Vipeholmsanstalten – Ett mörkt kapitel i svensk mentalvård

Patienter användes som försökskaniner vid medicinska experiment

Det har skrivits och rapporterats tidigare om “vanföreanstalten” Vipeholm i Lund och den skandalösa behandlingen av psykiskt funktionsnedsatta patienter – de som också kallades “idioter”, “sinnesslöa”, “dårar”, “de lägst stående”, “biologiskt mindervärdiga”, “livsodugliga element”, “det människomaterial som är lägre utvecklade än djur som det utan tvekan är berättigat att avliva” och “som det är meningslöst att hålla vid liv” och liknande människoföraktande tillmälen. Den patientgrupp som på Vipeholm klassades som allra “lägst” betecknades som “monster”.

Ja så beskriver man de människor som var intagna på Vipeholmsanstalten, en anstalt som var den största i sitt slag i Sverige, och en av de största i Europa. När den var som störst under 1950-talet fanns det plats för cirka 1000 patienter.

När Vipeholm byggdes var det från början tänkt som en militärförläggning. Men så blev det inte. I stället blev det en anstalt för “sinnesslöa” under åren 1935-1982.

Mest känt sedan tidigare är de så kallade “kariesexperimenten” som pågick 1945-1955. Man använde patienter på anstalten som försökskaniner genom att de under en längre tid tvingades äta specialtillverkade söta och extra klibbiga kolor. 24 stora kolor per dag tvingades de äta under en period av 1,5 år. Den yngsta som tvingades delta i experimentet var bara 6 år. Minst 10 försökspersoner var under 15 år.

Del av Vipeholm, och för studier utdragna tänder.

Under försöksperioden studerades noga hur tänderna frättes sönder av kariesangrepp, och man kunde slå fast att det finns ett samband mellan socker och karies.

Att patienterna som utsattes för detta experiment måste ha haft svår tandvärk är inte svårt att förstå. De mådde väldigt dåligt av den ensidiga kosten som till stor del bestod av dessa stora kolor och andra sötsaker.

Det var svenska staten, genom Medicinalstyrelsen, som drev på tandförsöken på Vipeholm. Experimentet motiverades då med att karies var ett stort folkhälsoproblem.

De flesta patienterna kom från Norrland, vilket var en medveten politik för att hålla patienterna så långt borta från anhöriga som möjligt. Därmed var det lättare att utföra dessa experiment utan att anhöriga fick kännedom om det.

Det är först på senare tid när journalerna från Vipeholmsanstalten blivit offentliga, som sanningen kommit i dagen.

12-årige Bertil Losell var en av dem som skulle äta stora mängder specialtillverkad extra söt och klibbig kola.

Hans bror Leif Losell reagerar med bestörtning när han nu, 70 år senare, får läsa Bertils journal.

Bertil skulle äta 24 stycken jättekolor varje dag. Hans bror Leif läser ur journalen:

Kräkning på förmiddagen –  Klagar över huvudvärk – Ingen kräkning under eftermiddagen – Kräkningar på kvällen”.

(Ur Nyheterna Ekot Sveriges Radio 22 oktober under rubriken “Barn som försökspersoner i svenska kariesexperiment

Ingenstans i de tusentals dokument från Vipeholm som Ekot gått igenom framgår att anhöriga till försökspersoner fått veta något om kariesexperimenten.

Om mamma Hedvig vetat om det här hade hon reagerat, säger Bertils bror Leif enligt utskriften från Sveriges Radio. Hon hade nog tagit stryptag på den jävla läkaren.

En läkare lär ha yttrat att “ej var djurskötare” och att han liknade Vipeholmsanstalten vid “ett rent och snyggt kreatursstall”.

Vid ett tillfälle när en inspektör från medicinalstyrelsen besökte Vipeholmsanstalten, konstaterade han att några av patienterna var så friska att de kunde skrivas ut. Detta motsatte sig överläkaren Hugo Fröderberg med motiveringen att “de ingår i kariesexperimentet som inte får avbrytas”.

Överläkaren vid Vipeholm, Hugo Fröderberg.

Om kariesexperimenten vid Vipeholmsanstalten har som sagts rapporterats tidigare, både i press, i Radio och i TV

Nu har det kommit fram ytterligare journaler och annan dokumentation som visar att det inte bara handlade om kariesexperiment på Vipeholmsanstalten.

Det är granskande reportern och dokumentärfilmaren Randi Mossige-Norheim som i en serie på fem inslag avslöjar mycket annat som skedde bakom kulisserna.

Randi Mossige-Norheim.

Första delen sändes i Sveriges Radio P1 25 oktober under rubriken Min farbrors hjärna.

Randi Mossige-Norheim har upptäckt att hennes farbror, Inge Torkel Mossige-Norheim, placerades på Vipeholm 14 år gammal. Fyra år senare, 1952 var han död. Och hans hjärna var en av de 152 hjärnor som skickades från Vipeholmsanstalten till hjärnlaboratoriet i Uppsala.

I programmet beskrivs hur man från Uppsala gav noggranna instruktioner hur hjärnorna skulle tas ut från de döda patienternas kranier, hur de skulle skivas upp, behandlas i formalin och packeteras för säker transport till Uppsala, där man skulle studera dessa hjärnors beskaffenhet. Man ville studera hur hjärnan var konstruerad på “lägre stående” och “livsodugliga element”.

Kan påpekas att det här vid Rasbiologiska Institutets “glansdagar” då man mätte skallformer för att skilja arier från “lägre stående”.

patienterna vid borstbinderiavdelningen på Vipeholm.

Det finns de som tycker att “Varför ska man gräva i det här? Det är ju så länge sedan. Och det var ju tidsandan. Så tycker och tänker vi ju inte idag”.

Men det är inte så länge sedan.

För det första: Det finns anhöriga som inget fått veta, och som nu vill få kännedom om vad som hände.

För det andra: Genom kunskap om vad som hände och hur det kunde hända, kan man dra lärdomar för att undvika att något liknande händer igen.

Nu kan man lyssna på del 1 och del 2 av Randi Mossige-Norheims reportageserie i Sveriges Radio play och som podd.

Rolf Waltersson

Lyssna på Randi Mossige-Norheims reportageserie om Vipeholm.

Liknande artiklar