Det nalkas återigen Folk och Försvar i Sälen. Rikskonferensen där politiker och försvarsmänniskor samlas och diskuterar militärutveckling ur ett både nationellt och globalt perspektiv. Det blir den fjärde (möjligen sista) konferensen för Löfven/Hultqvist, och den tredje för överbefälhavare Bydén. Lika aktuellt som de tidigare åren dessa tre män representerat svensk försvarsmakt i Sälen, är hotbilden från Ryssland. Att Ryssland rustar upp och beter sig aggressivt har varit det främsta argumentet för den storskaliga satsning på försvarsmakten som regeringen genomdrivit sedan de axlade ansvaret för nationens säkerhet.
En annan fråga som kommer surra som en myggsvärm runt konferensdeltagarnas huvuden är frågan om den resolution mot kärnvapen som Sverige lovat att skriva på i FN. Att frågan är lika aktuell i Sälen som den är i FN:s högkvarter i New York har och göra med att NATO:s medlemsländer hotat de länder som ämnat skriva på resolutionen med repressalier. Även i frågan om Sveriges försvarskapacitet letar sig NATO in i sammanhanget, då de släppt in Sverige i diverse militära samarbetsgrupper.
Att NATO-representanter närvarar på Folk och Förvar är alltså en förutsättning för svenska politiker och militärledare. Den svenska försvarslinjen är för tillfället att rusta upp så pass mycket så att de militära musklerna syns utanpå uniformen, samt att Sverige ska ha en så bra relation till NATO att den stora militärkolossen ska känna sig tvingad till att agera vid ett ryskt anfall på Sverige. I ögonen på ledarna för svensk militär är Sverige ett tämligen utdömt land utan NATO. Därför måste utrikesministeriets agerande i frågan om kärnvapenresolutionen svida som chili i ögonen på Bydén, leda till knipande mage på Hultqvist och till dissonans hos Löfven. Frågan har utvecklats till en så känslig sak att regeringen beslutat sig för att skjuta fram ett grundande beslut till efter valet.
NATO har blivit en faktor i svensk försvarspolitik, och finns med i varje kalkyl som svensk försvarsmakt utför. Med det finns denna allians ständigt närvarande i rummet – inte bara hos de som sysselsätter sig med försvarsfrågor, utan hos hela svenska folket. Med Rysslands annektering av Krim, deras bombningar av Syrien och nedmonteringen av sin halvfungerande demokrati, torde inte NATO:s inflyttning i svensk försvarspolitik hetta upp allt för många svenskhjärtan. Men statistik från DN/Ipsos visar på motsatsen.
DN/Ipsos undersökning visar att motståndet mot ett anslutande till NATO ökar. Från 40 procent i fjol till 44 procent vid denna undersökning. NATO-motståndarna ökar alltså med fyra procent, samtidigt minskar NATO-förespråkarna med lika mycket, från 35 procent till 31. I samband med att NATO:s inflytande ökat i Sverige minskar alltså dess stöd bland den svenska befolkningen. Dock ska inte de allra mest NATO-kritiska kasta upp hatten i skyn över dessa siffror. Det finns nämligen andra statistiska uppgifter i denna undersökning som kan förklara detta ovan nämnda fenomen.
I undersökningen framkommer att förtroendet för den svenska försvarsmakten ökat signifikant. I dag har 49 procent av befolkningen stort förtroende för försvaret. Framkommer gör också att 41 procent av befolkningen har en positiv inställning till NATO som organisation och att de med det tycker den fyller en viktig funktion. 32 procent av det svenska folket har ingen åsikt i frågan om inställning till NATO. Detta lämnar oss inför faktumet att enbart en tredjedel av folket ställer sig negativa till NATO. Undersökningen ställde också frågan om man trodde att NATO skulle ingripa till Sveriges försvar även om vi inte är medlem i militäralliansen. Undersökningens fick resultatet att hälften av befolkningen tror att NATO hjälper oss. Av NATO-motståndarna trodde 60 procent det, av sympatisörerna 45 procent.
En möjlig slutsats att dra utifrån dessa redovisade fakta är att regeringens strategi och politik har satt sitt avtryck på svenskarna. Allt fler börjar betrakta oss som ”halvmedlemmar” i NATO, och ser därför ett anslutande till militärpakten som en onödig kostnad. För regeringen kan kanske dessa siffror kännas som en lättnad. En västvänlig diskurs råder både hos både folket och regeringen, samtidigt som de även verkar dela samma ambivalens kring anslutande till militära allianser. Kanske även dessa siffror ger försvarsminister Hultqvist lite mindre ont i magen och överbefälhavare Bydén lite mindre svidande ögon.
Linus Bouvin
