Syndikalisternas tidning Arbetaren 1953

“Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? Rörelseförmågan”

Var resan stormig. Huru skön är hamnen
Dessa ord finns att läsa på minnesstenen över patienterna från Vipeholmsanstalten som fått sitt sista vilorum.

Jag har tidigare skrivit i eFOLKET, 26 oktober, under rubriken “Vipeholmsanstalten – Ett mörkt kapitel i svensk mentalvård”.

Nu finns ytterligare två avsnitt att lyssna på i Sveriges Radios reportageserie i fem delar.

  • Del 1: Vipeholmsanstalten – Min farbrors hjärna.
  • Del 2: Vipeholmsanstalten – Kariesexperimenten och barnen.

Nu finns alltså även:

  • Del 3: Vipeholmsanstalten – Svårskött, obildbar och sinnesslö.
  • Del 4: Vipeholmsanstalten – Överläkaren och döden.

Senare kommer även del 5

Varje avsnitt tar cirka 50 minuter. Det är väl använd tid att lyssna igenom dessa avslöjande reportage om hur det gick till på Vipeholmsanstalten under åren 1935-1963, då Hugo Fröderberg var sjukhuschef.

Man kan bara hoppas att den behandling och medicinska experiment patienterna fick utstå, och den människosyn som då rådde i kölvattnet av Rasbiologiska Institutets anda är borta – och aldrig kommer tillbaka.

Överläkare Hugo Fröderberg som basade över Vipeholmsanstalten närmare 30 år har efterlämnat minnesanteckningar och 100 sidor av något som kan ses som en självbiografi.

Det är anteckningar som nu återfunnits bland alla patientjournaler och andra dokument från denna tid. Det är delvis dokument som Hugo Fröderberg skrivit under1970-talet, alltså efter att han gått i pension.

Bland dessa dokument hittar man följande anteckningar.

Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? Rörelseförmågan.

På ett annat ställe har han skrivit:

En säregen kontroversiell människogrupp, efterbliven, undermålig. Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem”.
(Eutanasi är den medicinska termen för dödshjälp)

Hugo Fröderberg sorterade patienterna i olika intelligensgrupper – från 0 till 6. De som hamnade i grupp 0 såg överläkaren “stå nära monstren”

Så här skriver han om en patient i en journal:

“Det tycks vara en lågt stående patient så någon mer intensiv behandling kan det väl knappast bli frågan om”.

Maria Björkman är medicinhistoriker. Hon har läst delar av Hugo Fröderbergs självbiografi och beskriver för P1 hur överläkaren såg på sina patienter:

Dom var undermåliga. Deras biologi var undermålig enligt det här synsättet. Det gick inte att göra något åt. Och det blir ju som en självuppfyllande profetia. Det går inte att göra någonting, och då gör man ingenting heller, och så blir patienterna sämre, säger Maria Björkman.

Det finns även vittnesmål från den aktuella perioden. Claus Garmer var en ung läkarkandidat på Vipeholm under 1950-talet. Hans minnesbild av vad som pågick på anstalten stämmer väl överens med Hugo Fröderbergs anteckningar:

Man skulle se till att de fick dö, så de fick dö. De skulle ju bara fortsätta att vara idioter helt enkelt. Svårskötta sinnesslöa, säger han i dokumentären.

Som sagt – ta er tid att lyssna igenom dessa avsnitt i reportageserien om Vipeholmsanstalten. Man får sig en tankeställare att ta med sig vidare i livet.

Hur kunde det vara så här? Det är faktiskt inte speciellt länge sedan.

Var resan stormig
Huru skön är hamnen

Rolf Waltersson

Liknande artiklar