Flanörfunderingar

Varför går man på bio en söndagskväll när det blåser kyligt, snålt, och vädret visar att hösten kommit en bra bit på väg? Jag har inget bra svar, men gav mig ändå iväg ut för att under ett par timmar få lite förströelse av Woody Allens senaste rulle.

Jag ställde bilen vid Myntverket och tog mig ner genom kvarteren till stans enda biograf. När jag var tonåring hade stan lika många biografer som veckan har dagar, nu finns de samlade på ett och samma ställe. Praktiskt, men jag förstår inte varför så gott som alla biobesökare måste ha lådvis med popkorn och hinkvis med läskedrycker med sig för att stå ut en stund i en biosalong. Den vidriga odören och krafset i lådorna stör den som inte har matlåda med sig till biograffåtöljen.

När jag gick stegen mellan parkeringen och biografen undrade jag vart alla stadsbor har tagit vägen. Jag gick två mörka kvarter från Myntverket till Kungsgatan utan annat sällskap än löv som dansade i vinden. Vid Domustorget, som man säger, dök en ung kvinna upp i mörkret. Hon kom fram, frågade med en betoning som visade att hon har rötter i vårt östra grannland om det var gångavstånd till vandrarhemmet i Stenkvista. Jag visste inte att det finns ett vandrarhem där, än mindre vad jag skulle svara. Det är för långt, och trafikmässigt alldeles för farligt, försök inte gå ut till Stenkvista i mörker, fick jag ur mig. Då tar jag bussen från Sveatorget, sa tjejen, vi skildes och hon fortsatte mot torget.

Efter filmen flanerade jag trots vädret några kvarter i stadskärnan, och upptäckte tydligare än tidigare att det som alldeles nyss var affärskvarter nu blivit ständigt öppna motionshallar, tjugofyra sju som det kallas. Bakom det som tidigare var skyltfönster sprang unga människor på löpband eller satt grensle på motionscyklar. Sammanlagt fick jag ihop dem till några fler än jag har fingrar på en hand.

Jag begriper att folk vill hålla sig i trim, och förstår att det finns optimister som räknar med att tjäna kovan på folks intresse att svetta ner sig modernt, men tvivlar på att kommunens befolkningsunderlag i motionsför ålder räcker till för att varje dag fylla alla nya motionshallar under dygnets alla timmar.

Vad gör vi av alla överflödiga butikslokaler, när motionstrenden fallit tillbaka från dagens hysteri till ett mer normalt resursutnyttjande? Affärer som redan skyfflats ut till ytterområdena lär vi aldrig få tillbaka till centrum. Kommunförvaltningarnas amöbaliknande utbredning, som sen ett par tre decennier tillbaka ockuperat i stort sett varenda gammal välkänd industribyggnad i stans centrum, kan knappast räkna med ytterligare utvidgning.

Så vitt jag förstår återstår då inget annat än bostäder. Det som går under benämningen förtätning av kommunens innerstad är redan igång. Frågan är om en allt större del av befolkningen vill bo stadsnära, som det kallas, och om tillräckligt många har plånböcker och konton som räcker till för att glida in i den än så länge lite glassiga, urbana miljön som byggherrarna står till tjänst med.

Liknande artiklar