Tung kritik mot marknadstänkandets konsekvenser för skolan

Nyligen lade den statliga skolkommissionen fram en rad förslag på förändringar av det svenska skolsystemet. Obligatoriskt skolval och lottning till de skolor som har fler sökande än platser är de kanske mest uppmärksammade. Ett av problemen som uppmärksammats har ju varit den sociala och så kallade etniska segregeringen.

Skolkommissionens förslag om lottning väckte starkt motstånd från borgerligt håll. Elevernas och deras föräldrars “valfrihet” måste värnas, underströk de borgerliga partierna unisont.

Ytterligare en rapport om skolan har presenterats. Den är framtagen av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), som är en fristående kommitté knuten till Finansdepartementet. Rapportförfattaren heter Per Molander. Från borgerligt och så kallat näringslivshåll har Molanders förslag uppfattats som ett generalangrepp på det nyliberala experimentet.

Per Molanders förslag är tydligt och radikalt jämfört med Skolkommissionens. Något som Molander själv tycker är förklarligt, eftersom kommissionens förslag var resultatet av ett kompromissande. Hans eget förslag vilar på tre tydliga grundpelare:

  • Skolan ska förstaligas
  • Friskolorna ska avskaffas
  • Det så kallade “fria skolvalet” ska avskaffas

Att kommunaliseringen måste upphävas menar Molander följer av att skolan måste svara mot samhälleliga och demokratiska behov. Kommunerna tenderar att prioritera främst de lokala. Effekten har också blivit en sänkt lärartäthet och svällande administrationskostnader. Molander menar att en ytterligare konsekvens varit en försvagning av lärarfunktionen.

Förstatligande av skolan är ett krav som också framförts av borgerliga kritiker. Mest energiskt av Liberalerna och LR (SACO-facket Lärarnas Riksförbund.). Men detta gäller inte alls Molanders två övriga förslag för att komma till rätta med skolsystemets allvarliga skevheter.

Kritiken av friskolorna har vad gäller regeringspartierna s och mp, liksom Vänsterpartiet, fokuserat på de stora privata koncernerna och deras vinstuttag. Men Molander går längre. Hans förslag till totalt avskaffande av friskolorna hänger till stor del ihop med hans tredje punkt, avskaffandet av det “fria skolvalet”.

Alla skolor ska vara bra, och det som sker i skolorna ska utgå från samhälleliga behov. Ansvaret ska inte läggas på elever och föräldrar. Om en skola har brister ska inte elever och föräldrar mötas av en käck uppmaning om att byta skola. I stället ska bristerna angripas, och detta är ett demokratiskt ansvar.

Valfriheten fungerar också inskränkande och uppmuntrar egocentricitet. Och den kostar inte bara för eleverna och föräldrarna. Skolorna tvingas dessutom till att avsätta resurser för “marknadsföring”. En marknadsföring som tenderar till att kollidera med det intresse av saklig upplysning som elever och föräldrar har när de står inför när det handlar om det viktiga beslutet att välja studieinriktning efter grundskolan.

Per Molander lägger till mängden nackdelar att det nuvarande systemet leder till betygsinflation, och vad gäller de påstådda fördelarna – högre effektivitet, lägre kostnader och höjd innovationstakt – menar han att vi med 25 års erfarenheter kan slå fast att dessa förhoppningar inte infriats.

I en intervju som Lärarnas Tidning (Lärarförbundet) gjort med honom understryker han också de uppenbara sorteringskonsekvenserna.

– Selektion, alltså att elever sorteras efter socioekonomisk bakgrund, och i vissa fall utländsk bakgrund.

Här tangerar Molander också den aktuella diskussionen om de religiösa friskolornas vara eller inte vara. Att dessa friskolor har en skarpt segregerande effekt, dessutom med ideologisk förstärkning, är uppenbart. Ändå har det mesta av diskussionen kring de religiösa förskolorna handlat om elevernas frihet att “själva välja livsåskådning”. Denna tyngdfördelning i debatten speglar möjligen det individualistiska perspektivets dominans bland debattörerna, även de ledande socialdemokraterna.

Positiva kommentarer till Molanders rapport har kommit från debattörer på socialdemokratins vänsterkant, som Göran Greider. Samtidigt finns det inom detta parti, liksom inom Miljöpartiet, en inställning som alls inte utmanar de borgerliga partiernas position vad gäller det fria skolvalet. Och knappast vad gäller friskolorna heller.

Från vänsterhåll har framförts att om till Molanders tre huvudpunkter fogades de inom lärarkåren växande kraven på avskaffande av den individuella lönesättningen (i praktiken ett resurskrävande, kostsamt godtycke) och krafttag mot den skenande (godtyckliga) lönedifferentieringen inom lärarkollektivet, skulle en grund kunna läggas för en rörelse mot vad man ser som en nyliberal lekstuga inom skolan.

Liknande artiklar: