“Varannan damernas. Vad är det för jävla trams? Jag vill ha en partner, som kan dansa.”
Leder könskvotering till ett mer jämställt samhälle? Eller kvoteras kvinnor in av män på männens villkor? Blir “alibin” eller i värsta fall mer patriarkala än männen själva? Margaret Thatcher och Condoleezza Rice är två exempel. I Sverige infördes reformen till valet 1994. Tre år senare kom Björn Afzelius “Tankar vid 50”, en platta präglad av starkt kvinnoförakt. Låt oss titta på några valda och icke-valda församlingar.
Riksdagen är ett av världens mest jämställda parlament (med 43,6% kvinnliga ledamöter 2016), men Metoo-rörelsen sköljer som en våg över alla partier. Från fingrarna i Hanna Wighs underliv på SD:s kansli, via talmannen Urban Ahlin, till Vänsterpartiets f.d ledare Lars Ohly. Addera Rossana Dinamarcas avhopp och bråket kring Amineh Kakabaveh, som sedan själv kritiserade Dianmarca. Att vänstern inte förmår stå upp för ett demokratiskt, mångkulturellt och jämställt samhälle OCH samtidigt bekämpa avarter som hedersförtryck, barnäktenskap, könsstympningar och radikalisering är för mig en gåta.
I århundraden har “De Aderton” gömt sig bakom elitism, konservatism, rojalism och mysticism. Men tack vare intelligenta och modiga kvinnor, som Ebba Witt Brattström och Sara Danius, börjar fasaden rämna. I “Århundradets kärlekskrig” tecknar Brattström en obehaglig bild av Han (Horace?) och Akademien, i boken kallad “Styrelsen”. Den största myten handlar om ledamöternas oavsättlighet. I “Min sanning” punkterar Danius även den. Två kvinnliga ledamöter deltar inte i arbetet, Kerstin Ekman på grund av Salman Rushdie-affären och Lotta Lotass för att hon kände sig “fel”.
Svenskt Näringsliv har 72 ordinarie ledamöter i sin styrelse. Av dem är 50 män och 22 kvinnor, bl.a. nuvarande VD:n Carola Lemne. Bland tidigare företrädare märks Signhild Arnegård Hansen (ordförande) och Ebba Lindsö (VD), som senare gjorde karriär i Kristdemokraterna. Näringslivet fungerar så att när politiken hotar lagstifta om könskvotering i bolagsstyrelser, ökar den kvinnliga representationen. Men så fort tiden går och hoten glöms bort, sjunker den igen. Bland ledamöterna märks också Centerns f.d ledare Maud Olofsson. Hon har lustigt nog Thatcher som förebild och uträttade väl knappast några feministiska stordåd.
Jag jämför absolut inte eFOLKET med vare sig Svenska Akademien eller Svenskt Näringsliv, men reagerar över redaktionens sammansättning på 24 personer. Av dem är tre, varav chefredaktören, kvinnor och resterande 21 män, uteslutande vita män i medelåldern. Därtill kommer två externa samarbetare, vita män i medelåldern. Även författaren till den här krönikan är en vit man nära medelåldern. Ska eFOLKET bli den “folkliga” tidning vi vill, samt rättvist spegla vårt mångkulturella och jämställda Eskilstuna, måste vi rekrytera därefter, samt bevaka och skriva om sådana ämnen.
Afzelius tillhörde de jag kallar “machovänstern”: revolutionsromantiska och auktoritära, politiskt radikala men förvånansvärt värdekonservativa. Kvinnan är antingen moder, hustru eller dotter, aldrig jämställd kamrat. Ännu ett exempel från “Tankar vid 50”.
“Jag har frossat i kvinnor och blitt älskad som få. De har fått min respekt och allt de pekade på. Men ingen av dem har någonsin lyckats förstå vad jag är för en man.”
Metoo-rörelsen har för alltid skakat om politiken och samhället. Vänstern måste förhålla sig till det. Ohly trodde säkert att han gjorde något bra som erkände sina misstag, medan ett socialistiskt och feministiskt parti ansåg det oförlåtligt. Dinamarca ansåg sig tystad, medan Kakabaveh såg henne som en del av den ledning som tystat henne.
Tobias Persson
