Vid en presskonferens idag utdelade Sveriges krigsmakts överbefälhavare Micael Bydén råd till regeringen och riksdagen.
Bydéns råd gick ut på att inte nu i diskussionen med NATO, som syftar till svenskt medlemskap i militäralliansen, framföra några som helst förbehåll rörande kärnvapen och NATO-trupper på svensk mark.
Överbefälhavaren underströk också att det kommande NATO-medlemskapet, som han trots sin formellt ickepolitiska ställning öppet och energiskt förordar, kommer att kräva särskilda förstärkningar av luft- och robotförsvar. Riksdagens partier har redan ställt sig bakom NATO-kravet på en upprustning av medlemsstaternas militära anslag till nivån minst två procent av BNP.
Att den NATO-entusiastiska svenska krigsmaktens “råd” till regeringen och det styrande Tidölaget kommer att mötas med stor förståelse och sympati är mycket sannolikt.
Även bland Sveriges ledande politiker finns en stark uppknytning till NATO. Inte minst gäller det den nye moderate krigsministern Pål Jonson. Sina akademiska studier bedrev Jonson i USA (Georgetown University, Washington DC), Storbritannien och Belgien. Doktorandstudier i krigsvetenskap bedrev han vid Kings College i London, han har varit verksam som forskare vid NATO Defence College i Rom.
Pål Jonson har också verkat som generalsekreterare i den NATO-anknutna Svenska Atlantkommittén.
Svenska Atlantkommittén grundades 1996 av politikern (M) och militären Henrik Landerholm. Han är idag generalsekreterare och chef för nya Myndigheten för psykologiskt försvar.
Att regeringen kommer att visa tummen upp för NATO:s kärnvapen och trupper på svensk mark kan antas vara säkert.
Hur partierna utanför Tidölaget kommer att ställa sig är mer osäkert. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte kommer att svälja ÖB:s “råd” i första taget är till och med mycket troligt.
För många framstår det som allt mer uppenbart att militarismens frammarsch kan stoppas endast av en bred och beslutsam folklig fredsrörelse.
