Whisky och Coca Cola

Hotellet ligger vid en järnvägsstation. Gnissel från tåg och växlar hörs när Frid skjuter upp fönstret. Dagen börjar som med en grå hinna över staden. Efter frukost kommer Buss-Ove upp med en kanna kaffe och en croissant. Förmiddagsprogrammet på teven är ett tävlingsprogram, ett som Frid inte begriper så mycket av. Han tittar ändå, och kastar sen en blick på sitt ansikte i den tudelade spegeln, blessyrerna, ovanför vinflaskorna. Nästa morgon går han ner och äter frukostcroissanten vid Buss-Oves bord. De säger inte många ord till varandra och uttittad blir han, gå och gömma sig vill han, men är i alla fall med, även om han ser risig ut. Några frågar. Han svarar undvikande. Hallickarna och hororna, de hade naturligtvis sina regler för hur det skulle vara. Ingen är riktigt fri. Men de är katoliker, tänker Frid : Trettio Ave Maria och några Pater Noster.

***

Buss-Ove skakade på huvudet. “Trodde du att du var Elon Dahl i bussen? Det var bara rullgardinen med sångtexter som fattades. Sex laxar i en laxask?! Tre burkar Cirkelkaffe i vinst. Ha-ha-ha, skitkul.” “Och genom hela Luxemburg höll du på och tjata om Sickan Karlsson,” fortsätter Buss-Ove, riktigt sur. Det hade han undersökt, om hon fanns på bussen, Sickan, han hade kollat varje säte och ansikte noga, ända bakifrån fram till Buss-Oves förarplats – när Jägermeistern var urdrucken – det var då det börjat. Och Hasse Ekman var inte heller med, det såg han också efter.

“För helvete, sitt ner i ett säte, nånstans, lugna ner dig! Vill du att jag ska få sparken?!” Buss-Ove hade ömsom legat över och täckt den stora ratten, ömsom väst orden bakåt till honom. Han hade varit riktigt putt.

“Min kamrat och jag vill se på några snygga ben,” hade Buss-Ove sagt till receptionisten, när de kommit fram, ändå. Och sen, direkt, ut i nattlivet. “Chonny alliday’? Vad är det för satans musik?”

“Fan, du hade ju kunnat blivit mördad,” säger Buss-Ove och drar sig undan Frid.

“Whis-ki´ et Coca Co-la´.”

“Ser du inte! Kolla, precis som jag sa,va!” Buss-Ove hade dragit honom i ärmen. “Håll käften ditt djävla nöt!” Frid ryckte sig fri och skriket var ytterligare en befrielse. Han hade känt det som om han skulle falla ihop om han inte skrikit. Buss-Ove gick framför honom med ett annat fruntimmer. De kom förbi portar där det visade sig vara fler kvinnor som bara stod och väntade. Buss-Ove försvann nånstans med sin.

Den han själv gick med, valde han henne? Senare, när Frid tänkte efter, så visste han inte. Sånt här fick man klara av ensam, tänkte Frid, när han hade gått in i en port med kvinnan. Det var en vindlande spiraltrappa med avsatser. När de hade kommit upp några våningar började han känna att han inte ville. Nej, fan. Han började ångra sig. Kvinnan öppnade dörren till ett rum – en säng och ett förhänge, ett handfat i vitt porslin. Sånt här får man klara av ensam. Frid svalde. Nej, fy fan. “200 francs,” sa kvinnan, och sträckte fram handen. Frid vände sig om, slog snabbt igen dörren, sprang ifrån rummet och tog sig nedför spiraltrappen. Ute på gatan började han gå som vanligt. Han var på väg, åt rätt håll, mot hotellet. Därifrån hade de kommit. Nya kvinnor kom ut från portarna. Som i en medeltida klocka rörde sig de svarvade figurerna ut och in. Han tyckte att hon var speciell. Hon var svart. Nu var han på väg tillbaka på väg åt det andra hållet, igen. Frid visste inte hur det gått till. Han hade inte en tanke i skallen. Hon öppnade porten. Var det samma port? Frid började ta trappsteg för trappsteg. Hon var framför honom. Plötsligt var det två karlar i kavajer och kepsar. De kom fram ur skumrasket och tog hårt i honom. Hans halsduk blev en snara, en som den ene drog åt och ströp med. Den andre sparkade Frid på benen, och så fick han ett knytnävsslag rakt i ansiktet, och ännu ett. Frid var ute över räcket. Han skymtade entrén. En hand grävde efter plånboken i fickan. Den hade fått tag och drog. Frid försökte behålla plånboken, göra motstånd, men han kunde inte få ett riktigt grepp, plånboken for iväg. Den hamnade nere i trappan. Det var hans smala lycka, strypsnaran slappnade. Han knuffade till dem och sprang utför trappan, plockade upp plånboken, fortsatte till nästa avsats, vidare utför och ut genom porten. På gatan, tio, femton meter framför honom, strosade Buss-Ove. “Spring, spring fort, fort!” skrek han åt Buss-Ove.

***

Taxichauffören, SKF:aren från Göteborg, ville köra runt dem i Paris, men han måste jobba också. Han var inte svensk, utan en fransman som jobbat några år på SKF i Göteborg, kunde lite svenska och engelska. En krog med nån trubadur blev det.

“Vad är det här för ställe.” Frid hade tyckt att det var bedrövligt tråkigt, schappet. Taxichauffören hade varit en luring, tyckte Frid. Buss-Ove hade surnat till ordentligt och dragit.

Frid tittade i barens speglar, och upp i takets. Det var spegelglas där också. Han såg käringen han gjort miner åt. Var hon på väg mot honom? Jesus, och hon syntes växa! Hon kom fram och tog honom runt halsen. “Ge djävulen i mig!” Frid spratt upp från stolen, som en gasell anfallen av ett skalligt lejon. Han fastnade med handen i hennes pärlhalsband. Pärlor rasslade ut över golvet. Frid knuffade undan käringen. Nu var servitören på väg. Frid skyndade mot dörren med glasrutan. Det blev sprickor överallt när han slog igen den och han sprang. Han hittade till en Metrostation, irrade runt och tog första bästa tåg han trodde var mot hotellet. Sen fick han ta en taxi för att komma rätt. Han lyckades få hotellet och gatunamnet begripligt för taxichauffören. När han kom upp på rummet var Buss-Ove inne. “Vart tog du vägen?” “Vart tog du vägen själv?” “Har du sett var hororna håller till?” frågade Buss-Ove. “Nej.” “Men det har jag, ska vi gå dit?”

Liknande artiklar:
Sista delen av 7 i berättelsen från East End. Äntligen händer det nåt med kökets
Del 6 av 7. Min berättelse om East End, London. Äventyret fortsätter, med besök på
Del 5 av 7. Berättelse från East End, London. Förhandlingar om hyran, försök till fortsatt
Del 4 av 7. Fortsatta händelser vid jul 1999 och under försommaren 2000. Hela följande