Thomas Hammarberg: Trump ska inte styra vår kamp mot kärnvapen

Debattinlägg i Dagens Arena

Beskedet att regeringen ska utreda konsekvenserna av att godkänna konventionen om förbud mot kärnvapen kan rymma en förvarning om en dramatisk kursändring och anpassning till signalerna från Washingtons Trump-regim, skriver Thomas Hammarberg.

Försvarsminister Peter Hultqvists uttalanden i Aktuellt nyligen har väckt frågor, förståeligt nog. Han antydde en total omsvängning av den svenska hållningen till internationellt arbete mot kärnvapen.

Det var, enligt honom, inte självklart att Sverige skulle ställa sig bakom den nya FN-konventionen mot kärnvapen – ett fördrag som vårt land länge efterfrågat, tillsammans med en majoritet av FN:s medlemsstater.

Konsekvenserna av att ställa sig bakom konventionen måste noga analyseras och utredas, menade han. Det skulle handla om en lång process: ”den tid det tar, den ska vi ta”.

Han sade att det var flera detaljer i konventionstexten som måste granskas men gjorde ingen hemlighet av vad han såg som det verkliga problemet: reaktionen från stater med vilka vi har militärt samarbete. De relationerna måste till varje pris skyddas, även vidareutvecklas.

Underförstått: om en anslutning till konventionen riskerade den ambitionen så bör vi inte ratificera fördraget.

Till bilden hör förstås att den amerikanska regeringen tydligt markerat starkt ogillande mot konventionen. Det är i sig inte överraskande mot bakgrund av att President Trump talat om att öka beredskapen att faktiskt använda kärnvapen i framtiden.

Brevet nyligen från den amerikanske försvarsministern till Peter Hultqvist andades ett direkt hot om att Sveriges möjlighet till fortsatt nära samarbete med NATO skulle äventyras av en svensk anslutning till FN-konventionen.

Det har blivit känt att även andra stater utsatts för den typen av hotelser.

Liknande påtryckningar har skett tidigare i en rad andra fall med anknytning till internationella överenskommelser som Washington ogillade, t.ex. det fördrag som var grunden för den internationella brottsdomstolen med inriktning på folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Den typen av muskulär ”diplomati” har svenska regeringar tidigare haft kraft och integritet att motstå

Beskedet att regeringen ska låta utreda konsekvenserna av en ratificering av konventionen skulle kunna tolkas som en odramatisk bekräftelse av en etablerad rutin inför internationella fördrag.

Men det kan också rymma en förvarning om en dramatisk kursändring Den svenska utrikespolitiken – även under borgerligt styre – har prioriterat internationella strävanden för nedrustning och förbud av massförstörelsevapen.

Att såväl biologiska som kemiska vapen har förbjudits i bindande avtal – som också övervakas – är framsteg som vårt land bidragit till. Samma gäller förbuden mot klusterbomber och anti-personella minor. Det har varit självklart att Sverige skulle ställa sig bakom de överenskommelser som uppnåtts i de fallen.

Inte minst inom FN:s ram har svenska initiativ påverkat arbetet för nedrustning och för att förstärka ”kriget lagar” till skydd för civilbefolkningen.

Ett skäl har varit att vi representerats av kompetenta personer som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme, Maj-Britt Theorin och Hans Blix. Ett annat avgörande skäl har varit vår alliansfria utrikespolitik. Vi har haft kurage att ta upp även frågor som varit känsliga för stormakterna.

Man kunde få intryck av Hultqvists uttalanden i TV-intervjun att den slutliga konventionstexten var mer eller mindre okänd. Så är det självfallet inte. Svenska representanter har kunnat följa arbetet att utforma texten som nu dessutom föreligger sedan en tid. Den innehåller inga överraskningar.

Konventionen syftar till att eliminera kärnvapnen, att dessa inte längre ska få utgöra ett hot mot mänskligheten. Framställning av sådana vapen ska inte vara tillåten, de existerande ska inte kunna lagras utan stegvis oskadliggöras.

De ska inte kunna transporteras och inga provsprängningar ska kunna genomföras. Genomförandet av dessa och andra krav i konventionen ska systematiskt övervakas.

Denna konvention demoniseras nu redan av vissa borgerliga skribenter. De för fram två argument: att den skulle vara ineffektiv och att den skulle irritera Washington och därmed ”slänga igen NATO-dörren”.

För det första. Ingen har påstått att konventionen skulle eliminera alla kärnvapen i ett svep.

Men den skulle slå fast en folkrättslig norm om att dessa ohyggliga vapen faktiskt är förbjudna.

Erfarenheten av andra överenskommelser visar att detta i sig kan få betydelse framåt. Och uppenbart är att konventionen skulle vara ett stöd för de krafter som motarbetar den fortsatta existensen och användningen av också dessa massförstörelsevapen.

För det andra. Sverige skulle inte meningsfullt bidra till fred genom att totalt underordna vår utrikes- och säkerhetspolitik till signalerna från Washington.

Det finns skäl varför vi inte är med i NATO. Ett är att alliansfriheten ger större utrymme att oberoende verka för folkrättsliga normer med universell räckvidd.

Det har nu gått 72 år sedan atombombningarna mot Hiroshima och Nagasaki med dess ohyggliga konsekvenser. Sedan dess har sådana bombningar inte använts i krig. Men hotet om att detta vapen kan komma till användning är inte undanröjt.

Uppskattningsvis finns 22 000 sådana vapen i kärnvapenländernas förråd. Samtidigt har antalet kärnvapenländer ökat. Nordkoreas provsprängningar och provokativa robotskjutningar måste stämma till eftertanke. Vi riskerar att stå inför en ny period av kärnvapenupprustning.

Den nya konventionen är absolut viktig och måste välkomnas – inte undermineras därför att Donald Trumps regim ogillar den.

Sverige måste fullfölja arbetet mot kärnvapnen – inte ge vika för Trump-regimens påtryckningar

Thomas Hammarberg var åren 1966-69 ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Sedan 80-talet aktiv socialdemokrat.

Han har verkat som diplomat, journalist och människorättsaktivist. Han har bland annat varit generalsekreterare för både Rädda Barnen och Amnesty International åren 2002-05 var generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, och 2006-2012 Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

 

Thomas Hammarberg: Trump ska inte styra vår kamp mot kärnvapen

Liknande artiklar: