Budapest. Foto: Jo Stolp / pixabay.

På luffen i det gamla Öst

Krönikör: Hans Norebrink

Mellan gymnasiet och lumpen 1970 hade jag en månad ledigt. Och 500 kronor. Jag satsade på en billig utesovar-liftartur genom det då realsocialistiska statsstyrda Östeuropa. Det blev en knaper semester. Bara färjan till Swinoujscie knep 70 kronor av reskassan.

I Polen sov jag hemma hos en nyfunnen polsk dryckesbroder i Poznan. Och nära Stalinskrapan i centrala Warzawa hittade jag en sovplats på en byggplats: ett litet skrangligt halvmeterhögt förrådstält. Fick sova med knöliga verktyg i ryggen. Dessutom försökte en alkis fumligt ta sig in i tältet klockan två på natten. Men det fanns bara plats för mig och ryggsäcken.

Tre nätter i vackra Donuastaden Budapest delade jag rum med två Göteborgstjejer, som jag hade hjälpt att laga en nattlig punktering på folkan ute på vischan på den mörklagda tjeckoslovakiska landsbygden. På den platta ungerska pustan sov jag vindskyddad i diken.

I Bukarest övernattade jag under några låga buskar i centralparken, och blev väckt av morgontidiga förvånade och förskräckta rumäner.

– Du är inte klok, sa de till mig. Säkerhetspolisen Securitate kan ta dig, försvinn fort härifrån!

I Bulgarien slog jag läger på en bergstopp – fin utsikt! I södra dåvarande Jugoslavien hittade jag ett halvfärdigt cementdoftande husskelett. I Wien blev det buskar igen till den snälla liftgivande bilistens storögda förfäran: “Men här kan du väl inte sova?”

När jag tog det då kommunistiska östtyska S-bahn-tåget från Östberlin över till Västberlin frågade jag en bister DDR-gränsvakt var i väst jag skulle stiga av för att hitta ett grönområde att rulla ut sovsäcken i.

Här i vårt socialistiska fosterland behöver ingen sova så primitivt, svarade han och tittade medlidsamt på mig och mina då ganska slitna och gråsmutsiga utesovarkläder efter fyra veckor på luffen.

Matsidan av min reseekonomi var lika torftig. Jag köpte nymjölkad mjölk och nybakat bröd i bondbyarna jag passerade, och enkla sardinkonserver med olja eller tomatsås i städerna.

Konserverna var ett bra sätt att komma runt tvånget att växla in en viss mängd av den lokala valutan i Polen, Ungern, och Tjeckoslovakien (då ett land). Det gav mig nämligen mer lokalvaluta än jag gjorde av med. Men då köpte jag massor av konservburkar i norra Östeuropa, som jag sedan levde länge på i södra östblocket.

Ett av mina starkaste minnen från östresan var när jag av nyfikenhet frågade vart en lång kö som slingrade sig ner i en mörk källare till en dyster granitbyggnad i den bulgariska huvudstaden Sofia skulle ta vägen. Ingen kunde svara på vare sig engelska eller tyska. Så jag ställde mig helt sonika i kön med de andra tystlåtna, enkelklädda medväntande lokalborna.

Därinne därnere i stenhuset var det tyst och mörkt och fortfarande kunde ingen av människorna som sakta hasade sig framåt tala om vart i helskotta vi var på väg.

Plötsligt kommer vi in i ett slags dunkelt upplyst källarrum med högt i tak. Där beväpnade uniformsvakter med gevär omgärdar en glasövertäckt träkista. Och därinne i lådan ligger det en död uppstoppad gubbe!

Då hade jag ingen aning om vem som hade drabbats av detta makabra begravningssätt, som även flera andra socialistledare har utsatts för, och ännu ligger där och kemikaliseras för att inte ruttna (som Lenin, Mao, Ho Chi Minh, Kim 1 och Kim 2 – och tidigare Stalin innan han barmhärtigt nog begravdes i själva Kremlmuren).

Själv kom jag så småningom att besöka Marx grav i London, Mao på Himmelska fridens torg, de två Kimarnas mausoleum i Pyongyang och Lenins och Stalins viloplats vid Röda torget i Moskva, men det är en annan skämmig historia).

Så åter till Bulgarienkön anno 1970. Nu vet jag att mumien var Georgi Dimitrov, generalsekreterare i den internationella kommunistiska samarbetsorganisationen Komintern. En gång blev han falskeligen anklagad för att ligga bakom den tyska riksdagshusbranden 1933 i en nazistisk skenrättegång.

Dimitrov var dock en så skicklig försvarare av sin oskuld att Hitlerregimen nesligen tvingades släppa honom. Senare gick det nerför för honom – bokstavligen. Efter socialistregimens fall i Bulgarien begravdes Dimitrov och den så dystra gravmonument-byggnaden sprängdes till flisor.

Själv höll jag på att komma i klammeri med ”rättvisan” i Rumänien. Jag greps på öppen gata misstänkt för spioneri mot den hårdföre rumänske diktatorn Ceausescu och hans fuskkommunistiska Nordkorea-inspirerade folkrepublik!

Till saken. Det var mycket ont om bilar i dåvarande Östeuropa, och allt längre mellan dem ju längre söderut i östblocket man kom – och fattigdomen ökade.

Det var på kvällen i utkanten av en liten småstad, och bilarna kom med en halvtimmes mellanrum. För att få tiden att gå satte jag mig som vanligt ner vid vägkanten och skrev ett brev till min tjej Ingegerd. Samtidigt som jag satte upp tummen för de bilar som sakta svepte förbi.

Men liksom tjuren Ferdinand missade jag att se vart jag satte mig. Och jag satte mig ner och skrev mittemot en stor militär regementsbyggnad! Inte så smart!

Efter ett tag marscherar två beväpnade soldater ut, gör perfekt vändning och kommer mot mig. Jag tittar upp, nickar åt dem, och återgår till skrivandet, övertygad om att de är på väg till centrum i något ärende. Men icke.

En stannar före mig, den andre går förbi och vänder sig sedan tvärt om. Plötsligt står de två soldaterna och stirrar på mig från två håll – med gevären riktade mot mitt bröst. De svarar inte på mina frågor men med sitt tydliga kroppsspråk visar de kraftfullt att “Följ med här, bara lyd!”

Med gevärspiporna pekande mig i ryggen motar de in mig på regementet, där de sedan ställer sig att vakta mig. Vid det här laget är kasernfönstren fulla av värnpliktiga soldater som lutar sig ut och beskådar uppståndelsen. Ingen svarar på engelskt eller tysk tilltal.

Nu börjar jag bli lätt oroad över händelseutvecklingen. Ändå får jag för mig att “spela Allan”, och börjar plocka i ryggsäcken för att äta en bit korv inlindad i papper. Jag förstår snabbt att detta inte är populärt.

Jag teckenspråkar förgäves att det bara är en bit mat jag tänker äta, men då skakar soldaterna på huvudena, och viftar med gevärspiporna åt mitt håll. Så jag sätter mig lugnt ner på marken och väntar på vad som ska ske.

Många svettiga minuter senare kommer en jeep med en officer körande från stan. Han får snabbt fram en soldat från den tysktalande minoriteten i landet som översättare.

Så börjar förhöret – från min sida på nervös stapplande skoltyska.

Soldaterna som gripit mig gestikulerar vilt och pekar på brevet jag skrivit, förmodade hemliga anteckningar om regementet antar jag de tänker. Men officeren tittar på brevet till min flickvän och lyssnar sedan noga till min omständliga förklaring.

Sedan pekar soldaterna ännu ivrigare på mitt gamla pappersinrullade stycke rökt korv. “Han försökte göra sig av med bevismaterial”, gissar jag att de menar och säger. De känner sig otvivelaktig stolta och viktiga.

Så officeren tar upp det lilla ynkliga matpaketet från ryggsäcken, och vecklar långsamt och noga upp paketet alltmedan han omsorgsfullt studerar det.

Kaserngården tystnar medan massan under stilla spänning åser spektaklet. Allas blickar och mitt öde hänger på vad som finns i det lilla knytet.

Officeren finner en simpel korvbit. Som han irriterat och förargat kastar i marken. Tio sekunder senare är jag en fri man.

Hans Norebrink

Liknande artiklar