnvapenstaters behov av militär kontroll. Bakgrunden till NATO var kalla kriget. Idag är NATO en militär blockbildning av kapitalistiska stater,som under USA:s ledning står emot de kapitalistiska rivalerna.

Inringningen av Ryssland, genom upptagning av nya, till Ryssland gränsande medlemmar, har varit ett huvudsyfte bakom NATO-utvidgningen sedan flera årtionden. För USA har NATO spelat en central roll i den strävan man sedan militäralliansen tillkomst haft, nämligen att behålla sin dominerande ställning gentemot de europeiska staterna. Ett närmande mellan Tyskland och Ryssland såg man redan under 90-talets första år som ett scenario som till varje pris måste förhindras.

Den borgerliga kapitalistiska regimen i Ryssland drivs idag av både en rädsla för inringning och marginalisering. Till detta kommer Putin-styrets odlande av reaktionär nostalgi i form av drömmar om Tsarryssland. Liksom storrysk nationalism och vurmande för auktoritärt styre och fascistoida ideal.

I Ukraina har de ledande högerpolitikerna, allmänt korrupta och odlande en unken nationalism, valt att sedan länge kräva att bli insläppta i NATO-gemenskapen. Den ukrainska vänstern har sedan 2014 förföljts och tvingats under jorden. Vad som än hävdas av medierna (även i Sverige) har välorganiserade och beväpnade fascister spelat en stor roll i undertryckandet av vänstern och yttrandefriheten. För fascistgrupperna har de antisemitiska traditionerna varit av betydelse, ett faktum som nu inte sällan avfärdas i medierna som “Putin-propaganda”.

Till groteska nivåer har nu också den ukrainska hetsen mot allt “ryskt” utvecklat sig. Man kräver att även i andra länder ska varje kulturevenemang rensas från allt ryskt. Det kan gälla även sedan länge avlidna kompositörer och författare. I Sverige har vi bland annat haft det absurda exemplet med förbud mot balalajkor. Det handlade då ändå om konsert i protest mot Putin-regimens angrepp på Ukraina.

Mot de reaktionära krafternas uppammande av folkhat måste vi verka för anständighet, upplysning, humanism och folkligt motstånd mot militarismen. Idag dödas ukrainare i tusental, och i tusental möter unga vilseförda eller tvångsrekryterade unga ryssar döden.

För USA-regimen och NATO är det som sker optimalt. De som offras är ukrainare. De lider och dör medan Västs vapenindustri skär guld med täljkniv. Samtidigt försvagas rivalen Ryssland, och målet för USA och NATO är att om möjligt förvandla Ryssland till en uppsplittrad råvarukoloni, undandragen allt inflytande från och samröre med den stora, strategiskt viktiga, rivalen: Kina.

Att Turkiet är nu, liksom tidigare, av största geopolitiska vikt för Washington och NATO är lätt att inse. Men även Sverige är viktig som medlem. Därav USA och NATO:s kraftiga reaktion mot tidigare tankar från svenskt socialdemokratiskt håll om att ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud. Inte minst är de nordliga delarna av Norge, Sverige och Finland viktiga som grund för “förstaslag” mot Murmansk och de ryska kärnvapnen där.

Alltså: För NATO är det viktigt att både Turkiet och Sverige är medlemmar. NATO behöver Sverige – för krig! Men varken svenska folket eller några andra folk behöver NATO – för fred!

Vad som nu krävs är kraftfulla pacifistiska folkrörelser för avrustning och fred. Vad som nu krävs är helhjärtat stöd till krigsmotståndet, i Ryssland och i alla andra länder. Vad som nu krävs är en internationell organisering mot militarismen.

Mot den bakgrunden var det synnerligen beklämmande att häromdagen ta del av den socialdemokratiske förre så kallade försvarsministern Peter Hultqvists debattartikel i moderata Svenska Dagbladet. Förutom att lovsjunga bland annat svenskt flygvapens kommande engagemang i Baltikum och det hägrande NATO:medlemskapet i allmänhet betonar Hultqvist i sitt inlägg de bilaterala uppgörelserna med de kärnvapenbestyckade enskilda NATO-medlemmarna USA och Storbritannien. Han prisar särskilt den svenska anslutningen till det av Storbritannien ledda JEF (Joint Expeditionary Force), vars syfte är att med kort varsel kunna sättas in överallt på jordens yta. Detta om något säger allt om vad Sveriges uppgående i NATO-gemenskapen handlar om. Det handlar inte, som EK-krönikören Pontus Almquist tycks tro, om “fria demokratiers” försvar av demokratin.

Bildskapare: Gerd Altmann / pixabay.

Liknande artiklar