Lärdomens och rasbiologins, Ingmar Bergmans och Pelle Svanslös stad. Länge symbol för mitt mindervärdighets- och bildningskomplex. En dåvarande flickvän pluggade där, när jag gick på Brunnsvik och hon skämdes nog över mig. (Ironiskt att jag 19 år senare skriver den här krönikan som lärare på Brunnsvik.) Men sedan hände något.
Min chef för det romska projektet jag jobbade i stod nära sin uppsaliensiska kollega. Vi åkte ofta dit för att bl.a träffa Helene. Min vän Susanna hade förtroendeuppdrag för Miljöpartiet och satt i länsmuseets styrelse. Uppsala bedriver fortfarande ett bra inkluderingsarbete för romer. Senare flyttade min vän Madeleine dit och vi hängde en del.
På stadsteatern, en av landets bästa, har jag sett samtida pjäser om Palme, Knutby, Juholt och inte minst “Egenmäktigt förfarande”. Under min korta tid som SMF-samordnare i Eskilstuna hann jag besöka min kollega Christina i Uppsala. Folkhögskolan låg då i Ulleråker, men har sedan dess flyttat till Ultuna.
Det var således en kär gammal stad Fredrik och jag besökte för några veckor sedan. Han har dessutom bott och pluggat länge där, liksom två av mina förebilder, Karin Boye och PO Enquist. I Svedjedals biografi “Den nya dagen gryr” och i den senares självbiografi “Ett annat liv” tecknas uppsaliensiskt studentliv på 20- respektive 50-talet.
Vi började med Gustavianum och Rudbecks anatomiska teater, iskall och helt byggd i trä. Här utfördes dissektioner inför studenter och allmänhet. Guiden berättade att de trånga läktarna låste knäna på stående som svimmade, så att de inte föll omkull. Samt att den rödgrönprickiga färgen målades för att dölja spyor.
På kvällen åt vi en indisk middagsbuffé och träffade Måna, Fredriks kollega och min före detta. Först på en restaurang i Uppsalas gamla centralstation och därefter “Katalin” tvärs över spåren. Vi försökte förmå henne att ta med oss till nattklubben i Knivsta, men utan framgång och slutligen skildes vi utanför en korvmoj.
Nästa dag åkte vi till Medicinhistoriska museet i Ulleråker, alltså där Uppsala folkhögskola låg. Här låg också ett av Sveriges största mentalsjukhus med bl.a Gustaf Fröding som patient. Vi tyckte nog båda det var trevligt, men kanske för många maskiner och för dåliga infoskyltar.
Uppsala är, som sagt, rasbiologins hemstad. Här etablerades 1922 ett institut, uppmärksammat av SD i filmen “Ett folk, ett parti”. Nazister utmålar det som ett “socialdemokratiskt” beslut, men det hade brett stöd bland politiker, läkare och vetenskapsmän. Som chef utsågs Herman Lundborg.
Han var lika snurrig som SD och kanske därför konsekvent på ett sätt. Herman var nämligen mot all rasblandning och betraktade samer som underlägsna. Det hindrade honom dock inte från att gifta sig med samiskan Maria och skaffa sonen Allan, ta dem båda till Uppsala och anställa henne som städerska på institutet.
Det hindrar inte heller Elle-Marja i “Sameblod” från att fly Sápmi för Uppsala. För henne symboliserar staden en brytning med den egna kulturen, men också en chans att få studera. Hon sover i Botaniska trädgården och dejtar Niklas, vars föräldrar dock betraktar relationen med oro (“Tänk om hon blir gravid.” Något Herman alltså var oberörd inför.)
Uppsala är också intressant om man, som jag, är intresserad av Dag Hammarskjöld. Han föddes visserligen 1905 i Jönköping, men växte upp i staden, där pappa Hjalmar var landshövding. Dag ligger begravd på gamla kyrkogården och står byst nedanför slottet. (Mer om honom i en krönika senare i vår.)
Därefter åkte Fredrik och jag hem, men Uppsala återvänder jag gärna till. Inte för att, som många andra, återuppleva studentminnen, utan gå på teater och museer, träffa vänner och besöka gamla Uppsala. Kyrkan som byggdes för att bryta med en gammal tro och markera införandet av en ny. Det SD beskyller muslimer för att vilja göra.
Text & foto:
Tobias Persson
